Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

tisdag 29 september 2009

UFFE LARSSON GJORDE SKILLNAD

Uffe Larsson är född samma år som jag. Igår dog han - föll ihop i hemmet och hittades livslös. Pang - så är han borta.

Han var en entreprenörstyp, minst sagt. På 80-talet hade vi ganska tät kontakt - vi hjälpte och hade nytta av varandra. Jag var programledare på Radio Stockholm och han sprutade ur sig underhållningsidéer och ville marknadsföra och dra till sig publik och sponsorer. I praktiken blev han en återkommande radioprofil som bjöd på gratis underhållning när han hade vägarna förbi. Så spontant var det i Radio Stockholm under "de gyllene åren".

Då var han stor och tjock och redan tunnhårig. Han spelade mycket på de där svagheterna, även om vemodet och känsligheten ofta trängde fram i röst och blick. Han var otroligt varm, rolig och uppmärksam så jag tror aldrig att jag sa nej när han ringde och erbjöd sig att göra ett studiobesök.

Sedan gick det många år utan att vi hade någon kontakt - så när som på ett hej under något premiärkalas eller så. Men för något år sen ringde han plötsligt en dag och ville få Försvarsmaktens sponsorstöd för något teaterprojekt, om jag minns rätt. Jag kunde inte hjälpa honom, men det blev ett långt och böljande samtal om de vägar som vi rört oss på sedan 80-talets ungdomliga lättsinne.

Uffe Larsson var så mycket entreprenör så att han lätt kunde uppfattas som jobbig när han ringde och ville "ha draghjälp". Men han var i första hand generös och omtänksam. Och påfallande ärlig och rättfram, inget "slingeling". Jag hade känslan av att han följde sitt hjärta och gjorde sitt allra bästa. Jag saknar honom.

lördag 26 september 2009

FN ÄR INTE NATO

Nu har Lars Ohly sagt tre eller fyra gånger att den militära insatsen i Afghanistan är FN-ledd. Han är gäst i Ekots lördagsintervju och är djupt kritisk mot Sveriges militära insats i Afghanistan.

En märklig felsägning, eftersom just kopplingen till Nato varit ett huvudskäl till vänsterpartiets kritik mot Isaf-insatsen (som ju handlar om att stödja Afghanistans valda regering i arbetet att bygga upp ett fungerande samhälle). Ett FN-mandat ligger till grund för Isafs insats, men operationen leds som bekant av Nato.

Jag anser att Sverige inte för krig i norra Afghanistan. I så fall har FN:s säkehetsråd sanktionerat ett krig genom sin resolution, och sådana mål och syften ingår inte i mandatet som är till grund för Isaf.

Och civil närvaro I STÄLLET FÖR militär säkerhet låter oklokt. Den militära komponenten, som Sverige professionellt levererar sedan ett flertal år, är avsedd att möjliggöra de civila insatserna.


tisdag 22 september 2009

NU SKA JAG BLOGGA OFTARE

Igår flyttade jag över mina gamla blogginlägg till den här platsen. Det är smidigare och jag kan också med lätthet blogga från min iPhone.

Så räkna med att jag kommer att sprida mina visdomsord till era törstande sinnen med kortare intervall framöver!


DEPRIMERANDE DEBATT

Jag kom in mitt i kvällens "Debatt", och det är givetvis inte ett idealiskt sätt att ta del av ett samhällsprogram. Men jag förstår att en av diskussionerna gällde hur Sverigedemokraterna ska "hanteras".
Jag har inget knivskarpt svar på hur Jimmie Åkessons främlingsfientliga förening bäst ska mötas. Men jag är säker på att det inte görs genom att kränka den grundlagsfästa mötes- eller föreningsfriheten.

Därför blir jag bestört när en etablerad vänsteraktivist som Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet Socialisterna försvarar de sabotage som genomförts mot Sverigedemokraterna. Tanken att mötes- och demonstrationsfriheten bara gäller vissa grupper och sådana opinionsyttringar som faller mig själv på läppen är grotesk men inte ovanlig. Sen säger Lundberg utan att hans yttrande får en enda hörbar kommentar: "Det är en demokratisk skyldighet att stoppa ett parti som inte är demokratiskt".

Jag känner mycket stark motvilja mot Sverigedemokraterna. Men hur är demokratisynen hos dem som anser att en politisk huvudfiende är rätt instans för att avgöra om en annan politisk organisation är demokratisk?

Banna inte mörkret. Tänd ett ljus.


VEM SKA BETALA KALASET?

Jämställdhetsministern går sin egen väg efter Micael Bindefelds famösa 50-årsfest på Mallorca. "Jag har inte för vana att betala när jag går på kalas hos vänner", säger Nyamko Sabuni enligt Expressen. För tidningen innebär detta beslut att hon "vägrar" att betala, i motsats till Mona Sahlin och kulturministern.

Det är djärvt, kanske till och med riskabelt, av Nyamko Sabuni att stå fast vid att det är okej att låta sig bjudas på såväl fin fest som boende och resa. Men hon har onekligen en poäng. Hon och Micael Bindefeld sägs ha varit vänner sedan länge. Ja just - vänner - alltså mer än ytligt bekanta på Facebook. Jag har ett privatliv också när jag är statsråd, hävdar Sabuni. Jag gissar att Lena Adelsohn Liljeroth inte uppfattar sin relation till Bindefeld som lika nära och privat - och hon valde därför att göra en "Mona" och betalar själv för att eliminera mut- och jävsmisstankar.

Ja så länge de vet varför de har fattat sina beslut och vill och kan kommunicera kring det så är väl det mesta frid och fröjd. Jag bedömer att alla de tre politikerna har gjort rätt. Åtminstone rimligt rätt.


måndag 21 september 2009

SvD:S GROVA ANKLAGELSE VAR FALSK

090903

Så har det alltså slagits fast från självaste Justitiekanslern: Svenska Dagbladets sensationella anklagelse i mitten av januari mot Försvarsmaktens informationsstab var en anka. Påståendet om brott mot grundlagens efterforskningsförbud saknade grund, slår JK fast efter en prövning som föregåtts av en sju månader lång förundersökning utförd av City åklagarkammare. Det ska bli intressant att se hur tidningen kommer att rätta till sitt misstag/fadäs/lögn (välj det begrepp som passar).

Anklagelsen gick ju ut på att den stab av informatörer i Försvarsmakten, som jag ledde fram till den 8 december i fjol, skulle ha ägnat sig åt att medvetet bryta mot reglerna i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen genom att jaga journalisters källor bland soldater i Afghanistan. Svenska Dagbladet publicerade i flera artiklar påståenden om att informationsstaben ”begärt” att det skulle samlas in mejl mellan medier och soldater och detta på ett sätt som skulle ha inneburit ett brott mot förbudet för myndigheter att efterforska mediers källor.

Det som i själva verket hade hänt (och som jag redovisade i en artikel på Brännpunkt den 23 mars) var att den soldat som fått mejl från SvD:s journalist självmant hade bett om kommunikativt stöd av sin press- och informationsofficer på campen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Det går knappast att tala om efterforskning av källa, när ”källan” själv kontaktar en medarbetare inom myndighetens informationstjänst för att få hjälp att svara en påstridig reporter.

Men det var just den bilden som Svenska Dagbladet målade upp i januari: lömska informatörer, utan respekt för grundlagen, som maktfullkomligt försöker dammsuga in alla eventuella kontakter mellan soldater i internationell tjänst och medieredaktioner på hemmaplan. Detta var alltså den bild som tidningen SvD gav på nyhetsplats av Försvarsmaktens informationstjänst.

Nu har JK beslutat att förundersökningen ska läggas ned:

Justitiekanslerns bedömning
Med hänsyn till resultatet av förundersökningen finner Justitiekanslern att
det inte har framkommit att något brott mot efterforskningsförbudet skulle ha förekommit. Justitiekanslern beslutar därför med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att förundersökningen ska läggas ned.
Ärendet avslutas härmed.

Från JK finns inte en stavelse som utgör stöd för det som Svenska Dagbladet påstått vara fakta. Ingen efterforskning har skett, punkt slut. Svenska Dagbladet har på nyhetsplats publicerat rappakalja (och har också på ledarplats refererat till ”avslöjandet”).

För mig personligen är det givetvis tillfredsställande att jag har stöd av ett JK-beslut när jag förbehållslöst har uttalat att Svenska Dagbladets anklagelser är struntprat, påhitt. Men det är också en lättnad för de hårt arbetande informatörerna i Försvarsmakten, som på senare tid har intensifierat ansträngningarna för att modernisera kommunikationen i myndigheten. Öppenhet, resultat, ansvar lyder de centrala värdegrundsorden. De ska vara vägledande också för informationen. Och under min tid som informationsdirektör ägnades mycket möda åt att kraftfullt betona hos både förbandschefer och informatörer i hela landet vikten av den största respekt för Tryckfrihetsförordningens bestämmelser och anda.

När SvD slungade ut sin osanna anklagelse om brott mot efterforskningsförbudet följde ett 50-tal svenska medier efter. De återpublicerade SvD:s påståenden, och många beskrev tidningens uppgifter om otillåten mejlinsamling som ett ”avslöjande”. Det samlade Mediesverige valde att tro på anklagelsen om att Försvarsmaktens informationsstab bröt mot grundlagen. Nu vet vi att det var fel.

Om SvD inte kraftfullt erkänner sitt misstag, och det på ett sätt som inte kan missas av publiken vare sig på papper eller på nätet, så har tidningen förlorat en stor del av sin heder. En rättelse bör dignitetsmässigt vara i paritet med det fel som har begåtts. Då duger inte en rund och resonerande korrigering på sidan 2.

Alla kan göra fel. Men hur man tar ansvar för sina fel varierar högst betydligt.

SVERIGES FREDSSOLDATER OCH ORD PÅ GLID

090727

När det smäller till i Afghanistan rycker medier och politiker till och börjar tala om vårt förband i Mazar-e-Sharif i norra delen av det outsägligt fattiga och outvecklade landet. Men många av dem som skriver berättelsen om det som sker glider förrädiskt på orden.

Jag påstår inte att det är medvetet. Men tyvärr förblir Sveriges Afghanistaninsats gåtfull och svårbegriplig för en majoritet av befolkningen, trots all trycksvärta när svenska soldater öppnat eld utomlands.

Ordval och signalord

Det finns en rad oklarheter och glidningar när journalister och politiker skildrar enskilda dramatiska händelser i Afghanistan. Nästan undantagslöst bidrar de till att måla upp en icke-relevant bild av vår nuvarande säkerhetspolitik. Med nästan omärkliga ordval och signalord undviker de att berätta om det som i dag präglar Försvarsmaktens operativa verksamhet, medan inslag som sedan länge övergivits till synes lever kvar i språkbruk, faktaurval och perspektiv.

Exempel 1: Sverige deltar numera endast i multinationella insatser på det militära området. Att genomföra insatser ”tillsammans med andra” är själva grundbulten i den säkerhetspolitik som ställdes om 2003 och 2004. Det var ett kraftigt brott med det gamla, stenhårt blågula försvaret.

Blågult perspektiv

Ändå talas det ständigt om den ”svenska styrkan” i Afghanistan – som om Sverige ensamt hade att hantera säkerhetsutmaningarna i det krigshärjade landet. Ja, när det är fokus på helikopterkapacitet så ger rapporterna oftast intrycket att svenska soldater inte kan sjuktransporteras i något annat än svenska helikoptrar.

Det blågula perspektivet är påfallande dominant. SOM OM EU:S SÄKERHETSSTRATEGI FRÅN DECEMBER 2003 INTE FANNS – den som blev starten för Sveriges TILLSAMMANS MED ANDRA-strategi. Den som bl a manifesterades i Nordic Battlegroup.

Exempel 2: Sverige har inte längre ordet alliansfrihet i sin övergripande säkerhetsdeklaration, ännu mindre ”neutralitet”. Vi är ”militärt alliansfria” – ingenting annat.

Neutraliteten väcks upp på nytt

Ändå kunde vi på SVT Text-TV förra veckan läsa nyheten att försvarsminister Tolgfors, som vill närma EU till Nato, inte ser att det skulle ”påverka neutraliteten”. Ordet fanns inte med i försvarsministerns uttalanden, det fanns inte ens med i det TT-telegram som fick stor spridning. Ändå hittade en texttv-medarbetare på att belysa Tolgfors-utspelet i ljuset av ”neutraliteten”. Som avskaffades för många år sedan. Jag har också hört nyhetsankare i Svt tala om neutralitet som om det var ett uttalat mål än i dag.

Exempel 3: Den blåa baskerns era hänger kvar. Många journalister tycks tro att alla Sveriges militära utlandsinsatser är ”fredsbevarande”.

Fred kan behöva tvingas fram

Men efter Srebrenica blev det isande tydligt för världssamfundet att plikten att rädda civila liv kan vara omöjlig att upprätthålla om soldaterna bara har mandat att ”bevara freden”. Så gott som alla internationella insatser, oavsett om de har FN- eller Nato-hatt, är numera fredsframtvingande. Det är betydligt öppnare insatsregler än de som gällde förr, och det finns skäl till det. Ändå använder många journalister (och också politiker, ruskigt nog) ordet fredsbevarande om nu pågående insatser. Utan att de ens har brytt sig om att kolla.

Exempel 4: Sverige utkämpar inte ett ”krig” i Afghanistan. Vi deltar i en multinationell säkerhetsbyggande operation, som bygger på ett FN-mandat och som syftar till att möjliggöra för Afghanistans lagliga regering att bygga upp ett demokratiskt samhälle.

Isaf bygger upp ett samhälle

Det är inte svårt att läsa FN-resolutionen om vad Isaf-insatsen i Afghanistan syftar till, och de som besökt förbandet i Mazar-e-Sharif har alla kunnat se vad som är operationens fokus – nämligen att skapa säkerhet, skydda och möjliggöra humanitärt arbete och biståndsinsatser, och att utbilda och stödja landets eget samhällsbyggande. Ändå skildras operationen ofta som ”Sveriges krig i Afghanistan”. Det faktum att USA också ingår i en annan afghanoperation tas till intäkt för att beskriva Sveriges verksamhet där med samma begrepp och syften.

Nyheterna borde vara rena

Visst, det finns en debatt om de komplikationer som naturligen finns när så många utländska aktörer samtidigt verkar i ett land som Afghanistan. Bilden är inte entydig och verkligheten är inte svartvit. Men det jag kommenterar här är NYHETSRAPPORTERNA. Och de borde ju vara renade från polemiska ordval och synsätt, eller hur?

Summa summarum: Sveriges försvars- och säkerhetspolitik 2009 är en helt annan än den som gällde på 80- och 90-talen. Operationer i Afghanistan, Tchad och Aden-viken är väsensskilda från dem på Cypern och i Libanon på 80-talet, exempelvis.

För att kunna skydda civilbefolkningen krävs numera vanligen ett fredsframtvingande mandat. Operationerna har nästan undantagslöst FN-mandat, även om de skulle ledas av Nato. Svenska soldater tar betydande risker varje dag, för att bidra till arbetet för fred och stabilitet.

Allt detta görs i multinationellt samarbete, och just detta i sig bygger säkerhet och stabilitet i Sverige och i vårt närområde, enligt den säkerhetsstrategi som regeringen ställde sig bakom för cirka fem år sedan.

Jag ser inte hur svenska folket ska kunna få en realistisk bild av våra pågående militära utlandsinsatser om inte journalister och politiker slutar att glida på orden. Oavsett om det beror på okunskap eller en vilja att vrida tiden tillbaka.

HÅLL DIN FART – FÖR VÅRT KLIMAT!

090720

Klimathotet hänger just nu över alla andra politiska framtidsfrågor. Förväntningarna på våra politiker är högt ställda, och det närmaste halvåret är ovanligt betydelsefullt med tanke på klimatkonferensen i december i Köpenhamn.

Men störst effekt och trovärdighet uppnås om alla är delaktiga och visar engagemang också i praktisk handling. Det är alltid bekvämast att lägga allt ansvar på politikerna, men jag vill att vi alla, du och jag, ska bidra till en önskad utveckling. Och i klimatfrågan är det ovanligt lätt, i alla fall om vi tillhör dem som kör bil ibland.

Trafiksäkerheten

Jag tillhör en minoritet bland Sveriges bilförare. Jag håller alltid fartgränserna. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att aldrig medvetet överträda tillåten hastighet. Mitt viktigaste skäl till att vara så ”fartstrikt” var till en början trafiksäkerheten – det är sedan länge belagt att ju lägre medelhastighet i vägtrafiken, desto färre omkomna och svårt skadade. Jag har helt enkelt sett det som moraliskt omöjligt att försvara ett beteende som ökar riskerna för fler döda i trafiken.

Men det finns också en trivselaspekt i fartfrågorna, speciellt på 50- och 30-sträckor som alltid ligger invid bostäder. Bullret från biltrafiken ökar betydligt vid högre fart, och jag anser mig inte ha rätt att utsätta boende för mer akustisk nedskräpning än nödvändigt.

Färre döda borde räcka

Egentligen borde ju värdet av att bidra till färre döda och skadade räcka för att motivera bilister att aldrig överträda hastighetsgränser. Men det är uppenbart att det för en majoritet krävs mer. Kanske klimatutmaningen är den ”extrapuff” som skulle kunna förmå fler att hålla farten.

Belastningen på klimatet blir klart högre när en bil körs i högre farter. Dagens förbränningsmotorer fungerar helt enkelt så, vilket innebär att jag bidrar mindre till växthuseffekten om jag kör i 70 än i 90, exempelvis. Enligt DN den 20 juli är besparingen 700 000 ton koldioxid per år om alla Sveriges bilister håller fartgränserna. Observera – det är inte krypkörning vi talar om. Bara att vi inte kör fortare än maxfarten!

Kan du leva med insikten?

Om du tillhör dem som kräver klimatresultat av Fredrik Reinfeldt och andra ledande politiker – kan du då leva med insikten om att du själv pytsar ut onödigt mycket koldioxid i atmosfären för att du njuter av höga farter? Hur ser det moraliska resonemanget ut i så fall?

Jag har egentligen ytterligare ett skäl att hålla fartgränserna. Det legala. Jag anser att det är rätt att ansvariga samhälleliga instanser utfärdar regler för det gigantiska samarbetsprojekt som vi kallar vägtrafik. Jag anser att Vägverket har större förutsättningar att göra rimliga bedömningar i fartgränsfrågor än jag själv och alla andra individer som trafikerar landets vägar. När en fartgräns har beslutats i laga ordning är det rimligt att vi respekterar den. För hur blir det om varje enskild bilist får mandat att fatta individuella fartgränsbeslut?

Alltså: jag har bestämt mig för att aldrig överträda Vägverkets och kommunernas hastighetsgränser. Tänk om vi kunde bli många. Det är ett agerande som räddar liv – uppåt 150 per år om beteendet skulle komma att omfatta alla bilister i Sverige. Vill du vara med i den livräddningsaktionen eller föredrar du att stå utanför?

Ett tungt skäl har tillkommit

Och nu finns det som sagt ett lika tungt skäl till, om inte tyngre: att bidra till att rädda jorden från klimatkatastrof. Det räcker givetvis inte som enskild åtgärd, men det är ett bidrag och det har en mätbar effekt.

Det är dags att förskjuta svenska bilisters ofta lättsinniga syn på fartgränserna. Det handlar ju inte bara om människoliv. Det handlar om hela vår planets överlevnad.

Håll din fart. För vårt klimat.

FÖRSVARSDEBATT SOM STAMPAR

090714

Under Almedalsveckan på Gotland hade jag nöjet att besöka Säkerhetspolitiskt sommartorg, paraplybegreppet för tolv organisationer som tillsammans skapar en försvars- och säkerhetspolitisk arena i sommarfagra Visby. Efter bara två säsonger känns skapelsen etablerad, efterlängtad och – självklar.

Den sista dagen innehöll ett seminarium med brett anslag. Rubriken var ”Korten på det försvarspolitiska bordet”. Försvarsminister Sten Tolgfors inledde med en grundlig, men hastig, genomgång av målbilden för ett militärt försvar i stark förändring. Efter honom opponerade sig hela den rödgröna oppositionen, i lite olika tonarter, men det var uppenbart att försvarsministerns stolthet över den nya Försvarsmaktens höga beredskap inte hade sin motsvarighet bland socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De tycktes helt enkelt inte se några säkerhetspolitiska motiv till att skruva upp tillgängligheten till uppemot 50 000 soldater och sjömän insatsklara på cirka en vecka.

Det var rätt beklämmande att åse den starka splittringen i svensk försvarspolitik. Trots eniga försvarsberedningsrapporter framstår divergenserna om vad vi ska ha det militära försvaret till större än på många år. Och när de två största partierna träter så våldsamt om försvarspolitiken kan en sak sägas tämligen säkert: det är inte möjligt att uppnå en folkförankring om försvaret, vare sig det vi har i dag eller det som ska vara fit for fight 2014.

En tanke slog mig under det säkerhetspolitiska grälet i Björkanderska magasinet i Visby. Kan det vara så att de politiska partierna är kraftigt oeniga om själva omvärldsbilden? Om den strategiska dynamiken i vårt närområde, om Rysslands förmågor framöver, om graden av osäkerhet kring en möjlig utveckling i hela norra Europa?

Jag ville ställa den frågan till de närvarande politikerna, men tyvärr fanns det inte plats för mer än tre inlägg från auditoriet så min fråga hänger inte ens i luften. Seminariet berörde över huvud taget situationen runt om vårt land bara bisatsmässigt, om ens det.

Om det är så att partierna i riksdagen har en betydande oenighet om vårt omvärldsläge – då borde försvarsdiskussionen handla om det. Trätor om helikopterversioner, upphandlingar av stridsfordon och storleken på stående förband i alla ära – men om resonemangen inte grundas på den verklighet som vi lever i, då blir de inte bara irrelevanta. Hela försvarsdebatten blir också obegriplig för större delen av svenska folket.

ETT SKARPT EXPERIMENT I DEMOKRATI

090629

Hurra för Almedalsveckan! Den pulserande mötesplatsen som bara växer år för år förtjänar beundran och stöd, men succéer som den här hamnar gärna i onåd hos förståsigpåarna. Det har blivit dags att ”ta ner” den på jorden, tycks många mena sedan flera år. Men Almedalsveckan är ett fantastiskt lyckat experiment i delaktighet och demokrati, som hela den fria världen (åtminstone våra europeiska grannar) borde ta efter.

Jag deltar i år för femte gången i evenemanget som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor. Den hette länge politikerveckan, men har ni noterat att den beteckningen har kopplats bort? Nu är det bara Almedalsveckan (men det låtsas inte TV4 och Svt Rapport om utan säger att politikerveckan har dragit i gång).

Ärrade Almedalsrävar har skaffat sig egna ”mat- och sovklockor” för en helgjuten dag i sommarfagra Visby. Efter en närande frukost i lämplig miljö är det läge att scanna dagens seminarieprogram – ibland kan dagens första seminarium kombineras med frukosten och då uppstår synergifördelar. Så fort man rör sig i centrala Visby stöter man på folk som man känner – eller gärna vill känna – och spontana möten och visitkortsbyten sker hela tiden.

Sedan börjar gissningarna om vad dagens partiledartal ska innehålla för utspel – fast det är ju redan på presskonferensen några timmar tidigare som eventuella nyheter brukar komma. Klockan 17 varje dag har PR-proffsen på Prime ett redan klassiskt rosévinsmingel, som är en utmärkt laddningsdepå . Sedan promenad till den vackra parken för själva partiledartalet. Och därefter kommer den både roliga och klargörande utfrågningen av partitalaren, oftast strålande genomförd av Lars Adaktusson under rubriken ”Efterfrågat”. Imitatören Göran Gabrielsson garanterar skrattnivån. Allt gratis, förstås.

Problemet är att det är nästan omöjligt att klämma in en middag i programmet. Särskilt om man är i Visby också för att jobba.

Men bortsett från de rent privata nytto- och glädjeämnena i ett Almedalsbesök finns också en ostridig samhällsnytta. I Visby arrangeras under denna vecka inte mindre än tusen seminarier, och så gott som alla är öppna för vem som helst. Alla är gratis, och vanliga intresserade medborgare är lika välkomna som politiker, journalister och lobbyister att komma med inlägg eller begära klarlägganden. Det är ÖPPENHET i sin prydno. Det är praktisk demokrati, där diskussion och delaktighet sitter i högsätet.

Att det är lobbyisters och PR-byråernas Mecka är i mina ögon inget som sänker betydelsen. Eftersom de flesta uppträder med öppet visir och respekterar traditionen av öppenhet och delaktighet så är det bara att tacka och ta emot. När journalister beskriver Almedalsveckan så förekommer inte sällan magsura kommentarer om att PR-maffian regerar och att det är omöjligt att ragga politiska nyheter i detta sammelsurium av möten och utspel.

Ja, om den levande demokratins högsta syfte hade varit att generera nyheter och underlätta journalistens produktionsförutsättningar – då hade kritiken varit motiverad. Men om man värdesätter medborgarens möjligheter att ta till sig fördjupad kunskap i viktiga samhällsfrågor, och själv kunna diskutera med makthavare, experter och förtroendevalda, då borde berömmet ligga närmare till hands.

Almedalsveckan är unik i hela världen. Låt inte förstelnade Janteattityder bidra till att försvaga denna fantastiskt öppna och demokratiska mötesplats!

INGEN REKLAM FÖR PRESSETIKEN

090422

Jag skulle gärna vilja höra argumentet från de utgivare som menar att det är befogat att ange att den svårt skadade mannen i skottdramat igår i Gamla Stan är greve, men att han inte ska namnges. Om hans identitet ska skyddas (av legitima pressetiska skäl får man anta) så ska han ju inte identifieras bakvägen via titel, yrke, kön osv framgår ytterst klart av sextonde paragrafen i de spelregler som både Journalistförbundet, PK och Tidningsutgivarna ställt sig bakom.

På samma sätt blir jag betänksam när den misstänkte skytten pekas ut som medieprofil respektive reklamman. Jaha, vad jag ska göra med den kunskapen om jag i övrigt förväntas ha förståelse för att identiteten inte ska publiceras? Ska jag fundera i banorna ”det är en reklamman av den här typen som nu är anhållen för mordförsök i två fall”?

Antingen finns det ett tillräckligt allmänintresse för att identifiera – och då ska man göra det. Eller också är skälen för att skydda privatlivets helgd starkare, och då ska personen vara så anonym som det bara går. Man måste bestämma sig när man har ett publicistiskt ansvar.

Många medier och journalister vill både ha kakan och äta den, vilket leder till en osmaklig förening av suddig anonymisering och identifierande personuppgifter. Denna ”mellanmjölksprincip” är numera så vanlig så att jag misstänker att det finns gott om journalister som faktiskt tror att det är god eller i alla fall hygglig pressetik att förfara så.

Såvitt jag förstår av det jag tagit del av fram till nu så finns ingen allmänintressant ”reklamvinkel” på den tragedi som utspelades igår. Och då är den misstänktes yrkesbakgrund givetvis irrelevant.

Men driften att berätta det man som reporter vet är ofta stark, vilket är begripligt. Det är därför som de pressetiska reglerna finns och också är utomordentligt tydligt formulerade.

Men vi ser allt oftare glidningar som i dag och avståndet ökar mellan pressetikens högt ansedda regler och den publicistiska praktiken. Det är ytterst farligt för pressfriheten om dubbeletiken blir norm.

DEN OERHÖRDA ANKLAGELSEN

090323

I januari påstod Svenska Dagbladet på nyhetsplats att den informationsstab som jag ledde fram till den 8 december i fjol skulle ha brutit mot grundlagen genom att efterforska tidningens källor. Det skulle ha skett genom att staben begärde att all mejltrafik mellan SvD och en soldat i Afghanistan skulle ”samlas in”. I dag skriver jag i ett inlägg på debattsidan Brännpunkt att den anklagelsen är en fabrikation utan stöd i verkligheten. Du kan läsa min artikel HÄR.

Jag nämner också ett annat exempel på angrepp och misskreditering av Försvarsmaktens informatörer, nämligen när fyra redaktörer i december anklagade informationsstaben för sabotage och desinformation. Jag har kommit fram till att båda dessa händelser är tecken på stridigheter mellan journalister och informatörer. Det handlar rimligen om journalistiska utfall som har avsikten att skada förtroende för Försvarsmaktens professionella informatörer.

I anslutning till mitt inlägg på SvD Brännpunkt i dag har redaktionschefen och ansvariga utgivaren publicerat en kommentar eller ett ”svar”. Och svaret är goddag yxskaft.

I all korthet har jag tre huvudbudskap:

1. Tidningens mycket allvarliga påstående om att Försvarsmakten skulle ha brutit mot grundlagens förbud att efterforska källa är grundlöst.

2. Min övertygelse är att anklagelsen är författad med avsikten att skada Försvarsmaktens informationsstab.

3. Den här händelsen, och några andra, ser jag som tecken på en hårdnande relation mellan professionella informatörer som grupp och vissa redaktioner.

Tidningsledningen förvränger i sitt svar mina ord om syftet med Försvarsmaktens webbplats. Men i fråga om mitt påstående att tidningen är ute och cyklar när den utslungar en grov anklagelse mot Försvarsmaktens informatörer har redaktionschef och ansvarig utgivare ingenting att säga.

Nu ska jag själv göra en tolkning. Jag tolkar SvD:s kommentarstext som att tidningen står fast vid anklagelsen att Försvarsmaktens informationsstab har begått grundlagsbrott. Men underligt nog säger de inte det rakt ut. Jag hoppas att arbetsbelastningen hos JK inte får till följd att JK-utredningen dröjer alltför länge.

Fotnot: Jag har också skrivit en text om mediernas agerande generellt i försvarsfrågor och vad som kännetecknat den bevakningen. Den kan du läsa på den mediekritiska sajten Second Opinion (www.second-opinion.se).

SVERKER STÅR FÖR ÖPPENHET

090307

I sex år framåt med början i slutet av mars heter Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson. Det är en rekorderlig karl, som jag har haft nöjet att arbeta med under de dryga tre år då jag tjänstgjorde i Försvarsmakten.

Sverker är som de flesta långväga generaler på många sätt präglad av den historia och kultur som genomsyrade det militära försvaret under större delen av förra seklet. Men han är inte sämre karl än att han förändras och utvecklas med den tid som han lever och verkar i, och den Sverker som jag har lärt känna står för öppenhet.

Och med öppenhet menar jag inte att lite menlöst öppna dörren för den som vill titta in, utan en aktiv hållning som innebär att lämna bunkern, gå ut på samhällsarenan och ge sin berättelse.

Sverker Göranson är också bra på dialog, och han personifierar det situationsanpassade ledarskapet. Jag tror att många anställda i Försvarsmakten kommer att gå till jobbet nu med känslan att de ”känner” ÖB.

Sverker har emellertid en liten kommunikativ egenhet. Man kan tro att han ser en EU-koppling till varenda diskussion som rör förband och förmågor. Men ofta är det IO han menar och inte EU; hans utpräglade skånska gör det dock lite svårt att höra skillnaden. Jag är ändå övertygad om att han brinner lika mycket för Europeiska Unionen som för InsatsOrganisationen.

NAMNGE AV RÄTT SKÄL!

090224

Några medier har valt att namnge den 51-åring som är misstänkt för att ha dödat en 29-årig kvinna i Gällivare i höstas. Och det må vara hänt. De vedertagna etiska reglerna för medierna http://www.po.se/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet slår fast att man noga ska ”överväga” konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Medierna bör avstå från sådan publicering om inte ett ”uppenbart allmänintresse” kräver att namn anges.

Det här kan ju låta som att tröskeln för att berätta vem som har gjort något eller är misstänkt ska vara synnerligen hög. Men det beror på. Om exempelvis ett mord får helsidor i så gott som alla stora medier under en period så måste det nog anses vara ett stort allmänintresse, åtminstone om man hyser någon som helst respekt för mediernas förmåga att spela en väsentlig roll i samhället.

Och allmänintresse ska uttydas på det kvalificerade sättet, ungefär ”legitimt intresse i allmän mening”. Vilket är något annat än nyfikenhet.

Men både tillämpningen av pressetiken och debatten om den har länge varit svajig. Många journalister gör det lätt för sig och har hoppat över fasen ”läsa på”. Ofta ser vi hur upprörda röster angriper de medier som valt att namnge t ex en misstänkt mördare, medan alla andra etiska tvivelaktigheter förblir okommenterade.

För det första ska man inte stirra sig blind på enskildheten namnpublicering. Den övergripande paragrafen i de etiska spelreglerna handlar om respekt för den personliga integriteten. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.” Vissa händelser ska över huvud taget inte skildras i medierna, därför att den skada det vållar på dem som berörs inte motsvaras av ett tillräckligt starkt allmänintresse – så tolkar jag denna grundregel.

Men OM det finns skäl att publicera så måste ju mediet göra en bedömning av vilka fakta som är relevanta att föra vidare till allmänheten. OM identiteten, namnet, är ett sådant faktum så bör det givetvis publiceras. Mediernas uppgift är ju att sprida uppgifter om händelser och skeenden.

Men om identiteten INTE behöver föras vidare till publiken, då träder en senare etisk paragraf i funktion, nr 16: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” Denna paragraf har alla journalister indirekt ställt sig bakom, genom att Journalistförbundet och Tidningsutgivarna sluter upp bakom dessa regler.

Så OM det är fel att namnge personen som är misstänkt för Gällivare-mordet – vad krävs då av en ansvarsfull och återhållsam publicering? Ska man skriva att mannen är 51? Ska man skriva att han är jägare? Ska man fylla spalterna med uppgifter om mannens förflutna som gör att tusentals personer kan identifiera honom genom alla personliga fakta om tidigare jobb, konflikter och utseende? Svaret är nej. Om han inte ska identifieras ska han inte identifieras.

Detta framgår av pressens etiska spelregler som finns på varenda redaktion runt om i landet. Läses de? Vet ej. Följs de? Svar nej.