Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

torsdag 19 november 2009

FJANTIGT AV VIGGO

I dagens Resumé skriver chefredaktören Viggo Cavling om Försvarsmaktens rekryteringskampanjer. Han tycks inte förstå att uppgiften att rekrytera personal är en förutsättning för att det över huvud taget ska vara möjligt att lösa myndighetens uppgifter, både här hemma och internationellt.

Det är lite fjantigt av Viggo att kalla den kommunikationen för propaganda. PR, okej - eftersom det handlar om att kommunicera med och bygga relationer med allmänheten. Men det är inte fråga om om att med massiv annonsering försöka ändra svenska folkets åsikter. Nej, kampanjmiljonerna motiveras helt och hållet med att de behövs för att Försvarsmakten ska kunna göra det jobb som den ålagts av statsmakterna. Syftet är alltså inte opinionsbildning (i den gängse meningen).

Han upprepar också sin skepsis mot Combat Camera, och säger sig vara säker på att aldrig få se blödande svenska soldater från försvarets specialförmåga inom visuell information. Det tror jag inte han ska vara så säker på.

Combat Camera har väldigt tydliga principer för sin verksamhet och för vad som lämnas ut till exempelvis medieredaktioner. Och om redaktionerna väljer att tacka nej så är det helt okej, givetvis. Combat Camera är nämligen inte tillkommet för att leverera bilder och video till svenska medier, utan har som huvuduppgift att vara ett taktiskt och operativt ledningsstöd på olika nivåer i Försvarsmakten. Visuell information i realtid från bl a insatsområden möjliggör exempelvis smartare planering, högre operativ effekt och också effektivare skydd av personalen. Det är rätt goda skäl för att skaffa den förmågan. Att man sen erbjuder material till medierna är en bonus. Skulle det vara bättre att hemlighålla materialet?

Tänkt att så många journalister tror att allting handlar om dom...

tisdag 3 november 2009

VIKTIGT ATT FÖRNYA MEDIEETIKEN

Pressetik är mer än bara ett system för att hålla undan det värsta ogräset från våra medier. Systemet med pressens "självsanering" infördes faktiskt i en smått hotfull atmosfär, för det fanns när PO-funktionen infördes för 40 år sedan en politisk vilja att införa en striktare statlig kontroll över medierna. Bättre då att stå för kontroll och sanktioner i egen regi, tyckte journalisterna och mediebranschen i allmänhet. Kanske kan det få politikerna att hålla fingrarna borta.

Och det har i stort sett blivit så, men med rätt hårfin marginal om ni frågar mig. Självsaneringen fungerar egentligen rätt rackligt, och mediernas förståelse för pressetikens innersta kärna brister i många fall. Jag är rätt övertygad om att politiska krav på justerade gränser för tryckfriheten återkommer om inte det självsanerande systemet får mer tänder.

Det är klokt att utöka PO:s övervakningsområde till hela mediebranschen, inte bara pressen. Men det räcker inte. Många journalister tror att de har pressetiken i ryggmärgen och låter de etiska spelreglerna bli en hyllvärmare. Här krävs analys, diskussioner, workshops - öppenhet!