Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

tisdag 3 november 2009

VIKTIGT ATT FÖRNYA MEDIEETIKEN

Pressetik är mer än bara ett system för att hålla undan det värsta ogräset från våra medier. Systemet med pressens "självsanering" infördes faktiskt i en smått hotfull atmosfär, för det fanns när PO-funktionen infördes för 40 år sedan en politisk vilja att införa en striktare statlig kontroll över medierna. Bättre då att stå för kontroll och sanktioner i egen regi, tyckte journalisterna och mediebranschen i allmänhet. Kanske kan det få politikerna att hålla fingrarna borta.

Och det har i stort sett blivit så, men med rätt hårfin marginal om ni frågar mig. Självsaneringen fungerar egentligen rätt rackligt, och mediernas förståelse för pressetikens innersta kärna brister i många fall. Jag är rätt övertygad om att politiska krav på justerade gränser för tryckfriheten återkommer om inte det självsanerande systemet får mer tänder.

Det är klokt att utöka PO:s övervakningsområde till hela mediebranschen, inte bara pressen. Men det räcker inte. Många journalister tror att de har pressetiken i ryggmärgen och låter de etiska spelreglerna bli en hyllvärmare. Här krävs analys, diskussioner, workshops - öppenhet!


2 kommentarer:

Humble sa...

Hej,

Det vore intressant (inte minst m.h.t. din bakgrund som "rent-a-reporter", eller som det heter på svenska: informatör) att höra dina tankar om de etiska reglerna i förhållande till informationstjänstens bedrivande avseende intern och extern kommunikation å en statlig myndighets vägnar.

Externt: vilket svängrum bör en myndighet ges avseende sina ambitioner att påverka medborgare respektive beslutsfattare?

Internt: finns det/bör det finnas gränser för hur man söker påverka de anställdas (som på fritiden dessutom tillhör kategorin medborgare/allmänhet) perception av tingens ordning, oavsett om syftet är åstadkomma ökad effekt i organisationen eller för annat vällovligt ändamål?

I teorin kan medie-konsumenten välja bort den som avviker från de etiska spelreglerna (själv bojkottade jag Expressen efter "Vanja look-a-like-scoopet"), men när det gäller en myndighets informationstjänst finns inte samma valmöjlighet.

Avvikelse från ämnet? Kanske, men samma grundläggande etiska förhållningssätt borde råda inom hela det journalistiska arbetsfältet - framförallt på en arbetsmarknad som inbjuder till frekventa byten mellan olika arenor.
(För övrigt tror jag - oavsett etiska ställningstaganden - att medvetna försök att förvanska eller försköna verkligheten fungerar lika bra som att ljuga för sina nära och kära; förr eller senare står man där med rumpan bar och skäms...)

Staffan Dopping sa...

He! Ja, frågan om en myndighets informationstjänst har nog för det mesta rätt liten bäring på mediernas etiska spelregler. I praktiken är offentliga informatörer inte i närheten av de integritetskränkande publiceringar som pressetiken är till för att begränsa.

Det finns ju generella direktiv i förvaltningslag gentemot myndigheter, de ska bland annat verka sakligt och opartiskt. Men de ska också arbeta så att verksamheten bedrivs så effektivt som möjligt, och det betyder att den behöver backas upp med tydlig och resultatorienterad kommunikation.

Det är helt enkelt myndighetens uppdrag som är styrande. Informationsarbetet, inklusive webb, tidskrifter och samhällskontakter i övrigt ska understödja helheten för att organisationen i fråga ska nå målen. Det är lättare sagt än gjort, men det är ytterst sällan som de ambitionerna kommer i konflikt med press- och medieetik enligt min erfarenhet.