Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

måndag 13 december 2010

REGERINGENS OBEGRIPLIGA INFORMATIONSSTRATEGI

Det var ett ansvarsfullt och samlande budskap som statsministern levererade klockan 12.30 i söndags. Utan att veckla in sig i polisiära detaljer och hypoteser om gärningsman och syfte manade han till lugn och besinning och försvarade det som vi brukar kalla det öppna samhället.
En gedigen kommunikationsinsats - men ändå misslyckad.


19 timmar är en lång tid när ett spektakulärt våldsdåd har inträffat mitt i huvudstadens hjärta. Men så lång tid tog det innan regeringen gav sig tillkänna. Ja men utrikesminister Carl Bildt hade ju twittrat redan vid midnatt, invänder en och annan. Ja, men hur tyst var det inte fram till dess? Dessutom var det inte i regeringens namn som han twittrade, det klargjorde Fredrik Reinfeldt igår och upprepade i dag.

I en regering är det extra viktigt att ansvar och åtgärder följs åt, inklusive uppgiften att kommunicera. Så vems ansvar (det politiska) var det här i lördags kväll? En våldsam explosion som kan ha varit ämnad att döda oskyldiga. Rimligen justitieministern. Om det riskerar att bli ett nationellt trauma - lämpligen statsministern. Var det natten till i söndags utrikesministerns fråga? Knappast.

I dag säger Beatrice Ask att hon tyckte att det fanns anledning att invänta polisens slutsatser.

Det tyckte uppenbarligen statsministern också, men inte Carl Bildt. Det går inte att frigöra sig från bilden av en regering som är djupt oenig om informationsstrategi efter en stor och dramatisk händelse (”svår påfrestning” som det heter i många styrande dokument på myndighetsnivå). Jag gissar att Per Schlingmann redan har frågan på sitt bord, för en regering som strider internt om informationsansvar och principer för kommunikationen kommer att hamna i trubbel igen.

Men vad kan då en regering säga timmarna efter ett våldsdåd innan ännu röken och stanken från sprängmedlet lämnat det snötäckta julhandelsstockholm? Jo faktiskt det mesta av det som en regering har anledning att säga – nämligen att visa att den delar allmänhetens oro, försäkra att ansvariga myndigheter tar allvarligt på uppgiften och understryka vikten av att vi alla håller huvudet rimligt kallt och inte blir lättfångade byten för ryktesspridare och mörkmän. Det budskapet är inte avhängigt innehållet i en brottsplatsundersökning.

Men den här rollförväxlingen - att politiker vill ha ”på fötterna” i en konkret utredning - är vida spridd i vårt land. Det är mer regel än undantag att statsråd och andra politiker får svara på frågor om operativa beslut och taktiska val hos en myndighets medarbetare. Som i Agenda igår, där justitieministern ombads uttrycka bedömningar av bevisläge och dithängande utredningsfrågor. Detta trots att Säpochefen också fanns i studion och skulle intervjuas direkt efter.

Jag har flera exempel på roller som förväxlats intill perversionens gräns. Som när försvarsministrar får journalistfrågor om vilka fordon som borde finnas i Afghanistan medan ÖB förväntas besvara frågan om när Sverige ska gå med i Nato.

Om ledande politiker fortsätter att ”spela med” och svara på utredningstekniska frågor i medierna, då blir regeringens kommunikationsuppgift närmast omöjlig. Jag förväntar mig inte att journalisterna ska avstå från att ställa ”fel” frågor, men justitieministrar borde tydligt markera vad som är myndighetsjobb och vad som är politiskt ansvar. Och utrikesministern borde åtminstone samspela med kollegan på justitiedepartementet när han (i sak riktigt, visar det sig) twittrar om en pågående brottsutredning. Men allra bäst hade varit om polisen hade informerat om terrorbrottet natten till söndag. Och om justitieministern hade varit det första statsråd som gav sig tillkänna med politiska kommentarer när ryktesspridningen satte fart i lördags.

När det händer något nationellt dramatiskt nästa gång.. vem har då ansvar att först vända sig till folket? Alla mår bäst av att det står klart för alla var kommunikationsansvaret ligger. Och om det är politiskt eller operativt. Läge att snacka ihop sig i regeringen.

torsdag 2 december 2010

WIKILEAKS - VILKEN LÄCKA?

I kölvattnet på Wikileaks senaste famösa massläcka kommer Sveriges förhållande till Nato och USA i blixtbelysning. Nu sprids tidigare sekretessbelagda USA-rapporter där dels USA:s interna bild av Sverige skildras, dels blir det tydligt hur svenska politiker som Sten Tolgfors och Urban Ahlin uppfattas av den amerikanska sidan.

Jag är inte förtjust i Wikileaks’ strategi att urskillningslöst masspublicera dokument som i många fall varit hemligstämplade på goda grunder. Särskilt när det har bäring på soldaters och enskildas säkerhet har tilltaget varit hänsynslöst. Men det har sina poänger med denna unikt höga transparens, även om jag anar att den kommande svenska debatten riskerar att skjuta högt över målet. Så jag utbrister: vilken läcka?

Många kommentatorer gräver fram en välkänd och välprövad tolkning av de nu publicerade dokumenten och interiörerna från Washington och USA:s Sverigeambassad. Den om att ”var det inte det vi trodde? Allt är ett hyckleri, Sveriges utrikespolitik är helt USA-styrd och försvarspolitiken går bara ut på att smörja USA och lägga grunden för ett Nato-medlemskap, bakom ryggen på svenska folket. Alliansfriheten är en bluff, och den har omvärlden genomskådat för länge sedan.”

Det blir lätt så att en och annan öppen dörr slås in när det spillts över ny bensin på den gamla ”Sverige är inte neutralt”-brasan. Att de citerade budskapen om USA-vänlighet uttalats i slutna rum och nedtecknats i hemliga dokument gör inte konspirationstemperaturen lägre.


Men vad är det som har avslöjats egentligen? Att Sverige inte är alliansfritt? Det är ingen hemlighet för dem som kan läsa innantill. När Sverige blev medlem av EU gick vi in i en politisk gemenskap som kan beskrivas som en allians. I samband med det ändrades också den officiella säkerhetspolitiska doktrinen till att Sverige är ”militärt” alliansfritt. Just det, vi är inte medlem i någon försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men vi är med i EU. Vi är alltså inte alliansfria. Stämmer.

Neutraliteten då? Ja den avskaffades i praktiken ännu tidigare. Av gammal vana händer det att både politiker och journalister talar om ”vår neutralitet”. Men det är ju bara okunnigt. Den har, precis som det nämns i ett av de publicerade Wikileaksdokumenten, lagts på historiens skräphög. Stämmer. Inget avslöjande.

En del tycks tro att Sverige har kunnat minska det militära försvarets resurser räknat som andel av BNP utan att tappa i försvarskraft. Men det går givetvis inte. Sverige kan inte längre försvara sig på egen hand, och det är därför som de senaste försvarsbesluten präglas av resonemanget att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra”. Dessa andra är länder och organisationer som vi samarbetar med redan nu. De heter EU, Norden, Nato och FN. Viktigast är EU.

Men samma länder som ingår i EU är med minst 80-procentig täckning också medlemmar av Nato, och de flesta har bara en försvarsmakt per land. Sverige är partnerland till Nato, och redan på Ingvar Carlsson-tiden bestämdes att vi skulle ha en hög ambition för vårt aktiva deltagande som Nato-partner.

I den officiella utrikespolitiken har det i decennier talats om ”den transatlantiska länken”. Det är en kärnpunkt i Sveriges reella utrikes- och säkerhetspolitik, och den bygger på många tänkares bedömningar. Denna ”länkdoktrin” är förklaringen till att svenska regeringar fortsätter med nära USA-kontakter på alla nivåer inom de flesta områden. Men det är givetvis olyckligt (minst sagt) om denna politik skulle bedrivas helt utan förankring. Och det är väl här som det kärvar, eftersom både USA och Nato ses som svordomar i stora delar av den svenska politiska debatten.

Ändå kan den transatlantiska länken inte sägas vara något som har byggts på i hemlighet. Den stadfästs i många regeringars utrikesdeklarationer. Den är antagen gång på gång av Sveriges riksdag. Men den transatlantiska länken är hos många svenskar antingen misskänd eller okänd.

Vad vi än tycker om den förda politiken så bör kärnan i vår säkerhetspolitik föras in på banan och diskuteras ingående och omgående. Det bör bli föremål för tydliga ställningstaganden från de politiska partierna och får för min del gärna bli en valfråga 2014.

Det duger inte att Sverige har en säkerhetspolitisk bas som inte är förankrad hos medborgarna. Nu är nog möjligheten för en grundlig - och spännande - debatt bättre än på länge. Särskilt om vi nu koncentrerar oss på den sakliga grunden för vår säkerhetspolitik, och inte stirrar oss blinda på läckorna.

Och så vore det väl fan om inte både politiker, journalister och varenda kotte klarade av att skilja på alliansfritt och militärt alliansfritt?

Jag är väl inte alldeles säker på att debatten som stundar blir så saklig och sansad som jag skulle önska, men OM det blir en bred och öppen debatt som inte har som huvudsyfte att knacka ner enskilda politiker som omnämns i tidigare hemliga dokument.... då är jag rätt glad. Tack för det, Wikileaks!

måndag 15 november 2010

TIDNINGARNAS WEBB-TV SLOG UT RADION

NÄR uppspelet inför Mona Sahlins avgång pågick på Sveavägen 68 satt jag på ett X2000-tåg och försökte följa utvecklingen. Jag zappade mellan aftonbladet.se, expressen.se, svt och Sveriges Radio, och fick också många uppdateringar på Twitter. För 20 år sedan var alltid radion (särskilt den lokala, men även riksprogrammen) snabbast och mest flexibel vid stora nyhetshändelser. I dag är radion nästan sämst just när något händer.

Mona Sahlins pressträff om avgången kom att hamna nästan mitt i Ekots paradsändning kvart i fem. Trots det blev inslagen om s-krisen hafsiga, avbrutna och fulla av missar. När Mona Sahlin ännu inte var framme vid mikrofonerna överlämnades sändningen tillbaka Radiohuset, trots att det kokade av rykten och dramatik i lokalen.

Samtidigt sände Expressen och AFtonbladet sedan länge direktsänd webb-TV från Socialdemokraternas högkvarter. Om de sändningarna kan man visserligen ha många synpunkter, men när det närmar sig huvudnyheten är de klockrent professionella. Vi som är publik har då också fått en rejäl förhandskunskap om vad som kan komma att ske.

För mig som gammal radiot är det sorgligt att höra hur avslaget, yrvaket och - framförallt - ljudfattigt - det blir när Sveriges Radio Ekot försöker fånga nyheter som händer mitt framför mikrofonen på personalen. Svt hade möjligen också kommit i gång vid 16.50 när Mona Sahlin berättade att hon inte ställer upp för omval. Men radion kom på sista plats. Sorgligt nog.

lördag 6 november 2010

FÖRSVARET SÅG FRAMÅT MEN BEHÖVDE INTE VÄNDA BLAD

Jag hajade till i torsdags när jag fick höra kungens metafor för hans strategi kring skandalboken. "Nu vänder vi blad och ser framåt". Innebörden och undertonen i uttrycket vända blad är inte knivskarp, men vi drar nog alla våra egna slutsatser.

När jag var nyanställd som informationsdirektör i Försvarsmakten drogs planerna upp för en unik och gigantisk kommunikationssatsning riktad mot alla anställda. ÖB skulle resa runt i hela landet och personligen möta så många medarbetare som möjligt, både officerare, civilanställda och värnpliktiga. Syftet var att kommunicera försvarets förändrade uppgifter och betydelsen av att varje medarbetare förstod och accepterade den nya inriktningen (alltså insatsförsvar med fokus på internationell verksamhet).

Arbetsnamnet för ÖB:s turné var "vända blad". Jag kände instinktivt en motvilja mot begreppet. Jag kan inte säga exakt vad jag ogillade, men det var för lite positiv framåtrörelse och dessutom ligger det snubblande nära att uttrycket står för att man skäms för det som har varit och försöker glömma. "Don't mention the invasionsförsvar".

ÖB hade något år tidigare kommit ut med en liten framtidsskrift med titeln "Vägen framåt". Jag tyckte att känslan och associationerna till dessa ord var betydligt mer entusiasmerande och utan tvivelaktiga bibetydelser. Så jag drog i gång en kampanj för att skippa "Vända blad" och i stället etikettera den landsomfattande kommunikationsturnén med "Vägen framåt". Och så blev det.

Kanske finns det paralleller mellan Försvarsmaktens nystart 2005-2006 och den som kungen nu ska ägna sig åt. Båda måste fokusera på att göra rätt saker i en på många sätt förändrad omvärld. Men Försvarsmakten behövde aldrig "vända blad".

fredag 5 november 2010

KANSKE KUNGENS KRISHANTERING KAN FUNGERA TROTS ALLT

I morse medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon om kungens pressträff igår torsdag, tillsammans med retorikkonsulten Christer Hanefalk. Under natten och morgonen har jag något reviderat min strängt kritiska bedömning omedelbart efter pressträffen, och även om det inte blir överbetyg så kanske kungen ändå lyckades att leverera ett budskap som underlättar för honom framöver.
Här är samtalet ur Nyhetsmorgon, lett av de eminenta programledarna Annika Jankell och Steffo Törnquist.

torsdag 4 november 2010

KUNGEN HANTERADE INTE SKANDALSTÄMNINGEN

En pressträff som inte förbereds är ett vågspel. En pressträff utan budskap är meningslös. En pressträff där ett 50-tal journalister lockas ut bortom ära, redlighet och mobiltäckning är en riskabel provokation mot en stursk tredje statsmakt.

Men viss information fick vi ändå. Kungen har fortfarande inte läst boken. Och tydligen inte hans rådgivare heller. Han har talat med sin familj och han och övriga familjen ”väljer att vända blad och se framåt”. Det låter för mig som att han inte vill, kan eller vågar lyfta på locket kring sånt som har hänt i privatlivet. Innebörden är, som jag förstår det, att inte gräva i gamla synder ungefär.

Den viktigaste meningen var den här: – Det som hände har hänt för lång tid sedan, därför väljer jag och min familj att vända blad och se framåt. Han hänvisade också till att det är mycket att göra på jobbet och man "hinner inte sitta och läsa böcker en hel dag".

Det fanns inte ett enda tydligt budskap. Men det fanns ett otydligt: det blev klart att kungafamiljen inte vill veta vad folk säger om forna tider. Jag fick känslan att han nog inte kommer att öppna den där boken överhuvudtaget. Och intrycket blev att nu är det färdigsnackat, det här var kungens "kommentar", punkt slut.

Men kungen tar en betydande risk när han säger att det som hände har hänt långt tillbaka i tiden. För såvitt jag förstår anser författarna och en del av källorna att det finns diskutabla händelser under 80-talet och början av 90-talet.

Det är nog få som vill lasta kungen för tonårsäventyr och Alexandrafestande, men från och med bröllopet 1976 så finns nog ett betydligt mindre handlingsutrymme.

Rykteskarusellen och spekulationerna lär nu fortsätta, med en blandning av sanning, påhitt och opålitliga rykten. Han borde ha inställt jakten, läst boken och förberett ett budskap till svenska folket som var sant, relevant och övertygande. Det blev pannkaka det här.

tisdag 2 november 2010

POLITISK ORDLEK KRING AFGHANISTAN

Igår måndag publicerade Newsmill en text av mig apropå sexpartiöverenskommelsen om Afghanistan. Nu finns den också här på min blogg:


"Uttrycket 'från stridande till stödjande' förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla." Det skriver Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten.

Med stolhet och darr på rösten presenterade tre partiledare den breda överenskommelsen om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Jag är glad åt att Sverige fortsätter att ta ansvar för nuläge och framtid för detta trasiga land, men noterar i den politiska retoriken fortsatta glidningar om insatsen.

Både Mona Sahlin och Peter Eriksson låter förstå att det är en helt ny strategi för Afghanistan. "Nu ska det gå från stridande till stödjande". Många väljare kommer nog att uppfatta det som att mängder av svenska soldater och officerare kommer att återvända hemåt redan 2012.

Men om man läser noga i överenskommelsen så står det klart att ett okänt antal svenska officerare kommer att stanna kvar i åratal. "Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan." Det kommer bland annat att handla om de OMLT-grupper (operational and mentoring liaison team) som utbildar afghanerna så att de ska kunna överta säkerhetsansvaret i landet. Det stödet kommer förmodligen att behövas i många år framöver.


Retoriken i presentationen av dagens överenskommelse ger intrycket att en tidigare rent militär insats snart ska växlas över i en civil. Uttrycket "från stridande till stödjande" förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.

Det framgår också av den politiska överenskommelsen att civila insatser redan pågår (om än inte i önskvärd omfattning, de har varit för blygsamma men det är ju endast en följd av medvetna politiska beslut). "Sverige kommer att fortsätta förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar". Lägg märke till formuleringen, "fortsätta förstärka".

Dagens välkomna Afghanistanuppgörelse har av Lars Ohly beskrivits som att "man vill fortsätta kriget". Den karaktäriseringen av Sveriges respons på FN:s begäran om militärt deltagande i Afghanistan är sannerligen en extrem position - i alla fall om man jämför med de skrivningar som både socialdemokraterna och miljöpartiet nu ställt sig bakom.

Vad gäller innehållet i Sveriges militära engagemang i Afghanistan har det utvecklats och förändrats hela tiden sedan decenniets början. Det ligger i multifunktionella insatsers natur att de utvecklas och anpassas till det som sker "på marken".

Men det är trist att partiernas "storytelling" bidrar till en syn som går ut på att Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid inte skulle kunna utgöra ett stöd i ett konfliktområde. Dikotomin mellan stridande och stödjande är i många avseenden falsk.

Sverige är en av 47 nationer i Isaf, International security assistance force. Vi är redan där för att stödja afghanernas kamp för att få ordning i sitt land och kunna rå sig själva.

Som sagt, det är mycket bra att en bred riksdagsmajoritet nu står bakom en linje för de närmaste fyra årens samlade insatser i Afghanistan. Men det är inte helt ärligt att beskriva det som en distinkt förändrad strategi. Det är snarare "more of the same" och en fortsättning på de planer som redan finns.

torsdag 28 oktober 2010

ÄNTLIGEN KRISHANTERADE HON SJÄLV

I kväll var Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten livegäst i Aktuellt. Programledaren Jon Nilsson hade föresatt sig (eller fått redaktörsinstruktion) att vara tuff mot henne. Det var skamvråkänsla i studion, och lite lätt parodiskt ibland när Nilssons röst tänjdes av indignation.
Jag anser att det var oklokt att hon höll sig undan så länge igår, så drevet har haft gott bränsle från just det beteendet. Men när hon väl stod där i Aktuellt så var hon, enligt min mening, trovärdig och klar. Jag tycker visserligen att budskapet fortfarande är rätt oklart ("det var mest rätt det jag gjorde, men kanske ändå lite fel"), men själva tillgängligheten och beredskapen att svara på frågor är den viktigaste krishanteringsåtgärden.
Dock blir det svårt att göra sig hörd med argument för att låta andra betala för studieresorna som riksdagsledamot så länge en samlad medievärld har enats om att rubricera dem som "bjudresor".

DRYG KONSULT GER ARKELSTEN GODA RÅD

Nu är det dag två i Sofia Arkelstens första mediedrev. När Expressen igår ”avslöjade” att hon låtit sig bjudas på en resa till Frankrike av oljebolaget Shell såg det bara besvärande ut. Eftersom hon var miljöpolitisk talesman för Moderaterna är det ju lite känsligt att ta emot förmåner från en gigantisk miljömarodör. Samtidigt visste ju många att flera andra riksdagsledamöter redan har varit anmälda för samma sak, och det ledde inte till någon förundersökning.

Men Sofia Arkelstens krishantering igår var oväntat långsam och valhänt. En kort och lätt akademiskt hållen kommentar på partiets hemsida är inte kommunikation i världsklass. Hon lät till en början inga journalister ställa frågor, och på eftermiddagen var det självaste statsministern som gav kommentarer.

Budskapet var inget för den som gillar klarhet och entydighet. Å ena sidan var Sofia Arkelsten av den uppfattningen att resan var förenlig med hennes dåvarande roll... å andra sidan är det bra att hon har uttryckt beklagande för att hennes agerande kan ha uppfattats som otillbörligt. Jaha, vad var det kondenserade budskapet i detta? Det var rätt, men kanske ändå lite fel?

På Solvalla kan det vara klokt att tro på en vinnare men för säkerhets skull gardera med en outsider. Men i kommunikation i förtroendebranschen är det tillrådligt att ha ETT huvudbudskap.

Igår var jag förundrad över att det dröjde så många timmar innan Moderaterna (då i form av regeringschefen) agerade i frågan. Nu förstår jag att det kan ha varit frågan om Arkelstens roll som styrelseledamot i börsbolaget Sweco som föranledde svåra interna överväganden. Först skulle hon vara kvar, någon timme senare skulle hon lämna posten.

I dag talas det om att hon åkt på ”flera bjudresor”, och det här är ju en klassisk ”avsnitt 2” i drevets dramaturgi. Igår yttrade sig flera (oppositions-)politiker kritiskt mot hennes Shell-resa, och i dag kommer ännu fler att stämma in i kören av kritiker. Redan förekommer ordet avgång i medierapporteringen.

Jag gillar inte mediedrev där det ser ut som om varje utveckling är ödesbestämd. Jag föredrar när människor agerar, tar ansvar och gör vad som krävs. Därför är jag bekymrad när jag ännu en gång ser en skicklig och engagerad människa som till synes saboterar sina egna möjligheter att kunna fullfölja sitt arbete på ett bra sätt. För det som gjorts från Moderaternas och Arkelstens sida det senaste dygnet - och som syns utåt! - innebär inte att den till synes obönhörliga drevlogiken utmanas.

I själva sakfrågan (att låta aktörer i samhället betala för en förtroendevalds resor och uppehälle) har Arkelsten sannolikt varit för lite försiktig. Det är en fördel om det både finns klara regler för riksdagsledamöters resor och att ledamöterna säkerställer med sina medarbetare att de handlar rätt. Just nu känner jag mig otillräckligt informerad om vad som gäller för riksdagens politiker.

TILLÄGG KL 11.05
aftonbladet.se under Lena Mellins kommentar återfinns riksdagspartiernas inställning till "bjudresor". Moderaternas svar på vilka riktlinjer som gäller "säger att det viktiga är att resans innehåll är relevant för uppdraget som riksdagsledamot" enligt partiets presschef Carl Johan Swanson, som inte vill ”gå in på” när riktlinjerna antogs.

Men oavsett sakfrågan så är det i ansvarstagandet som en kritiserad politikers framtid avgörs. Och då är det viktigt att de budskap som framförs är tydliga och begripliga. Det har inte gällt i det här fallet.

Ett klart budskap skulle kunna vara: ”Jag trodde då att det var problemfritt att låta Shell betala resan, men nu inser jag att det var olämpligt. Jag har respekt för Claes Sandgren på Institutet mot mutor och hans inställning är ju klar. Så det hade varit klokt att låta riksdagen betala resan i stället, jag beklagar att jag inte förstod det då.”

Ett annat är: ”Jag är faktiskt osäker på vad som är rätt och fel. Då tyckte jag att det var helt rätt, nu är jag inte lika säker. Men nu ska ju en åklagare titta på det här, och det blir ju en hjälp framöver för att veta var gränserna går”.

Eller: ”Jag vet exakt varför jag lät Shell och andra betala mina resor, det var och är helt okej, så kritiken mot mig är helt utan saklig grund.”

Eller kanske: ”Jag har nog gjort helt fel. Det var inte medvetet så, men i dag känner jag att jag har klantat mig rejält. Det är helt enkelt inte förenligt med riksdagsuppdraget att ta emot förmåner från andra, även om resan har med uppdraget att göra och en del i mina ansträngningar att lära mig mer om mitt område och träffa intressanta människor.”

Klara besked är alltid bäst. Och snara. Aktiv kommunikation i stället för motvillig. Jag tror att Moderaterna just nu gör saker och ting svårare än de är.

tisdag 12 oktober 2010

POLITIKERNA GLÖMDE SVENSKA FOLKET NÄR DE SVÄNGDE OM FÖRSVARSPOLITIKEN

I kväll deltar jag i Svt:s aktualitetsprogram ”Debatt” kl 20.30 i Svt2. Afghanistan är temat för hela programtiden, och andra som är inbjudna är bl a Jonas Sjöstedt (V), Karin Enström (M), Johanne Hildebrandt och Försvarsmaktens insatschef Anders Lindström. Dessutom kommer Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, eftersom SD kan komma att bli tungan på vågen när riksdagen snart ska fatta beslut om fortsättningen för Sveriges militära insats i Afghanistan.

Ja, det är ju regering och riksdag som beslutar om säkerhets- och försvarspolitiken. Försvarsmakten följer självklart statsmakternas beslut och direktiv. På senare tid tycks många svenskar yrvaket ha förstått att svenska soldater återkommande är inblandade i skarpa stridssituationer. Vår långa historia av fredsbevarande FN-insatser och fältsjukhus och gränsbevakning är väl förankrad i folkdjupet, men de senaste årens utveckling mot fredsframtvingande insatser i stridsintensiva konfliktområden har uppenbarligen varit okänd för många, vilket bidrar till att relativt många är negativa till vår närvaro i norra Afghanistan.

Häromdagen gick Svenska Dagbladet till förnyat angrepp på Försvarsmaktens informationsstab. Det är lite av en ritual att tidningens försvarsreporter Mikael Holmström riktar sin ilska mot informatörer, som han sin vana trogen anklagar för att mörka ”sanningen” om det som sker i Afghanistan. Ja, han drar sig inte ens för att påstå att min efterträdare, informationsdirektör Erik Lagersten, ljuger.

SvD påstår också att Försvarsmakten har underlåtit att informera politikerna i riksdagens försvarsutskott. De ”har inte fått någon information direkt från Försvaret om de hårda striderna i Afghanistan”, skriver tidningen. - Det känns jättejobbigt, säger en av ledamöterna i utskottet. Bilden blir att Försvarsmakten inte ens är villig att hålla landets försvarspolitiker informerade om det som sker 500 mil härifrån.


Men var det sant? Jag läser på Allan Widmans blogg att han inte har problem att få information när han vill. Han skriver att han gjorde klart för SvD:s reporter ”att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst”, skriver Widman.

Också här är alltså SvD ute och cyklar, i sin iver att kunna publicera rubriker om att Försvaret mörkade eller underlät att informera. Detta har jag utförligt kommenterat i en tidigare bloggpost.

De flesta medier har ett mönster att söka supportrar och gratulanter när de har publicerat ett scoop eller en serie artiklar som de tycker är särskilt märkvärdiga. De ringer upp några intressenter som de tror ska gilla det som tryckts.

Ibland redigeras reaktionerna så att det ska verka som om människor ställer sig bakom allt vad tidningen påstått, inklusive de vettlösa anklagelserna mot Informationsstaben om mörkning. Försvarsministern gick tidigt ut och var positiv till att SvD gav en ingående skildring av de intensiva striderna i Afghanistan. Det gillade han. Men han har inte med ett ord hållit med om att det sker en medveten mörkning. Ändå blev intryck att han ingick i jubelkören.

I kväll tar, som sagt, Svt Debatt upp Afghanistaninsatsen ur olika aspekter. Själv kommer jag huvudsakligen att ta till orda när anklagelserna om mörkning kommer upp. Som inte längre anställd i Försvarsmakten kan jag fritt uttrycka mitt hjärtas mening, och det kommer jag att göra också (om jag inte avbryts eller tystas).

Jag kommer att hävda att jag är övertygad om att Försvarsmaktens informatörer inte medvetet håller inne med information om viktiga händelser. Ledord för informationsstaben är öppenhet och proaktivitet.

Det betyder inte att informationen alltid är lättbegriplig eller fullständig. Det är i alltför hög grad militärt fikonspråk och för lite av skildringar med ett mänskligt perspektiv. Det är ett förbättringsområde.

Varför hävdar då SvD envist att informationsstaben ljuger och mörkar? Ja det har jag skrivit om tidigare. Det är EN person som påstår detta, och hans påståenden och upplevelser sprids sen med automatik i snart sagt hela Mediesverige. Det här handlar mer om en reporters lite speciella personlighet än om händelser i verkligheten.

Är detta så viktigt då? Jo reportern i fråga är en maktfaktor. Vi har så få kunniga försvarsreportrar i Sverige, så att när den kanske kunnigaste av dem alla häver ur sig våldsamma anklagelser mot Försvarsmaktens informationsstab så blir det ”en sanning” i den svenska debatten. Så stort inflytande har han, bl a till följd av att de flesta medier inte anser sig ha råd med egna, professionella försvarsjournalister.

Men i botten för den ostyriga och ryckiga svenska försvarsdebatten ligger riksdagens svek 1999 och 2004. Jag kallar det för ”svek”, eftersom jag anser att våra ledande politiker har ett ansvar att förankra sina beslut, särskilt de som kan sägas vara epokgörande. Att avskaffa invasionsförsvaret och lägga om det till ett internationellt inriktat insatsförsvar är att bryta med en era och starta en ny. Det var dumt att inte involvera svenska folket i den förändringen, och den underlåtelsen är nästan omöjlig att gottgöra i efterhand. Detta har varit mycket kostsamt för Försvarsmaktens varumärke.

fredag 8 oktober 2010

REPORTERN SOM SER MÖRKNING ÖVERALLT

Nu är han på G igen, Sveriges argaste försvarsreporter. Han är också en av de mest initierade, kanske den allra mest erfarna med många egna källor både inom Försvarsmaktens och inom politik och försvarsindustri. När det gäller påståenden om faktiska händelser inom det militära försvaret så har han nästan alltid rätt. Det finns inte en ammunitionstyp eller en skottvinkel som passerar hans vaksamma ögon.

Skriver han att en stridsbåt har kört för fort eller att en robot har avfyrats så är det vanligen just det som har hänt. Han är verkligen duktig på allt som smäller och bullrar.

Men han tycker väldigt illa om Försvarsmaktens informationsstab, som jag var chef för fram till december 2008. Under flera år har han återkommande, på nyhetsplats i Svenska Dagbladet, anklagat informatörerna för att medvetet hålla tillbaka viktig information. I synnerhet brukar han hävda att informatörerna inte vill berätta sanningen om det som sker i Afghanistan, och mer än en gång har han antytt att det är politiska hänsyn bakom.

Igår var han arg två gånger i radio, trots att han troligen älskar att få höras i P1-morgon och Studio Ett. På morgonen darrade rösten så mycket att jag trodde att han skulle börja gråta. Så arg var han på att Försvarsmakten, i hans ögon, var så dålig på att informera.

Han var särskilt besviken på att de intensifierade stridshandlingarna i Afghanistan inte hade lyfts upp mer under valrörelsen. Ja, mitt intryck när jag hörde Mikael Holmström igår morse var faktiskt att han starkt ogillade de rödgrönas avsikt att ta hem Sveriges soldater från Afghanistan. Och kanske hade de rödgröna ”kommit undan” med det just därför att Försvarsmakten inte hade berättat tydligare om att talibaner och andra upprorsmän skjuter och spränger värre än vanligt på senare tid. Det var kontentan. Apropå ”politiska hänsyn”, alltså.

Om Holmström inte regelmässigt tog i så våldssamt och var rasande arg redan i inledningen av diskussioner skulle det gå lättare att föra resonemang om de verkliga bristerna i Försvarsmaktens information om Afghanistan. För de finns. Främst är det själva berättelserna om det som händer som har svagheter, för det mesta skildras på en stel, torftig, traditionstyngd rapportprosa som är mycket svår att begripa för vanligt folk. Ja inte bara svår att begripa, det är tråkigt också. Många gånger har jag önskat att Försvarsmakten kunde ge lika mycket färg och närvaro åt en berättelse som den schvungfulle Holmström.

Varför berättar Försvarsmakten så återhållet och inte sällan fikonspråksmässigt? Ja, det beror till stora delar på att de grupperingar inom Försvarsmakten som sitter på basinformationen är vana att uttrycka sig så. Det händer också att de halvt misstänksamt sitter på uppgifterna och inte delar med sig omedelbart till informatörerna. I många år var vissa officerare ovilliga att inviga informationspersonalen i det som hänt, eftersom de inte litade på att uppgifterna inte snabbt skulle hamna hos pressen! Så illa är det inte nu, men det finns rester av denna misstänksamhet mot (civila) informatörer än i dag. Detta är ett problem som har minskat de senaste 2-3 åren, men det återstår mycket.

Personligen är jag fortfarande mycket engagerad i dessa frågor, trots att jag är fri konsult sedan nästan två år. Men jag blir beklämd när journalistkåren systematiskt skuldbelägger Försvarsmaktens informatörer, som sliter för att öka transparens och proaktiv kommunikation varje dag.

Men att attackera en hel yrkesgrupp är ju ett effektivt sätt att få stora rubriker, då en stor del av landets medier - helt utan egen faktakontroll - vidarebefordrar påståendet om att Försvarsmaktens informationsstab bedriver systematiskt undanhållande av fakta om Afghanistan. Titta på webbsajter och TT-texter från senaste dygnet. Hela Mediesverige sjunger med i Holmströms anti-informationsstabskampanj! De flesta har ingen aning om anklagelserna är sanna, men de publicerar av gammal vana! Vi brukar ju tro på SvD, som är så duktig på försvarsnyheter.


Ja, tidningen är duktig på försvarsnyheter. Men bland alla korrekta uppgifter om Försvarsmakten nästlar det sig in viljan att må lite bättre genom att smutskasta en hel stab. Sannolikt som en följd av gamla oförrätter, för känslan av att inte mötas av vederbörlig respekt, för önskan att upphöja sig själv genom att trycka ned en grupp människor som vanligen inte angriper tillbaka.

Det är kanske mänskligt. Men det är inte allsidig information i medborgarnas intresse.

Dock är jag enig med Mikael Holmström om att Försvarsmakten bör stärka sin information eftersom verksamheten berör hela folket. Men det gör man genom att åtgärda det som orsakat bristerna. Och det är inte medveten mörkning från Informationsstaben.

Tillägg 9 okt: Jag har fått mycket mothugg för mitt inlägg, bl a på Newsmill. Men stöd också. Statsvetaren Ulf Bjereld har twittrat om att han delar min syn, och Jespers Blogg förstår inte vad det är som skulle ha mörkats.

onsdag 6 oktober 2010

KARIN HÜBINETTES SORTI ÄR BARA SYMBOLIK

Med en syster i regeringen, och det eventuella jäv som det kan medföra, är det omöjligt för henne att jobba kvar i den position hon har idag, säger Sveriges Televisions Aktuellt- och samhällschef Eva Landahl efter beskedet att Karin Hübinette inte får fortsätta att leda Agenda eller Aktuellt så länge hennes syster är arbetsmarknadsminister.

Ja, inte är det problemfritt med public service-profiler som har band till höga politiker och andra makthavare i samhället, som statsvetaren Ulf Bjereld skriver om på Aftonbladet Debatt i dag. Men standardlösningen, både på Svt och Sveriges Radio, är att fatta ledningsbeslut med symbolisk kraft, inte att ägna sig åt de faktiska riskerna för snedvriden samhällsbevakning.

Det här leder till att företagsledningarna fokuserar på personer som syns och hörs i programmen, inte på de egentliga radio- och TV-makthavarna. Allt bygger på tesen om att Caesars hustru inte ens får misstänkas, det vill säga man stämmer i bäcken, tar det säkra för det osäkra och letar efter en mekanisk princip som kan tillämpas om det börjar osa hett. Eftersom Karin Hübinette är programledare tillhör hon den lilla grupp i publicservice-företagen som inte får ha nära släktingar på mäktiga poster i samhället.

I diskussionen efter Svt-ledningens snabba bortplockande av Karin Hübinette undrar en del över fallet Cecilia Bodström, sedan många år chef på Sveriges Radio på olika nivåer - alla med koppling till nyhets- och samhällsprogram. Hon är numera kanalansvarig på P1 och, som bekant, syster till förre justitieministern Thomas Bodström. Varför har hon fått vara kvar? Min gissning är att hon sällan hörs i radion, eftersom hon inte är programledare utan har haft formellt höga poster på radion. Alltså var det inte ett så stort problem för "förtroendet utåt".

Några år tidigare steg socialdemokraten Hans Dahlgren i graderna inom regeringskansliet, och han är gift med reportern Eva Stenström som då var på Ekot. Den relationen ledde till en del krumbukter inom Sveriges Radio - just för att det var en person som hördes "utåt" som hade relation till en hög politiker.

I dag skriver alltså Ulf Bjereld i Aftonbladet att TV-ledningen gömmer sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (risken att tvingas intervju sin egen syster). Det giltiga skälet att plocka bort Hübinette från programledarrollen skulle ju vara om man verkligen inte trodde att hon skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt, skriver Bjereld.

Även Svt-kollegan K-G Bergström (ta inte ifrån honom hans bindestreck mellan K och G, då blir han småsur) är enligt Aftonbladet kritisk mot beslutet. "Det är ett alldeles för hårt straff", säger han enligt tidningen. "Grymt och obarmhärtigt, säger han till Expressen. Han anser att Karin Hübinette åtminstone skulle kunna vara kvar som programledare för Agenda, som planeras längre i förväg än Aktuellt. Jag är inte säker på att K-G hade resonerat på samma sätt under den tid han var redaktör på Rapport, men i dag (när han är pensionär och gör inhopp som frilansande programledare) ställer han alltså inte upp på Caesars hustru-doktrinen.

Men historiskt är det alltså den doktrinen som har gällt. Public service-chefer gillar principer och regler som är lätta att tillämpa, för de vill till ganska högt pris undvika angrepp för att inte hålla opartiskhetens fana högt.

Själv tror allt mindre på det möjliga i att verkligen iaktta opartiskhet - och detta av två skäl. Det ena är att det är så svårt i etermedier att vara opartisk eftersom så mycket av budskapet sker med röst, blickar och andra element i kroppsspråket. Det andra skälet är att de gånger som medarbetare agerar partiskt (enligt min personliga mening) så brukar sällan någon reagera. Begreppet partiskhet/opartiskhet är helt enkelt föremål för så många olika tolkningar att det i slutändan blir mest - symbolik.

Dessutom: ju längre karriär inom stora medieföretag, desto fler kontakter får du med människor som antingen är vid makten nu eller som hamnar där efter några år. Alltså: ju mer kompetent du är som programledare, desto fler kompisar får du som du måste visa "oberoende" gentemot.

Svårt? Jepp.

UPPDATERING KL 15.23: Marianne Rundström tar Karin Hübinettes plats i Agenda. Det kommer hon att göra utmärkt. Jag känner alla de nämnda programledarna i denna bloggpost och har bra relationer till alla.

Och ett antal mediechefer sällar sig till kören av kritiker i en artikel i Expressen.

tisdag 21 september 2010

DÄRFÖR BLEV ALLIANSEN STÖRST I VALET

En förvånad socialdemokrati fick se sig besegrad igen. Vad kan det komma sig att "de blåa" totalt sett har framgångar och "de röda" backar?

Igår var jag på United Minds eftervalsanalys där opinionschefen Carl Melin inledde med en summering av sin egen valdagsundersökning, han ger många av resultaten i dagens artikel på DN Debatt för den som vill tränga in i det.

Sverigedemokraterna vann fler väljare från de borgerliga än från de rödgröna, visar United Minds undersökning. Moderaterna har övervikt män medan Socialdemokraterna har blivit "kvinnligare". Om vi inte hade haft manlig rösträtt i Sverige skulle de rödgröna ha vunnit valet.

En särskilt intressant lärdom är att en mycket stor del av väljarna hade högre tankar om Alliansens förmåga att hålla ordning och reda på Sveriges ekonomi, även på den rödgröna sidan.


De opinionsrörelser som avgjorde valet skedde inte under sommaren och i augusti utan mellan april och juni, ansåg Carl Melin. Och frågan är om det inte är de rödgrönas egna göranden och låtanden som under den tiden kan ha sänkt dem i opinionen, funderar jag själv. Vad skulle det annars vara?

Socialdemokraterna gjorde ju en upphämtning alldeles i valrörelsens slutfas, och det var huvudsakligen kvinnor som då valde S efter att tidigare ha sympatiserat med ett annat rödgrönt parti.

Ursula Berge var en av kommentatorerna på eftervalsdiskussionen på United Minds och Prime PR, och hon hade inte höga tankar om de rödgrönas valrörelse, den var i huvudsak reaktiv. Och om man vill göra ett politiskt utspel om barnomsorgen, var det verkligen avgiftsnivån som var problemet?

Timbros Thomas Idergard tyckte att borgerligheten kunde sluta späka sig efter valet. Gläd dig du svenska borgerlighet, det är så vi ska se på resultatet. Sverige har normaliserats, tyckte Idergard.


Niklas Nordström, konsult på Prime PR och tidigare SSU-ordförande, tyckte att det var märkligt att många socialdemokrater inte var beredda på "det moderata projektet". Om man har läst Anita Kratz bok om Fredrik Reinfeldt så framgår hans strategi klart, men konstigt nog finns det ledande partiföreträdare som inte har läst boken, enligt Nordström.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm var självkritisk och ansåg att det inte räcker för S att ha lite rådslag och byta partiledare. Det var för mycket av lappa och laga, ansåg Arenas Håkan A Bengtsson som också var med på United Minds analytiska seminarium.

Det var en mycket upplysande övning, och för egen del tycker jag att den allmänna (mediala) eftervalsdiskussionen i alltför hög grad ägnar sig åt Sverigedemokraternas intåg. En sak är säker: Socialdemokraternas behov av förnyelse är otroligt starkt, och den omstöpning som väntar kommer nog att börja mycket snart. Det är önskvärt att Mona Sahlin stannar kvar som partiledare och driver den här processen, tycks vara den allmänna meningen.

tisdag 24 augusti 2010

DET VAR INTE NAMNGIVNINGEN SOM VAR FEL

Jag har gjort ytterligare ett par kommentarer på Assange-debatten som sker på Mymlans blogg. I min senast kommentar understryker jag en aspekt på pressetik som mycket få tycks acceptera eller ens vara medvetna om. Ibland är nämligen den rimligaste slutsatsen av en pressetisk bedömning att inte skriva alls i tidningen/mediet.

Så här lyder min senaste kommentar:

Flera av de debattörer som försvarar Expressens och andra mediers första publicering i lördags har argumenterat emot tanken på att inte namnge Julian Assange. För egen del har jag inte vid något tillfälle fokuserat min kritik på namngivningen, utan på publiceringen över huvud taget.

Behovet av att skydda människor emot alltför mycket lidande (kan gälla både brottslingar och brottsoffer) innebär ibland att det blir omöjligt att skriva en vettig berättelse utan att ange vilka personer det gäller. Om det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändå publicera så återstår alternativet att inte skriva alls (alltså i det skede som rådde natten till i lördags, när det förelåg ett anhållningsbeslut som byggde på ytterst rudimentär information).

Det syns knappast i debatten att pressetiskt ansvar ibland innebär just att inte publicera någonting. Detta vill jag gärna ha till protokollet.

PUBLICITETSSKADORNA SPRIDER SIG

Efter nyhetsmediernas publicering av brottsmisstankar mot Julian Assange har nu bevakningen av de två anmälande kvinnorna intensifierats. Det är huvudsakligen på bloggar och mer eller mindre seriösa sajter som uppgifterna sprids, men på många håll namnges och omskrivs den ena av de två kvinnor som polisanmält Assange.

Journalisten Sofia Mirjamsdotter har summerat utvecklingen på sin blogg TheRealMymlan, och jag kan instämma med stora delar av hennes historieskrivning. Däremot delar jag inte hennes slutsatser om huruvida det var rimligt att publicera uppgifter om anhållandet för våldtäkt i lördags.

Jag har kommenterat på hennes blogg, så här:
Mycket av det du skriver är i mina ögon klokt, särskilt den första, ”juridiska” halvan. Men jag kan inte hålla med om att det var rimligt att publicera nyheten om anhållandet för våldtäkt i lördags. All erfarenhet visar att publicitet om en våldtäktsmisstanke vållar oerhörda skador för den utpekade, oavsett hur rättsprocessen utvecklas. Om våldtäktsmisstanken och den anhållne blir nyhetsstoff så ökar dessutom risken för att målsägarna ska bli föremål för artiklar och diskussion, vilket rimligen är en lika allvarlig publicitetsskada. Och detta har ju nu skett.
Jag har också frågetecken för att åklagare 1 får kritik för att hon sa som det var om anhållandet, när du senare engagerat hävdar betydelsen av öppenhet. Det var inte åklagaren som vållade Assange och de två anmälande kvinnorna publicitetsskador, det var faktiskt medierna som beslöt att publicera.
STAFFAN DOPPING

måndag 23 augusti 2010

FÖRVIRRAD PRESSETIK OCH OVILJA ATT TA ANSVAR

En rad tankar och känslor far genom huvudet när jag försöker få rätsida på det som hänt medialt sedan Expressen basunerade ut att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt. Jag påminns om hur svårt jag har för mediebranschens breda bejakande av den så kallade konsekvensneutraliteten. Jag oroas av många debattörers oförståelse för vad som är pressetikens kärna. Oförmågan att avvakta något dygn för att fördjupa kunskaperna i den aktuella frågan gör mig också beklämd, och när det sedan blir dags för eftertankepaus så lägger många journalister hela ansvaret på åklagarväsendet. Sammantaget, efter bara två dygn med ”Assangegate”, känner jag stor frustration. Låt mig utveckla det här.


Den heliga konsekvensneutraliteten
Den heliga principen om konsekvensneutralitet kan låta attraktiv i teorin, men den har svårt i mötet med verkligheten. Särskilt illa låter den sig förenas med grunderna i pressetiken, som ju handlar om att medierna förväntas ta viss hänsyn till dem som berörs av artiklar, inslag och reportage. Eller som det står i etiska reglerna för press, radio och TV: Det gäller ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”.

En bra sammanfattning av vad pressetik handlar om formulerades för många år sen av dåvarande TU-ordföranden Hans Schöier. En fråga och en påminnelse utgjorde hans etiska credo: ”Är det sant? Kom ihåg att vi hanterar människor!

En annan konstighet kring konsekvensneutraliteten är att många journalister säger att de sökte yrket för att kunna förändra världen. Hur den ambitionen går ihop med primatet om att inte bry sig om konsekvenserna av sitt journalistiska värv begriper jag inte.

Om jouråklagaren och anhållandet
I fallet Julian Assange handlar det, när affären exploderar lördag morgon, om att en jouråklagare har anhållit den 39-årige australiern i dennes frånvaro (eller ”utevaro” som en del skriver för att låta lite Silbersky-fähiga). Brottsrubriceringarna är två, varav den ena är våldtäkt. Det är ett allvarligt brott i Sverige, så om jouråklagaren inte direkt kan avfärda misstanken så är hon förmodligen närmast piskad att anhålla för att få fart på utredningen.

Detta åklagarbeslut är i praktiken det enda skälet till att Expressen beslutar att i nästa dags tidning trumpeta ut att Wikileaks-grundaren jagas för våldtäkt. Inom några timmar är nyheten ute i alla medier, och det är ingen hejd på Expressens stolthet över att ha triggat i gång medier och nyhetsbyråer över hela världen.

Men vilka är de etablerade tumreglerna inom pressetiken när det gäller publiceringar om människor som är misstänkta för brott?

Ska betraktas som oskyldig
Jo, det handlar om att en person som är misstänkt för brott i lagens mening ska betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Om att medierna ska sträva efter att höra alla parter samtidigt och om att vara uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som har blivit anmäld.

I många år fanns en praxis på många stora medier att inte identifiera brottsmisstänkta så länge de inte var dömda, och personen blev bara namngiven om straffet blev minst två års fängelse. Pressen höll alltså stånd i många veckor, under tiden som rättsväsendet passerade sina återkommande brottsutredningsstationer: anhållande, begäran om häktning, häktning, åtal, rättegång, dom, ev överklagande, hovrättsdom osv.

Om allmänintressets styrka
Varför denna tradition av ”vänta och se”? Jo, det ansågs att allmänintresset för det påstådda brottet blir starkare ju närmare fallet har kommit en lagakraftvunnen dom. När någon har befunnits skyldig i domstol till ett brott så väger vanligen allmänintresset tyngre än personens eget intresse av att slippa besvärande och skadlig publicitet. När bara en vag misstanke finns, innan förhör har hunnit göras och medan bevisläget ännu är skralt har risken varit uppenbar att medierna tillfogar den misstänkte en allvarlig publicitetsskada, som inte balanseras av ett tillräckligt starkt allmänintresse.

Det som gör mig beklämd i fallet Julian Assange är att många tvärsäkra debattörer inte ägnar en sekund åt att resonera kring graden av publicitetsskada. De nöjer sig med att slå fast att allmänintresset är mycket högt. Men pressetik är, som sagt, alltid att balansera två motstående intressen.

Yviga diskussioner på Twitter
En del röster har till och med förfäktat att det nog kan vara positivt för Julian Assange att ha en våldtäktsmisstanke på halsen... ja diskussionerna på Twitter och övriga nätet har varit mycket yviga. Jag har bland annat sett inlägg från etablerade mediepersonligheter som går ut på att det skulle vara att skuldbelägga brottsoffer att föra in diskussionen om en brottsmisstänkts personliga integritet!

Det tycks alltså finnas en stor kunskapslucka inom medievärlden om vad som är pressetikens innersta väsen. Den i mina ögon viktigaste paragrafen är visserligen ”ge korrekta nyheter”. Men kärnan är alltså avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskadan.

Jag är ingen jurist, men har under årens lopp vant mig vid att det kan vara en ganska ryckig juridisk resa från första brottsmisstanken och fram till anhållande, häktning och rättegång. Men de medier som var mest triggerhappy i lördags har ansett att jouråklagarens anhållande för våldtäkt är en mycket stor nyhet, om den misstänkte är främste företrädare för en mycket uppmärksammad internationell sajt som publicerar hemliga dokument. Ja när det handlar om Julian Assange, som är så hårt uppvaktad just nu, så får nästan allt som händer honom så extraordinärt starkt allmänintresse att det bara är att publicera om jag avläser medieopinionen rätt.

Det finns förstås reflekterande undantag, exempelvis Joakim Jardenberg tycker att det gick för fort i lördags.

Samtidigt har det framgått att många journalister inte förstår skillnaden mellan anhållande och häktning, och ännu mindre inser hur lite bevis som krävs för ett anhållande jämfört med häktning, åtal och fällande dom. Många i debatten blandar oförfärat de juridiska begreppen och avslöjar därmed att de inte alltid har fullgod kännedom om de processer som de skapar journalistik kring.

Visst, också jag hajade till när chefsåklagaren med ett penndrag annullerade anhållandet och strök våldtäktsmisstanken. Men det är sånt som händer i polis- och åklagarväsendet! Om misstankarna hade stärkts efter det första dygnet, om polisen hade hunnit höra Assange, om ordinarie åklagare därefter beslöt att begära häktning... DÅ hade vi varit framme vid en punkt där allmänintresset börjar höjas till de sfärer där publicitetsskadan ligger.

Febrigt, kortsiktigt nyhetsklimat
Nyhetsklimatet 2010 är otåligt, febrigt, kortsiktigt. ”Han är ju anhållen! För våldtäkt! Polisen jagar honom, vad väntar vi på? Publicera!”

Jag är generellt ingen motståndare till namnpubliceringar i nyhetsmedier. Jag har många gånger kritiserat redaktioner för att de valt att anonymisera brottsmisstänkta. Men när man namnpublicerar ska det vara av rätt skäl, av publicistiska skäl. Journalister ska inte leka polis eller domstol.

För sju år sedan mördades utrikesminister Anna Lindh. När en andra misstänkt greps, där det fanns gott om bevisning, valde många medier att inte identifera honom ens när han häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. En av redaktionerna som fortsatte att anonymisera 24-åringen motiverade beslutet så här:
”Aktuellt har valt att inte publicera den häktade 24-åringens namn och bild eftersom vi inte har tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet agerade till en början på samma sätt
.

Aktuellts förklaring var obehagligt avslöjande. Programmet skulle alltså välja att namnge mördaren när den fått ”tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Med all respekt - sådana bedömningar föredrar jag att domstolarna ägnar sig åt. Exemplet illustrerar hur de pressetiska bedömningarna ibland kontamineras av Kalle Blomkvist-analyser i tidningshusen.

Beslut om att namnge eller anonymisera brottsmisstänkta ska vara publicistiska beslut, som bygger på pressetiska bedömningar. Tyvärr tycks det allt oftare vara fråga om kvasijuridik.

Förvirring i pressetiken
Det råder alltså på många sätt en förvirring kring pressetiken i praktiken. Jag saknar tunga publicister som Bo Strömstedt, Christina Jutterström, Bertil Torekull och Olle Stenholm. Om de hade varit aktiva i dag så hade det kanske varit lite mer av intellektuell ordning och reda.

En annan tokighet i den journalistiska debatten om anhållandet (inte ”anhållan”) av Assange är flera redaktioners betonande av att beslutet att anhålla Assange var ett offentligt beslut. Denna formella offentlighet tas av vissa till intäkt för att det därigenom skulle vara publicistiskt rätt att basunera ut över hela världen att Julian Assange misstänks för våldtäkt.

Offentlighet och pressetik
Den svenska offentlighetsprincipen har ett stort värde för medborgarnas rätt att ta del av vad stat och kommun ägnar sig åt. Men mycket av innehållet i offentliga dokument skulle innebära allvarliga intrång i människors integritet om det publicerades i massmedier. Det skulle sannolikt inte vara brott mot Tryckfrihetsförordningen att återge innehållet på nyhetsplats, men det skulle bli rader av pressetiska överträdelser.


Ansvaret för publiceringarna
Ytterligare en viktig paragraf i Etiska regler för press radio och TV är den sjuttonde och sista paragrafen: ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.”

Ändå dominerar journalistuppfattningen (i alla fall på Twitter) att det är åklagarna som har klantat sig, medan medierna som inte kunde hålla sig ett dygn sköter sig efter skolboken. ”Det var inte vi, det var hon som gjorde så att fönsterrutan sprack”.

Jag vet inte om jouråklagaren som anhöll Assange gjorde ett bra jobb, jag har inte insyn eller kunskap att bedöma det. Men så mycket vet jag att det var inte åklagarens ansvar att Expressen och sedan SvD, TT, Aftonbladet, Ekot, TV4, DN och alla andra publicerade uppgiften om anhållandet och våldtäktsmisstanken. Det ansvaret har den ansvariga utgivaren för vart och ett av alla dessa medier.

Rätt eller fel att publicera? Oavsett vilket så stinker det när de mäktiga medieredaktörerna skyller sina publiceringar på rättsväsendet
.

Tillägg måndag kl 09.12
Julian Assange säger själv till TV-kanalen al-Jazeera att han den 11 augusti varnades av australisk säkerhetstjänst för en "kampanj" mot sin person. Komplott eller verkligt sexbrott? Lägg märke till att jag saknar uppfattning om det. Mina resonemang handlar om växelspelet juridik-journalistik, och publicistiskt ansvar måste kunna tas oavsett om polis och åklagare spelar i elitserien eller ej.

fredag 13 augusti 2010

SEMESTERLUNKEN ÄR ÖVER - SÅ HÄR TYCKER JAG! (även ljudblogg)

Nu prövar jag att blogga med både ljud och skrift - den här bloggposten finns också som ljudfil, AudioBoo. Du hittar den här.

I dag var jag för andra gången på två veckor inbjuden till TV4:s och Nyhetsmorgons fredagspanel. Jag utvecklar här en del av det som jag var inne på där.

Minkplågeriet briserade i början av veckan med dom vidriga bilderna av stressade minkar som äter på sina syskon och som visar flera andra tecken på att må dåligt. Djurrättsalliansen, som vet vad nyhetshungriga medier tänder på, har gått från att släppa ut djuren till att videofilma dem under nattliga räder. Det svåra för oss mediekonsumenter är att kunna veta hur sann bilden är.

Filmsekvenserna är nästan outhärdliga att se, men om jag lyssnar på veterinärgurun Johan Beck-Friis och läser på Jordbruksverkets hemsida blir slutsumman att djurrättsfolket har rätt i sin kritik. Och pälsdjursnäringen har haft sju år på sig att förbättra omsorgen. Och de minkfarmare som intervjuas slår ifrån sig, "hur ska jag kunna hålla koll på alla djuren, att dom börjar äta på varandra går ju på fem minuter..." Det finns säkert goda minkfarmare, men branschen har misslyckats med självsaneringen.

Det är visserligen ingen vinst för arten mink, om samma antal djur i stället föds upp i andra länder med ännu sämre djurskydd. Men om Sverige ska leva upp till dom löften, som Astrid Lindgren lockade fram - då kan vi inte ha minkfarmerna kvar.

Polisens fartkameror skulle vi ha talat om i fredagspanelen men det blev inte av. Här gör jag det i stället: Dagens Nyheter skrev i veckan om att tusentals bilister kan ha fått felaktiga böter därför att polisens och Trafikverkets fartkameror kan ha tekniska svagheter.

Indignationen är stor. Men om man läser hela texten så framgår det att ingen vet om det är så att nån bilist har blivit felaktigt bötfälld. Det som beskrivs i DN är högteknologiska spekulationer som leder till att det är troligt att tusentals bilister har fått felaktiga böter - det är en forskare som gör den bedömningen. Det kan handla om fel på flera kilometer i timmen.

Men hur stora är felen? Hur många har drabbats? Forskaren svarar: ”ingen vet - och det är det som är skrämmande”. Nja, för mig är det mer skrämmande att en majoritet av alla bilister kör fortare än tillåtet, och de fortkörningarna orsakar dödsfall i trafiken. Små små mätfel av fartkameror dödar inga människor.

Självklart ska fartkamerorna ha en fullgod precision, men de nästan akademiska spekulationer som det handlar om får mig att tänka på Strindbergs professor i knappologi.

Vad talade vi mer om i panelen? Jo om pandemin, svininfluensan. Nu i veckan sa Världshälsoorganisationen att det inte längre är en pandemi, efter drygt ett år har smittan och faran nedgraderats. Många tar det här till intäkt för att larmet våren 2009 skulle ha varit en bluff, att viruset var skapat av läkemedelsindustrin. De resonemangen känns inte övertygande, även om det är trist och skadligt att WHO är en så sluten myndighet. Hela FN-systemet lider av bristande öppenhet.

Men nya, smittsamma virus är nyckfulla och föränderliga. Att Sverige valde att ta det säkra för det osäkra för ett år sedan var en god åtgärd i hälsans intresse. Det anser jag i alla fall i dag, även om jag kan ändra mig om det kommer fram välgrundade fakta.

Dessutom, även om influensahysteri rådde förra våren så vidtogs massor av åtgärder för att begränsa smittspridningen, inte minst för att skydda särskilda riskgrupper. Det kan ju ha varit så att det var bra och effektiva åtgärder och att det bidrog till att vi i dag inte har nån pandemi.

Indignation är nog bra när flagranta brott och försummelser drabbar många människor. Men indignation är inte bra om man blir beroende av det.

Så här tycker jag - i alla fall i dag!
Följ mig gärna på Twitter - där heter jag Sdopping. Inga punkter, inga streck.

torsdag 22 juli 2010

SOMMARSTILTJE

Nu har jag intensivsemester och kommer nog att vara blogglat under ett antal veckor. Men den som tycker att jag missar att kommentera något aktuellt är välkommen att "väcka" mig. Det sker då enklast med antingen en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till staffan@dopping.se.
Trevlig sensommar!

torsdag 15 juli 2010

SÅ FEL HADE JAG OM LITTORINAFFÄREN

Littorinaffären briserade mitt framför mina ögon i Visby. Men det var inte en enda stor smäll, utan mer som ett smatterband där Aftonbladets löpsedel i lördags var den dittills mest kraftfulla krevaden.

Sedan jag skrev mitt blogginlägg i lördags, ”Så borde Littorins avgång ha kommunicerats” har ett och annat hänt och det står för mig klart att jag har misstagit mig på en och annan punkt i denna härva. Jag vill gärna precisera vad jag (troligen) har haft fel om och vad jag står fast vid.

Kortversionen om vad jag hade fel om är att:

Littorins budskap tycks inte ha passerat statsministerns stab (läs: HG Wessberg och Per Schlingmann) utan han skrev av allt att döma själv sitt avgångstal.

Littorin tycks verkligen ha trott att han hade dementerat sexköpsanklagelsen, medan Aftonbladet var lika övertygad om att han avstått från att dementera.

Statsministern tycks ha haft ett litet manöverutrymme i sin första pressträff, eftersom han och hans stab uppenbarligen lät Littorin rita upp de stora linjerna. Dessutom behövde statsministern aldrig ”avsätta” sin arbetsmarknadsminister så talet om en frivillig avgång var nog helt sant.


Efter att Sven Otto Littorin lät sig mejlintervjuas igår i DN och Aftonbladets stf ansvariga utgivare Lena Mellin yttrat sig i ett antal intervjuer och debatter har en del av förra veckans dimridåer lättat något. Framför allt har det blivit begripligt (men fortfarande lika misslyckat i sak) att Littorin talade som han gjorde vid onsdagmorgonens pressträff. Moderaterna lät en knäckt människa ta hand om sitt eget budskap, och då är det rätt givet att det blir känslorna som styr. Hans blytunga fokus på hets mot de tre barnen är den omständighet i avskedstalet som triggade i gång allt det som hände sedan.

Troligen uppfattade medarbetarna i moderatledningen Littorins belägenhet som en ”privatlivskatastrof” med i praktiken tämligen små hot mot partiet och valrörelsen. Visserligen var ju sexköpsanklagelsen ytterst obehaglig, men de hade ju själva hört Littorin tillbakavisa anklagelsen så risken att den skulle bli löpsedelsstoff bedömdes nog som minimal.

Därför, gissar jag, fick Littorin så fria händer att utforma sitt avskedsanförande. ”Det var ju av privata skäl som han avgår, och det budskapet blir extra betonat om han också står för alla sina ord själv”, tänkte de kanske.

Men de har felbedömt Aftonbladet. Just nu pågår en intensiv diskussion huruvida tidningen hade fått en tydlig dementi från Littorin eller inte. Expressen skriver i dag att en bandinspelning av samtalet mellan pressekreteraren och Aftonbladet ”bevisar att Littorin talade sanning om dementin”.


Men det finns dementier och det finns Dementier. Många journalister ogillar starkt att ofta tvingas tala med pressekreterare, informationschefer och andra företrädare för den som de egentligen ska bevaka. I mindre viktiga frågor är det ofta både praktiskt och accepterat att nöja sig med ”pressisen”, men är digniteten hög (vilket den nästan alltid är när det handlar om nyhetsscoop) så är en kommentar/dementi direkt från den det berör (telefon eller live) betydligt mer värdefull för mediet. Förmodligen tänkte Aftonbladet så här: om de nu är så säkra på att anklagelsen är felaktig - vad hindrar Littorin från att personligen säga det till vår reporter?

Littorins uttalanden på Visby flygplats (när han sannolikt är chockad, i alla fall oförberedd) kan inte med bästa vilja i världen uppfattas som en säker dementi. (”Nej nej, men snälla - sluta...) och de sista frågorna besvaras med ”inga kommentarer”.

Det är inte så att jag helhjärtat stöder Aftonbladets agerande i den här affären, långt därifrån. Jag tycker också att det är väldigt lomhört av Aftonbladet att helt missa pressekreterarens försök till dementi. Jag skriver försök, eftersom hon samtidigt bad att få mer av tidningens ”bevisning” för att verkligen känna sig säker på vad det var som skulle bemötas med en dementi.

Men stora nyhetsredaktioner i Sverige har hög svansföring, och många journalister anser också att det är de och inte politikerna som ska ”sätta agendan”. Om Littorin är otydlig på Visby flygplats så har han ju möjligheten att samla sig på kvällen eller morgonen och sedan leverera en genomtänkt dementi till Aftonbladet. Om han hade ställt upp då för tidningen (vilket Aftonbladet hade räknat med) så kanske Littorinaffären inte hade blivit en affär utan bara en plötslig avgång.

Vissa debattörer vill göra allt detta till en huvudsakligen juridisk diskussion (särskilt jurister, överraskande nog) medan andra fokuserar på pressetiken. Och nog finns det anledning att skärskåda Aftonbladets hantering av det här, och det kommer att ske.

Men journalistik och juridik är olika verksamheter, även om det olyckligtvis förekommer många gemensamma termer, till exempel brott, vittne, skuld, bevis. Den som har följt Lena Mellins resonemang har till och med kunnat höra henne säga att "vi har inte påstått att Littorin har köpt sex, vi har berättat att vi har träffat en kvinna som påstår att han har köpt sex". Eftersom AB inte vet med säkerhet kan de inte publicera anklagelsen utan att åtminstone ha fått den utpekades egen ståndpunkt i saken. Det är inte juridik, det är pressetik.

Men det allra tydligaste i affären är hur dynamiskt (sam-)spelet är mellan politiken och medierna. De är beroende av varandra, de utnyttjar varandra och de tävlar om vem som driver vem. Men trots de täta kontakterna och att de ofta verkar på samma spelplan så kan de inte förstå varandra när det skorpar till sig.

”Ja men du har ju inte dementerat fast vi har väntat i flera dagar.” ”Han har ju visst dementerat, det gjorde han ju redan på flygplatsen!” "Nej, så tolkade inte vi honom. Och sen sökte vi honom hela kvällen och vi fick aldrig tala med honom!” ”Ja men jag berättade ju i telefon med er nyhetschef att han aldrig har köpt sex!” Osv osv. Politikern och hans medarbetare förstår inte Aftonbladets ställföreträdande utgivare och hennes medarbetare. Men de förstår inte att de inte förstår varandra.


Vad det sedan gäller statsministerns första pressträff så har jag ju beskrivit den som lika vilseledande som Littorins och dessutom stel och kantig, okänslig. Några har tolkat mig som att jag skulle ha ansett att Reinfeldt ensidigt skulle ha gått ut och berättat om att det fanns en anklagelse om sexköp. Men så har jag inte menat (jag kanske har uttryckt mig otydligt - det är absolut en möjlighet). Jag ville att Littorin själv skulle ha varit öppen om att avgångstidpunkten hade samband med en kvällstidnings brottsanklagelse mot honom, och detta kunde då statsministern bara instämma i.

Eftersom krishanteringen inleddes så olyckligt så hade Fredrik Reinfeldt väldigt litet manöverutrymme. Det verkar än i dag oklart om han tror på sin gamle vän i sexköpsfrågan eller inte, och den oklarheten (om jag rätt tolkar honom) har väl ytterligare begränsat honom.

Men det stora felet är att statsministerns medarbetare inte gav Littorin stöd och viss styrning vid pressträffen i Visby. Då hade det kunna bli någorlunda rätt från början, vilket kunde ha skonat framför allt Littorins familj.

Så min huvudprincip för all kommunikation står sig väl: berätta spontant om det som är väsentligt och överdriv inte vissa faktorer för att kunna dölja det som har störst eller stor betydelse. Det är inte för mycket öppenhet som har lett till denna smärtsamma affär.

Min förra chef hade ett bra motto för handlande i svåra lägen (och det blir inte sämre för att det lär vara lånat av en gammal KGB-chef): kall hjärna, varmt hjärta och rena händer.

lördag 10 juli 2010

SÅ BORDE LITTORINS AVGÅNG HA KOMMUNICERATS

Många olika intryck och känslor slår till samtidigt när Littorinaffären går in på fjärde dygnet. Det går inte att finna några vinnare i detta, utom möjligen dem som tycker att det är bra att en valrörelse överskuggas av vältrande i privata tragedier. Men det sorgliga är att Sven Otto Littorin och regeringen tycks ha bidragit till att förlänga plågan och förvärra skadan. Min kollega Paul Ronge kallar det i sin blogg för en "iskall och cynisk krishantering".

De flesta kände till den oförsonliga vårdnadstvisten med exhustrun, och det är i efterhand svårt att förstå att arbetsmarknadsministern ens försökte klara sitt tunga uppdrag medan privatlivet var i uppror. Jag tror att det var dumdristigt att inte ta timeout när tvisten blev hätsk och utdragen.

Tuff och omänsklig

Med detta i bakgrunden är det lätt att förstå att Littorins ministertid har varit tuff och stundtals omänsklig. Han berättade i onsdags att han haft flera djupa depressioner och att han inte är en Snövit. Men hans huvudbudskap var att hans barn hade jagats av skrupellösa journalister och att den otäcka erfarenheten, i kombination med vårdnadstvist och medial granskning, innebar att gränsen var nådd. Nu skulle han bli en privatperson igen.

När jag skriver det här har jag just nåtts av nyheten att hans ombud i vårdnadstvisten, advokat Birgitta Hållenius, meddelar att Littorin förnekar brott. Det var ett besked i elfte timmen, och dessutom överlämnat av fel person. Ändå måste vi som nu diskuterar affären utgå från att vi inte kan vara säkra på om han köpt sex eller inte.

Därför tänker jag mig två scenarier, för hur Littorins och statsministerns kommunikation hade kunnat se ut i onsdags morse och förmiddag:

Om han är skyldig


"Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har tidvis varit i dåligt mentalt skick, och jag har vid några tillfällen inte klarat att handla så som ett statsråd förväntas göra.

Min vardag har också tidvis inneburit en hård medial granskning, som också har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan. Men eftersom jag tyvärr - vid ett tillfälle - har betalat för sex så är ju svaret på frågan ja, det har jag gjort. Och jag beklagar det hela mycket djupt förstås. Och det är tillräckligt för att jag ska vara en belastning för regeringen och för mitt parti.

Det här tillhör ju i princip privatlivet, men en ledande politiker får inte bryta mot lagen. Jag är också rätt säker på att den här händelsen kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga tillkortakommanden och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor."

Ovanstående budskap präglas av öppenhet och ansvar. SOL medger att ett mediums frågor har haft inverkan på hans och statsministerns beslut att avgå nu. Han medger sina handlingar och tar ansvar för dem, samtidigt som han berättar att han anser att mediegranskningen delvis varit omänsklig.

Men om Littorin är oskyldig till sexköp eller liknande gärningar, så kunde det här vara ett ansvarsfullt och klargörande budskap:

Om han är oskyldig

"Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har också tidvis varit i dåligt mentalt skick, särskilt i våras.

Min vardag har också återkommande inneburit en hård medial granskning, som har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan vilket jag ångrar nu efteråt. Men jag blev så chockad och illa berörd av anklagelsen som jag betraktar som ren smutskastning så jag gick bara därifrån. Men när jag har reflekterat över den här nya anklagelsen så har jag kommit fram till att jag nu är en belastning för regeringen och för mitt parti.

Låt mig säga detta klart och entydigt: Jag har INTE köpt sex av den här kvinnan och inte heller av någon annan. Jag är oskyldig till brott mot sexköpslagen. Tidningens uppgifter är osanna, har ingenting med verkligheten att göra. Men i vårt politiska klimat just nu räcker det ofta med en misstanke eller en anklagelse för att skadeskjuta ledande företrädare, och jag befarar att dom här osanna anklagelserna kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga svårigheter och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor."

Littorin hade kunnat välja den avgångsförklaring som passar. Och det hela hade kunnat kommenteras av en statsminister som visar hjärta, i stället för den distanserade kyla som han visade både i onsdags och i förmiddags. Jag utgår i exemplet från att Littorin till sin statsminister sagt sig vara oskyldig till medieanklagelsen.

Reinfeldt kunde ha sagt:

"Jag förlorar i dag en uppskattad medlem av regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill entledigas, och jag är överens med honom att det är det bästa som kan ske eftersom han just nu inte har möjlighet att göra sitt jobb med det fokus och det förtroende som är önskvärt.

Skälet är att han har levt under mycket hård press efter sin skilsmässa för fem år sedan, och igår blev han konfronterad av ett nyhetsmedium som påstod att han har begått brott mot sexköpslagen. För mig har han bedyrat att han är oskyldig, och jag har haft långa resonemang med honom om medieuppgifterna. Men dessa anklagelser, tillsammans med den påfrestning som han redan lever under i form av en uppslitande vårdnadstvist, gör att han helt enkelt inte orkar stanna kvar som minister. Och om man inte orkar, då ska man avgå.

Jag har uppskattat Sven Otto i många år, både som vän och arbetskamrat. Jag kommer att sakna honom, men en arbetsmarknadsminister måste ha fullt fokus på jobben. Då får man inte vara för betungad eller distraherad av turbulens i privatlivet. Därför avgår Sven Otto Littorin."

Jag hade föredragit en krishantering som var rak och öppen med plats för känsla för den som är i centrum för historien. Om Littorin och Reinfeldt hade agerat så här i onsdags så hade kanske Aftonbladet hållit inne med vittnesmålet från ”Anna, 30”.

Men nu kom fokus i Littorins budskap på reportrars yrkesetiska övergrepp på de tre barnen, och Littorin låtsades inte om Aftonbladet och sexköpsanklagelsen. Och statsministern intog en kall, närmast oberörd attityd till sin forne kumpan och partikamrat. Hans ordval har understrukit detta, han säger att Littorin ”angivit privata skäl” och andra kanslisvenska ordvändningar. Detta sammantaget tycks ha triggat Aftonbladet att publicera anklagelserna stort uppslaget.

Förutom att en öppnare och mänskligare krishantering hade varit bättre för regeringen och Sven Otto Littorin, skulle det ha möjliggjort en början på valrörelsen som i större utsträckning handlade om Sveriges och Europas framtidsfrågor.

torsdag 1 juli 2010

MINA SEMINARIER I ALMEDALEN

Här är de seminarier och andra arrangemang där jag medverkar i Visby under Almedalsveckan:

månd 5 juli: 12.15-13.10 Stadsmissionen, Fattigast av alla - ensamstående kvinnor. (Hästgatan 1, Innergården)

13.30-14.30 Säkerhetspolitiskt sommartorg – Den vilande plikten. (Cramérgatan/Hamnplan)

17.30-18.15 Systembolaget/IQ – Samtal med Systembolagets ordförande (Landshövdingens trädgård, Strandgatan 1)

20.00-21.00 Säkerhetspolitiskt sommartorg – Vem är framtidens soldat och sjöman? (Cramérgatan/Hamnplan)

tisd 6 juli: 14.30-15.30 Kronans Droghandel, Gröna läkemedel, är det dags? (Donnerska Huset)

onsd 7 juli: 09.00-10.00 Flyget - samhällsnytta eller slagpåse? (Wisby Hotell, Marknadsbolaget)

10.30-12.00 Teknikföretagen, Ingenjören värd sin vikt i guld? (Hamngatan 3, Svenskt Näringsliv)

torsd 8 juli: 09-10 IF Metall, Människan i det nya klassamhället (LO-fackens hus, Hamnplan 5)

12-14.30 Vattenfall, Europas energiutmaning (m/s Sigyn, Visby hamn)

fred 9 juli: TV4 fredagspanel 08.15
TU mediemaktspanel 1700 (Hotell Almedalen)

ALMEDALEN, JAG TRÖTTNAR INTE!

Men jag befinner mig sedan några dagar i Almedalen-coma. Jag har nio uppdrag i år för åtta olika uppdragsgivare. Och i tisdags var jag i Borlänge och ledde en debatt om frihet på Peace and Love Forum.

Så det har inte blivit något bloggat på ett tag. Däremot kan jag inte avhålla mig från att twittra. Kolla gärna på twitter.com/Sdopping!

Vi hörs nästa vecka!

torsdag 3 juni 2010

FACEBOOK ÄR MÄKTIGARE ÄN BROSCHYREN!

Försvarsmakten tar nu på allvar steget in i den digitala, interaktiva eran. Den här veckan drar FM i gång årets stora utåtriktade kampanj, som ytterst har ett synnerligen hedervärt syfte: nämligen att göra det möjligt att göra jobbet. Försvarsmakten ska från nästa år rekrytera runt 6 000 personer per år. Sextusen! Det finns ingen arbetsgivare i Sverige som är i närheten av det rekryteringskravet!

För att det ska gå behöver Försvarsmakten vara och uppfattas som en attraktiv arbetsgivare. En modern arbetsgivare tar sina medarbetare på allvar, för en ständig dialog och erbjuder attraktiva uppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag har nyss laddat ner en app till min iPhone, som utmanar mig att testa om jag har det som krävs för att kunna lösa uppgifter i Försvarsmakten.

Den nya kampanjen kommer nog att vinna fina reklampriser om ett halvår eller ett år, men innan dess kommer Försvarsmakten på sedvanligt manér hudflängas. Antingen är reklamen obegriplig eller för suggestiv eller så bedöms bara TV-reklamen för sig eller så anklagas myndigheten för att lägga statliga miljoner på opinionsbildning (vilket tydligen är fult numera).

Det nya i sommarens kampanj är att Försvarsmakten inbjuder till diskussion. Vad tycker du om försvarets uppgifter? Anser du att den svenska demokratin behöver försvaras? Kan militära maktmedel behövas för det, eller ska svenska soldater och sjömän ägna sig åt annat? Att bistå vid naturkatastrofer, är det en rimlig uppgift? Ska vi fortsätta att satsa hårt på fredsfrämjande insatser utomlands eller är det hemmavid som försvaret ska verka i första hand?

Jag är glad att att se att Försvarsmakten inte står och stampar utan visar att ledordet ÖPPENHET tas på allvar. Alla är välkomna att diskutera den förändrade Försvarsmakten och det sker under full öppenhet med Facebook som viktig plattform. De unga människor som tillhör huvudmålgruppen för rekrytering har i många fall helt andra åsikter om försvarets uppgifter än de som är något äldre. Det är alldeles nödvändigt att det förs en livlig (och gärna kunnig) diskussion om vårt militära försvar. Och den är alldeles för viktig för att bara skötas av politiker!

Försvarsmakten har gjort en bred undersökning bland svenska folket, och jag vet att flera av resultaten har överraskat. Bland annat är synen på behovet att försvara vårt eget territorium mycket varierande i befolkningen.

Varumärket Försvarsmakten har haft det besvärligt i ett antal år, vilket nog medför att en och annan kommer att mer eller mindre avsiktligt missförstå den nya kampanjen. Men jag vet att den är på allvar. Ju livligare diskussion som uppstår på Facebook och på andra håll, desto bättre för Försvarsmakten. Det går inte att rekrytera 6 000 unga årligen om försvarets kommande uppgifter inte diskuteras - både av dem som ska lösa dem och alla vi andra som som förväntas ha nytta av att uppgifterna blir lösta.

Redan nu finns det information och tester på www.forsvarsmakten.se och om du svarar på testet kan du koppla resultatet direkt till din profil på Facebook. Det har jag själv redan gjort. Där framgår vad jag själv tycker är viktigast bland tänkbara uppgifter för Försvarsmakten.

P.S. 15 juni - nu har medierna vaknat, bl a SvD och Resumé skriver om hård kritik mot kampanjen (syftar enbart på TV-reklamfilmerna vad jag förstår). Hoppas att pseudodebatten så småningom leder vidare till en relevant debatt om Försvarsmaktens nya uppgifter och nya personalförsörjningssystem. D.S.

P.S.2 Nu har Resumés chefredaktör Viggo Cavling kommenterat kampanjen och kritiken mot den. Han hävdar att kampanjen är suverän och att kritiken i morgonens SvD är strunt. D.S.

tisdag 1 juni 2010

JAN GUILLOU FÖRLORADE MOT EXPRESSEN

I dag har Pressens Opinionsnämnd friat Expressens publiceringar om Jan Guillous samröre med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Fyra ledamöter var skiljaktiga, men majoriteten friade Expressen. Här är nämndens resonemang:

”Opinionsnämnden anser liksom PO att ämnet för publiceringarna hade stort allmänintresse.
Jan Guillou har gjort gällande att han genom publiceringarna, och då främst genom uttrycken ”hemlig sovjetagent” och ”KGB-agent” (rätteligen ”KGB-uppdrag”; nämndens anmärkning) på tidningens löpsedlar och förstasidor, osant utpekats som spion och därmed som skyldig till grov brottslighet.
Såvitt framgår var utgångspunkten för artiklarna Arne Lembergs anmälan till Säpo år 1967. Anmälan hade utmynnat i ett ställningstagande från Säpo av innebörd att det som Lemberg beskrivit knappast kunde anses vara brottsligt. Säpos slutsats återgavs i Expressens publicering.
Jan Guillou fick genom tidningen del av Lembergs uppgifter i Säpo-anmälan och fick bemöta uppgifterna. Enligt tidningen bekräftade han att misstankarna om att han tog uppdrag från den sovjetiska säkerhetstjänsten till stora delar var korrekta. Jan Guillou berättade enligt artiklarna bl.a. om hur det gick till när han lät sig värvas av KGB, om hemliga möten och om att han hade levererat två texter och fått ersättning varefter samvaron övergått i politiska samtal. Jan Guillou uppgav vidare att avsikten från hans sida med kontakterna varit att journalistiskt avslöja hur KGB opererade i Sverige. Som Opinionsnämnden har uppfattat Jan Guillou anser han att hans egna uppgifter i huvudsak redovisades korrekt i tidningen.
De omfattande publiceringarna innehöll vidare olika namngivna personers bedömningar av Jan Guillous agerande. Några av personerna antydde att Jan Guillou kunde ha gjort sig skyldig till brott. I vissa av tidningens egna kommentarer ifrågasattes Jan Guillous uppgifter om syftet med KGB-kontakterna. I artiklarna fanns även beskrivningar av personer i Sverige och utlandet som dömts för spioneri.
Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av tidningen.”


Ja, det är inte världens mest stenhårda friande. En del av förklaringen till beslutet är att ordet "agent" tycks betyda olika saker för olika personer. Denna osäkerhet tycks vara en bidragande faktor till att Opinionsnämnden inte vill fälla Expressen.

Jan Guillou själv har tagit mycket illa vid sig och känner sig utpekad som landsförrädare. Trots att han är stark och etablerad, trots att han har fått ge sin syn både i Expressen och på andra ställen, känner han sig skadad av publiceringen. Det kan man göra sig lustig över om man vill, men jag tycker att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll. När det gäller att skildra enskilda personers övertramp, tvivelaktiga extraknäck eller ungdomssynder är medierna en mycket stark makt.

Många journalister, inklusive Expressens chefredaktör, anser att den här PO-processen har visat att Yrsa Stenius är inkompetent för sitt jobb. Den slutsatsen drar jag inte, men jag är orolig för att det blir mycket svårt att rekrytera nästa PO.

P.S. Jan Guillou har kommenterat nämndens utslag för Svt Kulturnyheterna. D.S.

tisdag 25 maj 2010

LÄNGE LEVE TALESMÄNNEN! (återpublicering)

Bevare oss från dessa talespersoner, skrev jag i ett inlägg i Göteborgs-Posten i december 2008. Sedan dess har farsoten förvärrats, och det finns knappt en reporter eller programledare i radio eller TV som törs använda ordet talesman av rädsla för att stöta sig med dem som kräver rättning i språkleden. Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt nu. Gör inte talesman till ett strängt maskulint ord, vädjar jag i denna text. Den har tidigare inte varit publicerad på min blogg, så jag erbjuder den här för eventuellt nytillkomna läsare!

2008-12-12
När jag var barn var det noga att skilja mellan lärare och lärarinna. På 60-talet kunde inte en kvinna vara skådespelare. Och ingen sjuksköterska var man. Det fanns en tydlig koppling mellan yrkesbeteckning och kön, helt i strid med de jämställdhetssträvanden som har sådant tydligt företräde i dag.

Det där känns fånigt och avlägset i dag, tänker du kanske. Inte riktigt. Missriktad välvilja från medier och debattörer gör att vi är på väg ner i diket igen.

Sedan några år uppträder en ansenlig del av journalistkåren och andra mediearbetare som om ordet talesman skulle vara oanvändbart om befattningen innehas av en kvinna. I radionyheter och på tevenamnskyltar liksom i pressen i övrigt överöses vi av taleskvinnor och talespersoner. Två helt nya yrken har uppfunnits, som varken fanns eller behövdes för tio-femton år sedan.

Oönskad återgång
Detta har enligt min mening inneburit en oönskad återgång till gamla tiders könskopplade yrkesbeteckningar. Ordvalet följer nu inte av uppgiften eller kompetensen utan av innehavarens kön. Om det handlar om jourbefattningar, som presstalesmän för polisen eller andra offentliga huvudmän (sorry!) växlar ordet dessutom trots att uppgiften är densamma.

Då måste man fråga sig: är rollbegreppet talesman oanvändbart för kvinnor? Nej, jag anser inte det (inte än, är jag dessvärre föranledd att säga).
Den som har motsatt uppfattning uppmanas härmed att argumentera så att det blir begripligt för alla, inklusive mig. Är det för att ordledet man ingår? Detta är enligt min mening inte relevant. Talesman har aldrig varit ett yrke reserverat för män. Målsman skulle skriva under vissa skoldokument när jag var liten, och det var självklart att det dög med vem som helst av föräldrarna.

Kan en kvinna i Sverige inte vara polisman eller ombudsman? Kan hon vara gärningsman? Mytoman?
Är marinens alla sjömän av mankön? Heter det herr talkvinna eller fru talman i Sveriges riksdag?

Talesman är könsneutralt, precis som talman. Även om rådande trend riskerar att förstöra den neutrala innebörden.


Begreppet talesperson är förvisso också könsneutralt, men vad är vinsten med att införa dessa nya begrepp? Ingen, anser jag. Däremot har deras tillkomst ett pris, eftersom könet nu blir en nödvändig förutsättning för att en individ ska kunna besätta vissa tjänster. Och det är ju just den typen av låsningar som vi vill komma bort från!

Språkligt virus
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man - så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon. Om en polis inte kan skriva ordet gärningsman i rapporten utan att först ha könstestat den misstänkta brottslingen har en ny typ av sexism tagit ett starkt grepp över standardspråket.

Att en kvinna kan vara brandman och en man kan vara sjuksköterska (och att en transperson kan vara god man) är en sund utveckling som bejakar varje människas rätt att slippa pressas in i förutbestämda könsstereotyper. Den ängsliga taleskvinnotrenden saboterar denna modernisering. Och indirekt är det samma sak med talespersonsraseriet.

Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt 2008. Alltså: gör inte talesman till ett strängt maskulint ord! Du tror att du är progressiv men du spelar omedvetet för motståndarlaget.
Länge leve talesmännen!


Staffan Dopping,
nyligen avgången informationsdirektör vid Försvarsmakten,
blivande kommunikationskonsult
Copyright © 1995 - 2009 Göteborgs-Posten