Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

fredag 26 februari 2010

OM DEN OÄLSKADE SAKLIGHETEN

Korrekta fakta är inte så högt prioriterat i nyhetsverksamheten som många kanske tror. Den felaktiga rapporteringen igår om Försvarsmaktens "underskott" år 2008 är ett färskt exempel. Det tycks finnas ett politikjournalistiskt komplex som förhindrar kontroller i nyhetsrapporteringen.

Man skulle kunna tro att den absoluta grundbulten i professionell nyhetsjournalistik är att säkerställa att fakta är korrekta. Sakligheten måste vara prio 1 på varje seriös nyhetsredaktion. Eller?

I högtidstal och i policydokument har nog sakligheten sin rätta plats, men inte i den dagliga praktiken. Jag vet inte varför det är så här, men konstaterar att det är påtagligt många osakligheter som sprids på nyhetsplats – i alla fall på områden där jag sitter inne med egen kunskap. Och jag konstaterar också att lusten/förmågan att rätta till felen är låg.

Färskaste exemplet är gårdagens nyhet om Försvarsmaktens budget. För 2009 blev det ett stort överskott, ännu större än vad som var förväntat. Försvarsministern berättade om försvarsekonomin under en ”pressfika” igår.

Jag har inga synpunkter på de fakta som då spreds om budgetåret 2009. Men enligt flera medier (TT, dn.se och SR Ekot bl a) framförde försvarsministern att Försvarsmakten för året 2008 noterade ett ”underskott” med 1,5 miljarder kronor. Jag har hört det sägas förr, men det blir inte sannare för det.

Först något om begreppen, för det händer ju att människor talar förbi varandra och det kan vara oavsiktliga missförstånd. Jag försöker att ha en ”mainstream”-tolkning av vanliga ord, och då betyder ordet underskott att man faktiskt har gjort av med pengar som man inte hade i sin budget. Man har dragit över sin budget och skapat ett minus (som någon måste betala).

Jag är ganska säker på att en stor majoritet av svenska folket uppfattar begreppet underskott på det sättet. Och även de flesta journalister. (Om jag har fel i detta så är jag tacksam för påstötningar.)

Men om vi godtar denna min tolkning av begreppet underskott – då är ”nyheten” igår torsdag om ett underskott i Försvarsmaktens budget för 2008 ett falsarium.

Myndigheten hade stora problem detta år, och hade det inte vidtagits åtgärder så kunde det ha blivit ett underskott. Men genom att köra hela verksamheten på sparlåga och göra en intern överföring av pengar från materielsidan till driften kunde Försvarsmakten klara sig utan att dra över med en enda krona. Det är lätt att konstatera i årsredovisningen, för det blev även 2008 pengar över (!)

Ändå trumpetar Ekot på sin webb ut (utan att nämna att det kommer från ett uttalande av Sten Tolgfors) att Försvarsmakten för 2008 hade ett underskott på 1,5 miljarder.

Ändå skriver dn.se i en TT-signerad text om samma underskott, även om uppgiften där ligger i ett pratminus av Tolgfors. Ändå skriver Malin Siwe i ett ledarstick att Försvarsmakten ”år efter år har dragit över budget”.

Det som publiceras om 2008 är helt enkelt inte sant.

Jag skrev redan igår ett blogginlägg om felaktigheterna i Ekot och meddelade redaktionen via Twitter att det var fel uppgifter. Jag mejlade på kvällen TT om samma sak, när jag upptäckte att Ekot tycks ha fått sina siffror från TT. I dag på morgonen mejlade jag DN:s ledarredaktion, eftersom den också spritt felaktiga fakta.

På förmiddagen hade ingen hört av sig. Jag ringde själv upp TT och fick klart för mig att reportern i fråga var väl medveten om att Försvarsmakten hade klarat sig utan överdrag, det vill säga ett prognostiserat underskott hade förvandlats till något helt annat.

Så jag frågar mig: varför tycks korrekta fakta i praktiken vara ett lågprioriterat mål hos flera tunga redaktioner? Står det inte rätt högt upp i de pressetiska spelreglerna att det är självklart att ge korrekta fakta? Och är det inte rätt bråttom att rätta sig?

Faktum är att när det har blivit fel från början i någon fråga på nyhetsplats så är det vanligt att det fortsätter att vara fel, det är min erfarenhet sedan jag lämnade journalistiken 2005.

Det tycks finnas något slags politikjournalistiskt komplex, som förhindrar korrigerande och kontrollerande faktorer att slå sig in i nyhetsrapporteringen.

Det talas mycket om att journalistikens uppgift är att ”granska makten”. Det behövs givetvis, men jag skulle gärna sätta upp ”kontrollera fakta” allra högst upp på flaggstången.


Allmänheten förtjänar att bli rätt informerad. Och ingen makthavare bör komma undan med att föra folk bakom ljuset.

torsdag 25 februari 2010

SJÄLVASTE MINISTERN VILSELEDER OM FÖRSVARSPENGARNA

Genom att Ekot på Twitter tidigare i dag hänvisade till en nyhet om försvaret (som Försvarsmakten brukar benämnas av journalister) fick jag upp ögonen för ett rejält falsarium i Ekots nyhet. Redaktionen hävdade nämligen att Försvarsmakten under 2008 gick med UNDERSKOTT - 1,5 miljarder. Jag råkar veta att Försvarsmakten inte har dragit över sin totala budget på åratal, inte heller 2008.

Därför skrev jag ett kort inlägg tidigare i dag om att Ekot vilseleder. Nu har jag läst fler nyhetstexter och det tycks som att budgetuppgifterna i dagens nyhetsflod härrör från försvarsminister Tolgfors själv. Enligt TT berättade han under en "pressfika" om både 2009 års överskott och jämförde då med 2008 års "underskott".

Vems ansvar är det att publiken får rätt uppgifter? Upphör journalisternas ansvar för faktakoll om ett ansvarigt statsråd är den som är källan till osakligheten? Jag önskar förstås att landets försvarsminister inte ska föra någon bakom ljuset, men jag förutsätter också att seriösa journalister har beredskap för att ifrågasätta de siffror som läggs fram.

Jag vet inte hur precis Sten Tolgfors var under "fikat" i dag, men så som han har tolkats av TT och Ekot blir det rena falsariet. Försvarsmakten hade 2008 en kraftig obalans mellan sina två huvudanslag, vilket föranledde myndigheten att kraftigt dra in på förbandsverksamheten (inklusive övningar, flygtimmar mm). Efter en långdragen diskussion fick myndigheten till slut flytta över ett antal hundra miljoner från materiel- till förbandsanslaget. Men: INTE EN KRONA DROG MAN ÖVER TOTALBUDGETEN 2008! Det är alltså 100 procent osant att påstå att Försvarsmaktens ekonomi när 2008 var över slutade med underskott. Tvärtom blev det när året var slut också då ett överskott!

Det har tyvärr skett ett antal gånger att såväl politiker som journalister har spritt bilden av att Försvarsmakten då gjorde av med pengar som den inte hade. Det var fel då och det är fel nu.

Det som har skett i dag är att försvarsdepartementet har berättat hur väldigt mycket pengar som blev över för 2009. Och det är ju trevligt för en regering, förstås. Men frågan är hur ärligt det är gentemot skattebetalare och väljare att samtidigt sprida ett osant påstående om att Försvarsmakten året före gick med underskott (på sin totala budget, vilket den allmänna tolkningen är).

Jag är bekymrad. Både över att försvarsdepartementet inte anstränger sig mer för att ge korrekta siffror. Och över att journalistkollektivet inte ens bemödar sig om att kolla med myndigheten själv. Därför blev allmänheten återigen felinformerad om läget i försvaret.

EKOT VILSELEDER OM FÖRSVARSMAKTENS BUDGET

I dag berättar Ekot om att Försvarsmaktens budgetöverskott för förra året blev större än väntat, hela 2,5 miljarder kronor. Detta är ju gott och väl. För statskassen är det angenämt att en stor myndighet ett år ger betydande pengar tillbaka.

Men i samma inslag/nyhetstext berättar SR Ekot att Försvarsmakten 2008 hade ett underskott på 1,5 miljarder kronor. Det är sant att det fanns en kraftig obalans mellan olika anslag 2008 och att Försvarsmakten tvingades dra in kraftigt på förbandsverksamheten för att klara kostnadsutvecklingen. Men det är inte sant att det uppkom något underskott i myndighetens totala budget - trots att många journalister och politiker slirade på fakta så drog Försvarsmakten inte över med en enda krona 2008. Därför är det förrädiskt och vilseledande att ge den ekonomiska knipan benämningen underskott - nästan alla som är icke insatta tolkar det som att man har "dragit över" sin budget. Vilket Försvarsmakten inte har gjort på åratal.

Det är tråkigt att denna felaktighet om Försvarsmaktens budgetdisciplin ska trumpetas ut ännu en gång. Återstår att se om det kommer att rättas på ett öppet och iögonenfallande sätt.

måndag 15 februari 2010

OM ATT MEDIER STAVAR FEL PÅ NAMN

Hur ofta upptäcker jag inte att journalister felstavar människors namn i sina texter? I dag hade nyhetskanalen.se en artikel om att Cristina Stenbeck väntar tvillingar, men både i rubrik och text stavades hon Christina.
So what, tänker kanske en del. Vad spelar det för roll om det finns ett h eller inte, man förstår ju ändå vem som åsyftas? Ja, det är inte felinformation som är problemet just här. Utan det är två saker: a) förtroendet för mediet sjunker och b) misstanken infinner sig om att alla fakta kontrolleras lika illa som namnet.

I högtidstalen ägnar sig ju alla makthavare åt att tala om vikten av att behålla och förvalta förtroende, även mediemaktisar gör det. Och då kan man ju undra hur det kommer sig att även stora medier ofta missar på namnen. Som TV4, som Svenska Dagbladet, som SVT Text.

Jag gör bedömningen att dessa medier helt enkelt inte har några rutiner för att säkerställa att det blir rätt med namnen. De utgår från att den ensamme reportern/skribenten alltid gör rätt.

Att detta är en orealistisk utgångspunkt vet alla som har korrekturögon. Ändå gör många medier på detta sätt.

Frågan är då: är medierna i allmänhet noggrannare med andra fakta än namnen? Finns det kontrollrutiner för andra påståenden och uppgifter än inblandade personers namn? Skulle inte tro det. Om det funnes sådana rutiner skulle sannolikt också felstavade namn korrigeras.

Så tyvärr avslöjar de felstavade namnen en generell opålitlighet hos medierna. Det är svårt att tänka sig att kontrollen allmänt skulle vara god, men att de medvetet hoppade över namnen och lät dem bli lite hipp som happ. Särskilt som namn på etablerade personer är synnerligen lätt att kontrollera.

Så felstavade namn, som Cristina Stenbecks, är ett lackmustest på ett mediums allmänna trovärdighet. Det är bra om både medierna själva och allmänheten förstår detta, så att vi inser att vi inte kan utgå från att det vi läser på nyhetsplats är korrekt.

söndag 14 februari 2010

NU HAR JAG SKRIVIT OM AFGHANISTAN IGEN

Måndag den 15 februari utkommer en kulturtidskrift som heter Fönstret. Den ges ut av ABF och är en intressant och varierad tidning om politik, samhälle och kultur.
I november fick jag en fråga av tidningens chefredaktör om jag kunde tänka mig att skriva en artikel om vad Sverige gör i Afghanistan. Chefredaktören hade upptäckt mig på Facebook där jag då (i november) var i full färd med att diskutera Afghanistan.

Artikeln påbörjades i december och var färdigskriven på trettondagen (alltså långt innan två svenska soldater stupade utanför Mazar-i-Sharif). Den finns att läsa HÄR. Gå ner i vänsterspalten på startsidan och klicka på "ESSÄ" under rubriken "OPINION".

onsdag 10 februari 2010

FÄRGADE GLASÖGON SKYMMER AFGHANISTAN

Newsmill har bett mig att skriva om hur jag tycker medierna hanterar sin uppgift när det gäller Afghanistan och den svenska militära insatsen där. Jag har beskrivit det som att den multinationella insatsen filtreras genom ett antal färgade glasögon.

Du kan läsa hela texten HÄR.

tisdag 9 februari 2010

AFTONBLADET VÅGAR INTE GE RÄTTELSE

I dagens papperstidning luras Aftonbladets läsare att tro att tidningen i en dagsfärsk intervju på plats i norra Afghanistan fått talibanledaren Wazir Gul att ta på sig attentatet i söndags då två svenska officerare och en lokalanställd tolk dödades. Det visar sig att den intervju som publiceras i dagens tidning är gjord någon gång förra året och alltså inte har gjorts efter dödsskjutningen.
Detta är illa, mycket illa.


Det som är bra är att Aftonbladet erkänner misstaget i webbtidningen där en korrigerad version nu ligger ute. Bra att ni tar ansvar, Aftonbladet!

Men i det sammanhanget är det pinsamt att ni försöker förringa falsifikatet och nu talar om att det är en "otydlighet" eller "oklarhet" som rättas till. (Chefredaktör Jan Helin till resume.se: – Detta beror på en olycklig redigering av intervjun. Vi ska göra den tydligare... aftonbladet.se: Aftonbladet beklagar oklarheten...)

Även andra medier har en vana att nedtona felaktiga publiceringar genom att komma med ett "förtydligande". De undviker ordet rättelse så långt det går. Det är svagt. En rättelse bör kallas för rättelse.

fredag 5 februari 2010

SÅ SKREV JAG OM NAMNPUBLICERING 2002

Trots min kritik mot den ensidiga rapporteringen kring förre polischefen Göran Lindberg är jag sedan länge av den åsikten att det är för LITE namnpublicering i svenska medier. Hur detta hänger ihop kräver en del utrymme för att förklara.

Här återpublicerar jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten år 2002. Det mest aktuella exemplet på pressetisk träta var då fallet med en diplomat som greps i Indien misstänkt för valutasmuggling i stor skala.


Journalister hycklar om namnpublicering

Staffan Dopping, för närvarande knuten till P1 morgon, SR, vill i det här inlägget kasta in bränsle i den, som han menar, tämligen lama interndebatten om pressetik i allmänhet och namnpublicering i synnerhet.

På håll kan det se ut som om svenska journalister är försiktigare och tar mer hänsyn än kollegerna i andra öppna och demokratiska länder. Men den svenska pressetiken – eller rättare sagt den praktiska hanteringen av våra spelregler i tidningar, radio och TV – är väl så brutal. Det är dags att medierna vaknar upp och inser att låg benägenhet att publicera namn på personer som är föremål för exempelvis brottsmisstanke inte är samma sak som god pressetik.


En jämförelse mellan Sverige och några länder i vår närhet visar att de svenska medierna tillhör de mest återhållsamma när det gäller att publicera namnet på personer som är föremål för brottsmisstanke, åtal, fällande dom eller andra påståenden om olämpligt uppträdande. Mitt bestämda intryck är att vanan att anonymisera uppgifter har stöd av en stor majoritet inom journalistkåren, särskilt bland de yngre. För egen del beklagar jag det, eftersom jag anser att både de omskrivna och mediernas publik förlorar på det här.

Ett färskt exempel på problematiken kring namnpublicering/anonymisering fick vi i rapporteringen om Rolf Gauffin, pensionerad diplomat som greps på flygplatsen i New Delhi misstänkt för valutasmuggling. Nu när det har gått några veckor har visserligen nästan alla publicerat Gauffins namn och bild. Men till en början var det flera tunga redaktioner som avstod (bland andra SvD, Aftonbladet och Ekot). Deras rapportering under tiden närmast efter gripandet visar hur en svensk typredaktion förhåller sig till brottsmisstankar och till våra etiska regler, de så kallade ”spelreglerna” för press, radio och TV.

Låt mig kort redovisa min egen inställning: Jag anser att det ofta är bättre att namnge än att anonymisera. Det är otroligt viktigt att inte döma människor på förhand. Därför måste artiklar och inslag redovisa fakta, både de som är till fördel och de som är till nackdel för den person det handlar om. All rapportering ska vara juste mot den som är inblandad.

Tyvärr kryllar de svenska medierna av exempel på hycklande journalistik och en lättsinnig tillämpning av de pressetiska reglerna. Jag citerar ur publicitetsreglerna i Pressens spelregler:
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.”


Läs dessa två paragrafer tillsammans! De visar väl rätt tydligt vad pressetiken kräver? Nämligen att vi bestämmer oss. Antingen är det okej att den person vi skriver om kan identifieras eller också är det inte okej. Det beslut vi fattar måste vi ta konsekvenserna av. Men detta görs alltför sällan. Majoriteten av journalistkåren vill både ha kakan och äta den.

Fallet Gauffin visade att de medier som inte skrev ut hans namn gjorde en hel del för att han ändå skulle kunna identifieras, i strid med paragraf 16 i publicitetsreglerna. Exempelvis skrev Svenska Dagbladet den 13 december att ”den i dag 75-årige mannen var ambassadör i Damaskus i Syrien då anställda 1990 uppmärksammade utrikesdepartementet på en rad misstänkta oegentligheter på ambassaden…”

Också Sveriges Radios Ekoredaktion berättade om mannens ambassadörspost i Syrien och att han var andreman vid svenska ambassaden i New Delhi under delar av 80-talet. Aftonbladet fick med ännu en post i meritförteckningen (12 dec): ”Den 75-årige mannen var i många år en av våra främsta diplomater. Han har varit ambassadör i Beirut och Damaskus och pressråd på ambassaden i Paris.”

Ingen av dessa tre publicerade till en början diplomatens namn. Men vi fick med gott om person- och karriärfakta som pekar på Rolf Gauffin och ingen annan. Tusentals människor kunde direkt räkna ut vem det var. För de flesta av oss var hans namn inte bekant, men var och en kunde ta reda på hans namn med hjälp av de publicerade uppgifterna.

Vad blir slutsatsen? Struntar journalisterna i de pressetiska reglerna? Känner de inte till innehållet? Eller väljer de ut de paragrafer som passar och hoppar över de andra?

Jag vet inte vilket skäl som dominerar. Men jag vet att merparten av de journalister som konsekvent motsätter sig namnpublicering har uppfattningen att de besitter den högsta pressetiken. Varje gång jag har förespråkat att namn anges har jag bemötts med avståndstagande grimaser och höjda ögonbryn. Kort sagt: bland svenska journalister är namnpublicering fult, anonymisering fint. Men anonymiseringen är ju, som framgått, en formsak. En väsentlig del av artiklar och inslag ägnas åt att hjälpa läsaren att förstå vem som avses.

Jag har många gånger lusläst artiklar av typen ”känd musikalstjärna körde rattfull”, ”folkkär skådespelare fast för knarkinnehav” eller ”teaterstjärna misshandlade känd kvinnlig artist”. I sådana artiklar skildras i detalj pinsamma, dramatiska och ibland djupt tragiska händelser. Arbetskamrater intervjuas och beklagar sig, polis och åklagare ger sin preliminära bedömning och personen själv får ibland chansen att säga att anklagelserna är oerhörda eller något liknande.

Ofta utvecklas ett märkligt kodspråk i dessa texter. Reportern vet att läsaren vill veta och bidrar därför med uppgifter som ringer in huvudpersonen. Men eftersom tidningen ”officiellt” inte pekar ut honom/henne så blir det ett slags chicken race. Hur liten kandidatkrets vågar vi beskriva innan det blir alltför uppenbart vem vi menar?

Det här utgör, som vi alla vet, en grogrund för häftiga spekulationer. Misstankar kommer att riktas mot personer som inte har någonting med saken att göra.

Att det blir så här är emellertid inte så konstigt om man tittar närmare på ett antal faktorer som påverkar oss när vi skriver. Journalister har en självklar drift att få berätta hela historien. Att trycka på bromsen (eller på datorns raderaknapp) är mot vår natur!

Dessutom är det ju ofta mycket intressant vem nyheten handlar om. Annars kunde man ju skriva ”En äldre svensk man har gripits på en asiatisk flygplats misstänkt för ett ekonomiskt brott”. Men det blir lite tunt, va?

Det spelar ju en viss roll att han har varit diplomat… ambassadör till och med. Både i Damaskus och i Indien, där han ju greps. Och han har ju gjort skumma saker förr, det är väl relevant att ta upp? Och hans tid som minister i New Delhi var ju mitt under Bofors-affären – hmm… och diplomatpasset som dörröppnare vid gränsen – så fräckt! Presskort hade han visst också… ja, när man skärskådar en nyhet kan det visa sig att det är just den här personen som gör nyheten stor.

Därför blir det obegripligt när journalister hävdar att namnet inte har något allmänintresse och sedan kutar till datorn och späckar texten med faktabakgrund och detaljer som gör att personen kan identifieras. Tyvärr ingår i mönstret att det ofta blir en mer skoningslös rapportering om huvudpersonen till formen är ”avidentifierad”. Reportrarna fläskar gärna till så att den omskrivnes gärningar framstår som skummare, grövre. Dessutom saknas ofta personens egen version. Är det bara jag som tror att det skulle bli en mer nyanserad skildring om namn publicerades i större utsträckning?

Men, tänker du, det förekommer ju ändå att namn publiceras, eller hur? Visst, men ofta av mindre respektabla skäl. Den ena typen skulle man kunna kalla för svinaktighetskriteriet. En eller flera redaktioner har kommit fram till att den här personen har betett sig särskilt uschligt och vi har också hittat försvårande omständigheter så… ut med namnet!

Vad är problemet med det då? Tja, vår uppgift är inte att avkunna domar. Att publicera någons namn ska inte vara samma sak som att slå fast att vederbörande är en skurk.

Den andra typen är som fallet Gauffin… rapporteringen i den första fasen innehåller så många identifierande fakta att personen efterhand blir utpekad bakvägen så att säga. Namnpubliceringen blir då en nödvändighet, påtvingad av vår egen ”höga pressetik”.

Mönstret är alltså en inledningsfas där namnet inte skrivs ut, ofta med en ensidig bild av händelseförloppet. Eftersom personen är anonym finns ingen risk för publicitetsskada… men hoppsan, han var visst inte anonym längre. Oj då, det blir ohållbart att köra på i det spåret. Bäst att skriva vem det är, nästan alla vet ju redan…

Men vad är det här för pressetik? Hur kan man brösta sig inför allmänhet och människor i våra grannländer och påstå att svensk press är på en högre nivå än andra i fråga om publicitet som kan skada?

Som jag ser det skulle en ökad namngivning bli en stimulans, en press på medierna att informera om händelser och personer balanserat och rättvist. Risken för enögdhet, förenklingar och överdrifter minskar om människor inte förvandlas till ”profiler” eller ”33-åringar”. Om man på redaktionen ändå finner att en sådan publicitet skulle kunna medföra ej tolerabla skador för enskilda människor kanske det bästa är att inte publicera alls. Eller att verkligen börja skriva så att det faktiskt inte går att identifiera personen.

Svenska journalister och mediechefer har frivilligt valt att höja tröskeln för namnpublicering, men det har inte lett till en bättre pressetik. Det uteblivna namnet har blivit en öppning för hård och endimensionell journalistik i stället för skydd mot publicitetsskador.

STAFFAN DOPPING



OVANSTÅENDE TEXT SKREVS ALLTSÅ FÖR DRYGT ÅTTA ÅR SEDAN OCH PUBLICERADES I TIDNINGEN JOURNALISTEN 1/2002

DREVET MOT DEN HÄKTADE POLISCHEFEN

Nyhetsexploateringen av fallet Göran Lindberg är utan sans. Nu skuldbeläggs han för "två nya offer i sexhärvan". Grunden: två målsägarbiträden har utsetts.

Läget: förundersökning pågår, misstänkt man är häktad, uppgifter om eventuellt brott mot två personer föranleder att två advokater kopplas in. Brottsmisstankesjournalistiken är den mest inhumana mediesektorn.

TILLÄGG KL 15.49:
Jag hoppas att ingen misstar mina inlägg som om jag ville "försvara" Lindberg. Jag utgår från att det finns fog för de åtgärder som rättsväsendet vidtar. Jag hävdar inte heller att det är fel ATT rapportera om att det finns misstankar mot honom och vad de går ut på i stort. Min kritik riktar sig enbart mot volym och ensidighet i mediernas skoningslösa skurkstämpling mot en människa. Här kan man tala om att pressen ger ordet publicitetsskada ett ansikte!