Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

fredag 26 februari 2010

OM DEN OÄLSKADE SAKLIGHETEN

Korrekta fakta är inte så högt prioriterat i nyhetsverksamheten som många kanske tror. Den felaktiga rapporteringen igår om Försvarsmaktens "underskott" år 2008 är ett färskt exempel. Det tycks finnas ett politikjournalistiskt komplex som förhindrar kontroller i nyhetsrapporteringen.

Man skulle kunna tro att den absoluta grundbulten i professionell nyhetsjournalistik är att säkerställa att fakta är korrekta. Sakligheten måste vara prio 1 på varje seriös nyhetsredaktion. Eller?

I högtidstal och i policydokument har nog sakligheten sin rätta plats, men inte i den dagliga praktiken. Jag vet inte varför det är så här, men konstaterar att det är påtagligt många osakligheter som sprids på nyhetsplats – i alla fall på områden där jag sitter inne med egen kunskap. Och jag konstaterar också att lusten/förmågan att rätta till felen är låg.

Färskaste exemplet är gårdagens nyhet om Försvarsmaktens budget. För 2009 blev det ett stort överskott, ännu större än vad som var förväntat. Försvarsministern berättade om försvarsekonomin under en ”pressfika” igår.

Jag har inga synpunkter på de fakta som då spreds om budgetåret 2009. Men enligt flera medier (TT, dn.se och SR Ekot bl a) framförde försvarsministern att Försvarsmakten för året 2008 noterade ett ”underskott” med 1,5 miljarder kronor. Jag har hört det sägas förr, men det blir inte sannare för det.

Först något om begreppen, för det händer ju att människor talar förbi varandra och det kan vara oavsiktliga missförstånd. Jag försöker att ha en ”mainstream”-tolkning av vanliga ord, och då betyder ordet underskott att man faktiskt har gjort av med pengar som man inte hade i sin budget. Man har dragit över sin budget och skapat ett minus (som någon måste betala).

Jag är ganska säker på att en stor majoritet av svenska folket uppfattar begreppet underskott på det sättet. Och även de flesta journalister. (Om jag har fel i detta så är jag tacksam för påstötningar.)

Men om vi godtar denna min tolkning av begreppet underskott – då är ”nyheten” igår torsdag om ett underskott i Försvarsmaktens budget för 2008 ett falsarium.

Myndigheten hade stora problem detta år, och hade det inte vidtagits åtgärder så kunde det ha blivit ett underskott. Men genom att köra hela verksamheten på sparlåga och göra en intern överföring av pengar från materielsidan till driften kunde Försvarsmakten klara sig utan att dra över med en enda krona. Det är lätt att konstatera i årsredovisningen, för det blev även 2008 pengar över (!)

Ändå trumpetar Ekot på sin webb ut (utan att nämna att det kommer från ett uttalande av Sten Tolgfors) att Försvarsmakten för 2008 hade ett underskott på 1,5 miljarder.

Ändå skriver dn.se i en TT-signerad text om samma underskott, även om uppgiften där ligger i ett pratminus av Tolgfors. Ändå skriver Malin Siwe i ett ledarstick att Försvarsmakten ”år efter år har dragit över budget”.

Det som publiceras om 2008 är helt enkelt inte sant.

Jag skrev redan igår ett blogginlägg om felaktigheterna i Ekot och meddelade redaktionen via Twitter att det var fel uppgifter. Jag mejlade på kvällen TT om samma sak, när jag upptäckte att Ekot tycks ha fått sina siffror från TT. I dag på morgonen mejlade jag DN:s ledarredaktion, eftersom den också spritt felaktiga fakta.

På förmiddagen hade ingen hört av sig. Jag ringde själv upp TT och fick klart för mig att reportern i fråga var väl medveten om att Försvarsmakten hade klarat sig utan överdrag, det vill säga ett prognostiserat underskott hade förvandlats till något helt annat.

Så jag frågar mig: varför tycks korrekta fakta i praktiken vara ett lågprioriterat mål hos flera tunga redaktioner? Står det inte rätt högt upp i de pressetiska spelreglerna att det är självklart att ge korrekta fakta? Och är det inte rätt bråttom att rätta sig?

Faktum är att när det har blivit fel från början i någon fråga på nyhetsplats så är det vanligt att det fortsätter att vara fel, det är min erfarenhet sedan jag lämnade journalistiken 2005.

Det tycks finnas något slags politikjournalistiskt komplex, som förhindrar korrigerande och kontrollerande faktorer att slå sig in i nyhetsrapporteringen.

Det talas mycket om att journalistikens uppgift är att ”granska makten”. Det behövs givetvis, men jag skulle gärna sätta upp ”kontrollera fakta” allra högst upp på flaggstången.


Allmänheten förtjänar att bli rätt informerad. Och ingen makthavare bör komma undan med att föra folk bakom ljuset.

1 kommentar:

Humble sa...

Ditt inlägg är intressant ur två aspekter:
- dels din beskrivning av att söka rättelse i det konkreta fallet (noterar att FM infodir inte kommenterade faktainnehållet förrän den 1 mars på mil.se),
- dels historien som indikator på ett generellt fenomen. Parollen "riskera inte en bra nyhet genom att kontrollera fakta", tillsammans med din iakttagelse (9/2) om tendensen att kalla rättelser för "förtydliganden", riskerar att devalvera förtroendet för den s.k. seriösa journalistiken. Om artiklarna inte håller tillräcklig kvalitet, kan man lika gärna läsa bilderböcker...

Vad är det som driver dessa trender? Utbildningen, marknadskrafterna, individuella karriärambitioner? Är det främst den enskilde journalisten, redaktionell kultur eller ägarkrav som är boven i dramat? Påverkar webbupplagan (med snabbare publicering) eller är det rationaliseringar som skalat bort korrektur av både språk och innehåll?