Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

fredag 5 februari 2010

SÅ SKREV JAG OM NAMNPUBLICERING 2002

Trots min kritik mot den ensidiga rapporteringen kring förre polischefen Göran Lindberg är jag sedan länge av den åsikten att det är för LITE namnpublicering i svenska medier. Hur detta hänger ihop kräver en del utrymme för att förklara.

Här återpublicerar jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten år 2002. Det mest aktuella exemplet på pressetisk träta var då fallet med en diplomat som greps i Indien misstänkt för valutasmuggling i stor skala.


Journalister hycklar om namnpublicering

Staffan Dopping, för närvarande knuten till P1 morgon, SR, vill i det här inlägget kasta in bränsle i den, som han menar, tämligen lama interndebatten om pressetik i allmänhet och namnpublicering i synnerhet.

På håll kan det se ut som om svenska journalister är försiktigare och tar mer hänsyn än kollegerna i andra öppna och demokratiska länder. Men den svenska pressetiken – eller rättare sagt den praktiska hanteringen av våra spelregler i tidningar, radio och TV – är väl så brutal. Det är dags att medierna vaknar upp och inser att låg benägenhet att publicera namn på personer som är föremål för exempelvis brottsmisstanke inte är samma sak som god pressetik.


En jämförelse mellan Sverige och några länder i vår närhet visar att de svenska medierna tillhör de mest återhållsamma när det gäller att publicera namnet på personer som är föremål för brottsmisstanke, åtal, fällande dom eller andra påståenden om olämpligt uppträdande. Mitt bestämda intryck är att vanan att anonymisera uppgifter har stöd av en stor majoritet inom journalistkåren, särskilt bland de yngre. För egen del beklagar jag det, eftersom jag anser att både de omskrivna och mediernas publik förlorar på det här.

Ett färskt exempel på problematiken kring namnpublicering/anonymisering fick vi i rapporteringen om Rolf Gauffin, pensionerad diplomat som greps på flygplatsen i New Delhi misstänkt för valutasmuggling. Nu när det har gått några veckor har visserligen nästan alla publicerat Gauffins namn och bild. Men till en början var det flera tunga redaktioner som avstod (bland andra SvD, Aftonbladet och Ekot). Deras rapportering under tiden närmast efter gripandet visar hur en svensk typredaktion förhåller sig till brottsmisstankar och till våra etiska regler, de så kallade ”spelreglerna” för press, radio och TV.

Låt mig kort redovisa min egen inställning: Jag anser att det ofta är bättre att namnge än att anonymisera. Det är otroligt viktigt att inte döma människor på förhand. Därför måste artiklar och inslag redovisa fakta, både de som är till fördel och de som är till nackdel för den person det handlar om. All rapportering ska vara juste mot den som är inblandad.

Tyvärr kryllar de svenska medierna av exempel på hycklande journalistik och en lättsinnig tillämpning av de pressetiska reglerna. Jag citerar ur publicitetsreglerna i Pressens spelregler:
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.”


Läs dessa två paragrafer tillsammans! De visar väl rätt tydligt vad pressetiken kräver? Nämligen att vi bestämmer oss. Antingen är det okej att den person vi skriver om kan identifieras eller också är det inte okej. Det beslut vi fattar måste vi ta konsekvenserna av. Men detta görs alltför sällan. Majoriteten av journalistkåren vill både ha kakan och äta den.

Fallet Gauffin visade att de medier som inte skrev ut hans namn gjorde en hel del för att han ändå skulle kunna identifieras, i strid med paragraf 16 i publicitetsreglerna. Exempelvis skrev Svenska Dagbladet den 13 december att ”den i dag 75-årige mannen var ambassadör i Damaskus i Syrien då anställda 1990 uppmärksammade utrikesdepartementet på en rad misstänkta oegentligheter på ambassaden…”

Också Sveriges Radios Ekoredaktion berättade om mannens ambassadörspost i Syrien och att han var andreman vid svenska ambassaden i New Delhi under delar av 80-talet. Aftonbladet fick med ännu en post i meritförteckningen (12 dec): ”Den 75-årige mannen var i många år en av våra främsta diplomater. Han har varit ambassadör i Beirut och Damaskus och pressråd på ambassaden i Paris.”

Ingen av dessa tre publicerade till en början diplomatens namn. Men vi fick med gott om person- och karriärfakta som pekar på Rolf Gauffin och ingen annan. Tusentals människor kunde direkt räkna ut vem det var. För de flesta av oss var hans namn inte bekant, men var och en kunde ta reda på hans namn med hjälp av de publicerade uppgifterna.

Vad blir slutsatsen? Struntar journalisterna i de pressetiska reglerna? Känner de inte till innehållet? Eller väljer de ut de paragrafer som passar och hoppar över de andra?

Jag vet inte vilket skäl som dominerar. Men jag vet att merparten av de journalister som konsekvent motsätter sig namnpublicering har uppfattningen att de besitter den högsta pressetiken. Varje gång jag har förespråkat att namn anges har jag bemötts med avståndstagande grimaser och höjda ögonbryn. Kort sagt: bland svenska journalister är namnpublicering fult, anonymisering fint. Men anonymiseringen är ju, som framgått, en formsak. En väsentlig del av artiklar och inslag ägnas åt att hjälpa läsaren att förstå vem som avses.

Jag har många gånger lusläst artiklar av typen ”känd musikalstjärna körde rattfull”, ”folkkär skådespelare fast för knarkinnehav” eller ”teaterstjärna misshandlade känd kvinnlig artist”. I sådana artiklar skildras i detalj pinsamma, dramatiska och ibland djupt tragiska händelser. Arbetskamrater intervjuas och beklagar sig, polis och åklagare ger sin preliminära bedömning och personen själv får ibland chansen att säga att anklagelserna är oerhörda eller något liknande.

Ofta utvecklas ett märkligt kodspråk i dessa texter. Reportern vet att läsaren vill veta och bidrar därför med uppgifter som ringer in huvudpersonen. Men eftersom tidningen ”officiellt” inte pekar ut honom/henne så blir det ett slags chicken race. Hur liten kandidatkrets vågar vi beskriva innan det blir alltför uppenbart vem vi menar?

Det här utgör, som vi alla vet, en grogrund för häftiga spekulationer. Misstankar kommer att riktas mot personer som inte har någonting med saken att göra.

Att det blir så här är emellertid inte så konstigt om man tittar närmare på ett antal faktorer som påverkar oss när vi skriver. Journalister har en självklar drift att få berätta hela historien. Att trycka på bromsen (eller på datorns raderaknapp) är mot vår natur!

Dessutom är det ju ofta mycket intressant vem nyheten handlar om. Annars kunde man ju skriva ”En äldre svensk man har gripits på en asiatisk flygplats misstänkt för ett ekonomiskt brott”. Men det blir lite tunt, va?

Det spelar ju en viss roll att han har varit diplomat… ambassadör till och med. Både i Damaskus och i Indien, där han ju greps. Och han har ju gjort skumma saker förr, det är väl relevant att ta upp? Och hans tid som minister i New Delhi var ju mitt under Bofors-affären – hmm… och diplomatpasset som dörröppnare vid gränsen – så fräckt! Presskort hade han visst också… ja, när man skärskådar en nyhet kan det visa sig att det är just den här personen som gör nyheten stor.

Därför blir det obegripligt när journalister hävdar att namnet inte har något allmänintresse och sedan kutar till datorn och späckar texten med faktabakgrund och detaljer som gör att personen kan identifieras. Tyvärr ingår i mönstret att det ofta blir en mer skoningslös rapportering om huvudpersonen till formen är ”avidentifierad”. Reportrarna fläskar gärna till så att den omskrivnes gärningar framstår som skummare, grövre. Dessutom saknas ofta personens egen version. Är det bara jag som tror att det skulle bli en mer nyanserad skildring om namn publicerades i större utsträckning?

Men, tänker du, det förekommer ju ändå att namn publiceras, eller hur? Visst, men ofta av mindre respektabla skäl. Den ena typen skulle man kunna kalla för svinaktighetskriteriet. En eller flera redaktioner har kommit fram till att den här personen har betett sig särskilt uschligt och vi har också hittat försvårande omständigheter så… ut med namnet!

Vad är problemet med det då? Tja, vår uppgift är inte att avkunna domar. Att publicera någons namn ska inte vara samma sak som att slå fast att vederbörande är en skurk.

Den andra typen är som fallet Gauffin… rapporteringen i den första fasen innehåller så många identifierande fakta att personen efterhand blir utpekad bakvägen så att säga. Namnpubliceringen blir då en nödvändighet, påtvingad av vår egen ”höga pressetik”.

Mönstret är alltså en inledningsfas där namnet inte skrivs ut, ofta med en ensidig bild av händelseförloppet. Eftersom personen är anonym finns ingen risk för publicitetsskada… men hoppsan, han var visst inte anonym längre. Oj då, det blir ohållbart att köra på i det spåret. Bäst att skriva vem det är, nästan alla vet ju redan…

Men vad är det här för pressetik? Hur kan man brösta sig inför allmänhet och människor i våra grannländer och påstå att svensk press är på en högre nivå än andra i fråga om publicitet som kan skada?

Som jag ser det skulle en ökad namngivning bli en stimulans, en press på medierna att informera om händelser och personer balanserat och rättvist. Risken för enögdhet, förenklingar och överdrifter minskar om människor inte förvandlas till ”profiler” eller ”33-åringar”. Om man på redaktionen ändå finner att en sådan publicitet skulle kunna medföra ej tolerabla skador för enskilda människor kanske det bästa är att inte publicera alls. Eller att verkligen börja skriva så att det faktiskt inte går att identifiera personen.

Svenska journalister och mediechefer har frivilligt valt att höja tröskeln för namnpublicering, men det har inte lett till en bättre pressetik. Det uteblivna namnet har blivit en öppning för hård och endimensionell journalistik i stället för skydd mot publicitetsskador.

STAFFAN DOPPING



OVANSTÅENDE TEXT SKREVS ALLTSÅ FÖR DRYGT ÅTTA ÅR SEDAN OCH PUBLICERADES I TIDNINGEN JOURNALISTEN 1/2002

Inga kommentarer: