Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

måndag 22 mars 2010

FÖRHASTAD SLUTSATS OM MÖRKNING

Häromdagen ringde Försvarsmaktens pressekreterares telefon upp en känd journalist på TV4. Av allt att döma var det en oavsiktlig uppringning, en sådan som kan ske när man av misstag kommer åt en knapp på sin mobil.
Det som journalisten då fick höra har han själv och Aftonbladet tolkat som ett tecken på att Försvarsmaktens informatörer försöker hålla tillbaka viktig information om det som hände den 7 februari när två soldater och en afghansk tolk sköts ihjäl. Det är nog en högst förhastad slutsats.


Jag förstår att en och annan nu tänker att här ska Dopping reflexmässigt gå i försvar för sin gamla arbetsplats och sina före detta kolleger. Tro vad ni vill, men i journalistik är det ändå en fördel om det är mer vetande än tro och gissningar. Det finns enligt min mening ytterst svagt stöd för hypotesen att informationsstaben vill ”mörka” information.

Över huvud taget har väsentliga delar av journalistkåren fått för sig att det är en vanlig sysselsättning för professionella informatörer att ägna sig åt ”mörkning”. Flera namnkunniga journalister har många gånger anklagat Försvarsmakten och mig personligen för just detta. Om det är något som var min ledstjärna under mina dryga tre år som informationsdirektör så är det raka motsatsen till mörkning. Det är nämligen uselt kommunikationsarbete att hålla tillbaka information, särskilt sådan som handlar om negativa eller tragiska händelser. Jag tror knappast att staben har bytt princip sedan dess.

Hur ska man då tolka samtalet som TV4-journalisten fick höra i sin telefon (och som påpassligt lyckades få det hela inspelat)? Ja inte är det självklart att det vi hör är två tjänstemän som vill undanhålla information. Snarare är det två frustrerade informatörer som med stigande upprördhet konstaterar att de själva saknar önskvärda fakta och preliminära bedömningar i väntan på den slutliga rapporten. Och som till följd av sin egen brist på information håller på att gå upp i limningen.

Det faktum att det pågår polisutredning och förundersökning samtidigt med Försvarsmaktens utredning kan mycket väl vara den faktor som skapar den här plågsamma situationen för informatörerna. När två svenska myndigheter är inne och sliter i samma händelse är låsningar och ansvarskollisioner tyvärr nästan regel. Jag tycker också att det är vårdslöst av medierna att bortse från att Försvarsmakten är tvungen att respektera förundersökningssekretess. Eller att ha noll förståelse för principen att först redovisa utredningsrönen för de stupade soldaternas anhöriga.

Men nu är läget sådant att den svenska journalistkåren har bestämt sig för att Försvarsmaktens informatörer har för vana att mörka. Och om de bär de glasögonen så är det rätt sannolikt att de till slut tycker sig ha ramlat över indicier för just det.

Ändå borde journalisterna som tar heder och ära av informatörer titta sig i spegeln och fråga sig: kan jag vara säker på att mina anklagelser mot dessa personer är sanna? Tänk om de kunde tänka sig att överväga möjligheten att det avlyssnade samtalet trots allt var uttryck för något annat – kan de ändå vara lika tvärsäkra på sina snabba slutsatser?

onsdag 10 mars 2010

FÖRSVARA ALLA FRIHETERNA!

Den breda uppställningen bakom vår grundlagsfästa yttrandefrihet gör mig mycket glad. Vi måste benhårt hålla fast vid det som utgör avgörande inslag i vår demokrati.

Men jag upplever ofta att några av de andra fri- och rättigheterna som nämns i vår regeringsform har ett svagare stöd. Då tänker jag särskilt på mötes- och demonstrationsfriheten. Inte sällan drar beslutsamma medborgare ut på staden för att "stoppa nazister" eller "störa demonstrationer". Flera gånger har sådana aktioner också omöjliggjort politiska möten. Det är sällan som jag på nyhets- eller debattplats upptäcker några tydliga avståndstaganden från sådant sabotage.

Oavsett vad jag tycker om andras politiska åsikter måste jag ha respekt för mötesfriheten, om jag ska kunna kalla mig själv för fullblodsdemokrat. Och att missunna andra rätten att demonstrera utan störningar - hur motiverar man det från grundlagssynpunkt?

Värna alla fri- och rättigheter i den svenska regeringsformen!

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, menings- yttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syf- ten,
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller till- sammans med andra utöva sin religion.

tisdag 9 mars 2010

FASCINERANDE TRANSPARENS

För oss som är med på socialmediet Twitter har en del av mystiken kring den politiska journalistiken fallit. Många politiskt aktiva är flitiga på Twitter och flera politiska reportrar redovisar ofta vad de arbetar med och vad de är ute efter. Ibland känns det som att vara en fluga på väggen i reporterns arbetsrum.

I dag har en socialdemokratisk bloggare hävdat att socialminister Göran Hägglund räckte ut tungan åt henne i dagens interpellationsdebatt. Detta påstående har redan "vidarebefordrats" av Politikerbloggen, medan Expressens Niklas Svensson ställer frågor direkt till socialministern, som ju är den ende allianspartiledaren som är aktiv på Twitter.

Jag gissar att en och annan pressekreterare sliter sitt hår när medierna gasar förbi deras nät och konfronterar partiledare och andra högdjur direkt via sociala medier. Jag skulle tro att detta inte håller i längden, men det släpps upp många försöksballonger nu när politiksverige har upptäckt Facebook och Twitter.

De flesta politiska reportrar är nog tveksamma att visa upp så mycket av sitt arbetssätt som Niklas Svensson gör. Men det är rätt sympatiskt med öppenhet - även från journalister, eller hur?

UPPDATERING KL 16.00
Ovanstående skrev jag omkring kl 15.52. När jag hade publicerat det gick jag åter till Twitter och fann att Göran Hägglund redan hade svarat på Niklas Svenssons fråga och också blivit tackad för sitt snabba svar. Hägglund förnekar bestämt att han skulle ha räckt ut tungan mot den socialdemokratiska ledamoten.

I vanliga fall tar det timmar för en reporter att få kontakt med ett statsråd eller en partiledare. Här gick det på mindre än tjugo minuter.

Allt talar för att medial begåvning är på väg att bli en ännu viktigare faktor när partierna utser sina främsta företrädare.