Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

tisdag 25 maj 2010

LÄNGE LEVE TALESMÄNNEN! (återpublicering)

Bevare oss från dessa talespersoner, skrev jag i ett inlägg i Göteborgs-Posten i december 2008. Sedan dess har farsoten förvärrats, och det finns knappt en reporter eller programledare i radio eller TV som törs använda ordet talesman av rädsla för att stöta sig med dem som kräver rättning i språkleden. Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt nu. Gör inte talesman till ett strängt maskulint ord, vädjar jag i denna text. Den har tidigare inte varit publicerad på min blogg, så jag erbjuder den här för eventuellt nytillkomna läsare!

2008-12-12
När jag var barn var det noga att skilja mellan lärare och lärarinna. På 60-talet kunde inte en kvinna vara skådespelare. Och ingen sjuksköterska var man. Det fanns en tydlig koppling mellan yrkesbeteckning och kön, helt i strid med de jämställdhetssträvanden som har sådant tydligt företräde i dag.

Det där känns fånigt och avlägset i dag, tänker du kanske. Inte riktigt. Missriktad välvilja från medier och debattörer gör att vi är på väg ner i diket igen.

Sedan några år uppträder en ansenlig del av journalistkåren och andra mediearbetare som om ordet talesman skulle vara oanvändbart om befattningen innehas av en kvinna. I radionyheter och på tevenamnskyltar liksom i pressen i övrigt överöses vi av taleskvinnor och talespersoner. Två helt nya yrken har uppfunnits, som varken fanns eller behövdes för tio-femton år sedan.

Oönskad återgång
Detta har enligt min mening inneburit en oönskad återgång till gamla tiders könskopplade yrkesbeteckningar. Ordvalet följer nu inte av uppgiften eller kompetensen utan av innehavarens kön. Om det handlar om jourbefattningar, som presstalesmän för polisen eller andra offentliga huvudmän (sorry!) växlar ordet dessutom trots att uppgiften är densamma.

Då måste man fråga sig: är rollbegreppet talesman oanvändbart för kvinnor? Nej, jag anser inte det (inte än, är jag dessvärre föranledd att säga).
Den som har motsatt uppfattning uppmanas härmed att argumentera så att det blir begripligt för alla, inklusive mig. Är det för att ordledet man ingår? Detta är enligt min mening inte relevant. Talesman har aldrig varit ett yrke reserverat för män. Målsman skulle skriva under vissa skoldokument när jag var liten, och det var självklart att det dög med vem som helst av föräldrarna.

Kan en kvinna i Sverige inte vara polisman eller ombudsman? Kan hon vara gärningsman? Mytoman?
Är marinens alla sjömän av mankön? Heter det herr talkvinna eller fru talman i Sveriges riksdag?

Talesman är könsneutralt, precis som talman. Även om rådande trend riskerar att förstöra den neutrala innebörden.


Begreppet talesperson är förvisso också könsneutralt, men vad är vinsten med att införa dessa nya begrepp? Ingen, anser jag. Däremot har deras tillkomst ett pris, eftersom könet nu blir en nödvändig förutsättning för att en individ ska kunna besätta vissa tjänster. Och det är ju just den typen av låsningar som vi vill komma bort från!

Språkligt virus
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man - så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon. Om en polis inte kan skriva ordet gärningsman i rapporten utan att först ha könstestat den misstänkta brottslingen har en ny typ av sexism tagit ett starkt grepp över standardspråket.

Att en kvinna kan vara brandman och en man kan vara sjuksköterska (och att en transperson kan vara god man) är en sund utveckling som bejakar varje människas rätt att slippa pressas in i förutbestämda könsstereotyper. Den ängsliga taleskvinnotrenden saboterar denna modernisering. Och indirekt är det samma sak med talespersonsraseriet.

Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt 2008. Alltså: gör inte talesman till ett strängt maskulint ord! Du tror att du är progressiv men du spelar omedvetet för motståndarlaget.
Länge leve talesmännen!


Staffan Dopping,
nyligen avgången informationsdirektör vid Försvarsmakten,
blivande kommunikationskonsult
Copyright © 1995 - 2009 Göteborgs-Posten

söndag 23 maj 2010

DET ÄR INTE VILKS' YTTRANDEFRIHET SOM JAG VÄRNAR

Debatten efter överfallet på Lars Vilks är yvig. I dag publicerar både Jan Guillou och Johanne Hildebrandt kolumner om efterspelet till dramat på Uppsala universitet, och huvudfrågan kokar ner till hur vi ser på den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Ingen klok debattör ifrågasätter värdet av en långt gående yttrandefrihet, men många slirar på greppet i just Vilks-fallet eftersom de ogillar hans budskap och syften. Men det är ju den sammanblandningen som är fatal.
Det är ingen svårighet att passionerat försvara yttrandefriheten när någon åsiktsmässig bundsförvant har utsatts för hot eller misshandel. Men när någon vars åsikter vi ogillar, eller ställer oss frågande till, har tystats - det är som vårt engagemang för yttrandefriheten får sitt elddop.

Det är alltså inte Lars Vilks' yttrandefrihet som jag vurmar extra för, utan allas vår yttrandefrihet. Hur dumt jag än uttrycker mig på en scen ska jag inte få attackeras av en blodtörstig mobb. Om det finns grader i detta så har vi ju snabbt relativiserat yttrandefriheten.

Det finns klara poänger i Jan Guillous kolumn i dag. Visst hade Lars Vilks kunnat utmana andra grupper i samhället än muslimerna. Jag får också dålig smak i munnen av Vilks' uttalanden om att det är för många muslimer i Sverige. Men om kritiken mot Vilks' yttranden blir huvudbudskapet i en debatt om hur vi ska svara när yttrandefriheten kränks, då har vi medverkat till att ytterligare devalvera denna frihet som många medborgare har offrat livet för.

Jag har en stark känsla av att många i Sverige inte förmår uppskatta yttrandefriheten, eftersom de inte upplevt något annat. Lars Vilks behöver inte utnämnas till hjälte för att vi älskar och värderar yttrandefriheten.

måndag 10 maj 2010

POLITIKERVECKAN ÄR DÖD - LEVE ALMEDALSVECKAN!

Att Almedalsveckan inte längre domineras av de politiska partierna skaver hos många politiska reportrar, som längtar tillbaka till den tid då dagens breda, öppna och angelägna samhällsdebatt inte fanns i Almedalen. Vi måste avvisa alla försök att “återpartifiera” veckan.

Almedalsveckan fortsätter att växa. Trots att Visby är en liten stad tycks denna unikt öppna tradition inte ha nått smärtgränsen.
Men Almedalens utveckling till en mötesplats för samhällsdebatt av alla slag ses inte med blida ögon av en hel del politiska journalister. De längtar tillbaka till den tid då de politiska partierna dominerade veckan, och dit längtar kanske några av partierna också.
Men förändringarna har varit till fördel för medborgarna, som här kan delta i praktisk demokrati med diskussion och delaktighet i högsätet. Därför är det nu viktigt att avvisa eventuella försök att ”återpartifiera” veckan.

Just nu lägger många medieredaktioner sista handen vid planeringen för att bevaka Almedalsveckan i Visby, som inleds söndagen den 4 juli med moderaternas dag och tal av statsminister Fredrik Reinfeldt. Men veckan är numera så mycket mer än partipolitik. Den har blivit en pulserande mötesplats som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor.
Detta gillas inte av alla.


Vilka glasögon kommer årets reportrar i Almedalen att bära? Kommer de att se hela vidden av det lyckade experiment i demokrati och delaktighet som äger rum här?

Vilken sorts journalister som sänds till Gotland kommer att spela stor roll för svenska folkets bild av diskussionerna som förs i seminarierum, tält, trädgårdar, i gränder och på serveringar i sommarfagra Visby. Det val av reportrar som görs av Svt, DN, Ekot och andra bestämmer till stor del mediebilden av Almedalsveckan.

I många år hette det Politikerveckan. Under de första åren var i stort sett bara partierna på plats här, men snart arrangerades ekonomiska seminarier när de politiska journalisterna ändå var på plats för att bevaka partiledartalen och numera hålls mer än tusen seminarier på denna enda vecka.

De sju riksdagspartiernas tal i parken Almedalen är fortfarande hjärtat i Almedalsveckan, och det ”hör till” att man är på plats och lyssnar till talet även om man är i Visby för att skapa uppmärksamhet för sig själv eller sin organisation. Men sedan flera år initieras merparten av alla seminarier och evenemang av en brokig samling organisationer, företag och rörelser, både penningstarka och rent ideella.
Jag ser ingen nackdel i att partierna inte längre dominerar allt under veckan.


Men stora delar av det som inte rör partipolitiken brukar negligeras eller avfärdas på nyhetsplats i medierna, förmodligen därför att redaktionerna slentrianmässigt sänder sina tyngsta politiska reportrar till Visby. Dessa reportrar brukar av gammal vana (?) fortfarande använda begreppet Politikerveckan i sina texter och rapporter, trots att arrangören Gotlands kommun sedan länge har bytt namn till Almedalsveckan – just för att understryka att detta är en mötesplats för alla tänkbara samhällsområden.

Jag har givetvis ingenting emot att erfarna politikreportrar som Mats Knutson, Henrik Brors eller Inger Arenander också reser till Gotland och punktmarkerar partiledarna och annat partifolk som kommer till Almedalsveckan. Men jag vill att Svt, DN, Sveriges Radio och andra också skickar allmänreportrar och miljöreportrar och kriminal- , kultur- och socialreportrar etc eftersom Almedalsveckan är en unik plats för möten och dialog också på dessa områden.

Allt i Almedalsveckan är inte politik. Men allt är samhälle och levande debatt. Öppet, angeläget och gratis i en av Nordens vackraste städer.

Politikerveckan är död. Leve Almedalsveckan!

söndag 9 maj 2010

PRESSETIKEN DEBATTERAS PÅ PUBLICISTKLUBBEN

På måndag den 10 maj debatteras pressetik och det blåsväder som Allmänhetens Pressombudsman (PO) hamnat i, och detta sker i Publicistklubbens regi. Sannolikt kan debatten följas via webben om man går in på publicistklubbens hemsida.
Jag har tidigare skrivit om min syn på både bristande pressetisk hantering och om kritiken mot PO Yrsa Steniu
s och jag kommer att vara på plats i Kulturhuset under PK-debatten, som börjar 19.30.
Jag kommer att twittra direkt från debatten, och det kan alla som vill följa på internet på denna URL: www.twitter.com/Sdopping - men ännu bättre är kanske att göra en sökning via så kallad hashtag (#) på www.twitter.com. Då söker du med taggen #pkdebatt och kan följa också andra som twittrar från debatten.

Varför tycker jag att pressetik är så viktigt? Två skäl:
1) En väl fungerande etisk självsanering är förutsättningen för att svenska medier ska slippa täta ingrepp i tryckfriheten.
2) God pressetik kommer att bidra till stärkt förtroende mellan medier och mediekonsumenter. (Dessutom undviks oacceptabla publicitetsskador för enskilda som annars kan få sina liv sönderslagna av besinningslösa medier.)

fredag 7 maj 2010

FÖRSÖK INTE STJÄLA TILLBAKA POLITIKERVECKAN!

Jag älskar Almedalsveckan! Förmodligen mer än många politiska reportrar, som verkar tycka att det är störande att det rent partipolitiska numera bara är en ingrediens bland många under den pulserande veckan då hela Visby är platsen för samhällsdebatt, opinionsbildning och ett unikt experiment i öppenhet.

Jag har skrivit om det här i ett inlägg i dag på Politikerbloggen. Läs gärna!