Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

torsdag 15 juli 2010

SÅ FEL HADE JAG OM LITTORINAFFÄREN

Littorinaffären briserade mitt framför mina ögon i Visby. Men det var inte en enda stor smäll, utan mer som ett smatterband där Aftonbladets löpsedel i lördags var den dittills mest kraftfulla krevaden.

Sedan jag skrev mitt blogginlägg i lördags, ”Så borde Littorins avgång ha kommunicerats” har ett och annat hänt och det står för mig klart att jag har misstagit mig på en och annan punkt i denna härva. Jag vill gärna precisera vad jag (troligen) har haft fel om och vad jag står fast vid.

Kortversionen om vad jag hade fel om är att:

Littorins budskap tycks inte ha passerat statsministerns stab (läs: HG Wessberg och Per Schlingmann) utan han skrev av allt att döma själv sitt avgångstal.

Littorin tycks verkligen ha trott att han hade dementerat sexköpsanklagelsen, medan Aftonbladet var lika övertygad om att han avstått från att dementera.

Statsministern tycks ha haft ett litet manöverutrymme i sin första pressträff, eftersom han och hans stab uppenbarligen lät Littorin rita upp de stora linjerna. Dessutom behövde statsministern aldrig ”avsätta” sin arbetsmarknadsminister så talet om en frivillig avgång var nog helt sant.


Efter att Sven Otto Littorin lät sig mejlintervjuas igår i DN och Aftonbladets stf ansvariga utgivare Lena Mellin yttrat sig i ett antal intervjuer och debatter har en del av förra veckans dimridåer lättat något. Framför allt har det blivit begripligt (men fortfarande lika misslyckat i sak) att Littorin talade som han gjorde vid onsdagmorgonens pressträff. Moderaterna lät en knäckt människa ta hand om sitt eget budskap, och då är det rätt givet att det blir känslorna som styr. Hans blytunga fokus på hets mot de tre barnen är den omständighet i avskedstalet som triggade i gång allt det som hände sedan.

Troligen uppfattade medarbetarna i moderatledningen Littorins belägenhet som en ”privatlivskatastrof” med i praktiken tämligen små hot mot partiet och valrörelsen. Visserligen var ju sexköpsanklagelsen ytterst obehaglig, men de hade ju själva hört Littorin tillbakavisa anklagelsen så risken att den skulle bli löpsedelsstoff bedömdes nog som minimal.

Därför, gissar jag, fick Littorin så fria händer att utforma sitt avskedsanförande. ”Det var ju av privata skäl som han avgår, och det budskapet blir extra betonat om han också står för alla sina ord själv”, tänkte de kanske.

Men de har felbedömt Aftonbladet. Just nu pågår en intensiv diskussion huruvida tidningen hade fått en tydlig dementi från Littorin eller inte. Expressen skriver i dag att en bandinspelning av samtalet mellan pressekreteraren och Aftonbladet ”bevisar att Littorin talade sanning om dementin”.


Men det finns dementier och det finns Dementier. Många journalister ogillar starkt att ofta tvingas tala med pressekreterare, informationschefer och andra företrädare för den som de egentligen ska bevaka. I mindre viktiga frågor är det ofta både praktiskt och accepterat att nöja sig med ”pressisen”, men är digniteten hög (vilket den nästan alltid är när det handlar om nyhetsscoop) så är en kommentar/dementi direkt från den det berör (telefon eller live) betydligt mer värdefull för mediet. Förmodligen tänkte Aftonbladet så här: om de nu är så säkra på att anklagelsen är felaktig - vad hindrar Littorin från att personligen säga det till vår reporter?

Littorins uttalanden på Visby flygplats (när han sannolikt är chockad, i alla fall oförberedd) kan inte med bästa vilja i världen uppfattas som en säker dementi. (”Nej nej, men snälla - sluta...) och de sista frågorna besvaras med ”inga kommentarer”.

Det är inte så att jag helhjärtat stöder Aftonbladets agerande i den här affären, långt därifrån. Jag tycker också att det är väldigt lomhört av Aftonbladet att helt missa pressekreterarens försök till dementi. Jag skriver försök, eftersom hon samtidigt bad att få mer av tidningens ”bevisning” för att verkligen känna sig säker på vad det var som skulle bemötas med en dementi.

Men stora nyhetsredaktioner i Sverige har hög svansföring, och många journalister anser också att det är de och inte politikerna som ska ”sätta agendan”. Om Littorin är otydlig på Visby flygplats så har han ju möjligheten att samla sig på kvällen eller morgonen och sedan leverera en genomtänkt dementi till Aftonbladet. Om han hade ställt upp då för tidningen (vilket Aftonbladet hade räknat med) så kanske Littorinaffären inte hade blivit en affär utan bara en plötslig avgång.

Vissa debattörer vill göra allt detta till en huvudsakligen juridisk diskussion (särskilt jurister, överraskande nog) medan andra fokuserar på pressetiken. Och nog finns det anledning att skärskåda Aftonbladets hantering av det här, och det kommer att ske.

Men journalistik och juridik är olika verksamheter, även om det olyckligtvis förekommer många gemensamma termer, till exempel brott, vittne, skuld, bevis. Den som har följt Lena Mellins resonemang har till och med kunnat höra henne säga att "vi har inte påstått att Littorin har köpt sex, vi har berättat att vi har träffat en kvinna som påstår att han har köpt sex". Eftersom AB inte vet med säkerhet kan de inte publicera anklagelsen utan att åtminstone ha fått den utpekades egen ståndpunkt i saken. Det är inte juridik, det är pressetik.

Men det allra tydligaste i affären är hur dynamiskt (sam-)spelet är mellan politiken och medierna. De är beroende av varandra, de utnyttjar varandra och de tävlar om vem som driver vem. Men trots de täta kontakterna och att de ofta verkar på samma spelplan så kan de inte förstå varandra när det skorpar till sig.

”Ja men du har ju inte dementerat fast vi har väntat i flera dagar.” ”Han har ju visst dementerat, det gjorde han ju redan på flygplatsen!” "Nej, så tolkade inte vi honom. Och sen sökte vi honom hela kvällen och vi fick aldrig tala med honom!” ”Ja men jag berättade ju i telefon med er nyhetschef att han aldrig har köpt sex!” Osv osv. Politikern och hans medarbetare förstår inte Aftonbladets ställföreträdande utgivare och hennes medarbetare. Men de förstår inte att de inte förstår varandra.


Vad det sedan gäller statsministerns första pressträff så har jag ju beskrivit den som lika vilseledande som Littorins och dessutom stel och kantig, okänslig. Några har tolkat mig som att jag skulle ha ansett att Reinfeldt ensidigt skulle ha gått ut och berättat om att det fanns en anklagelse om sexköp. Men så har jag inte menat (jag kanske har uttryckt mig otydligt - det är absolut en möjlighet). Jag ville att Littorin själv skulle ha varit öppen om att avgångstidpunkten hade samband med en kvällstidnings brottsanklagelse mot honom, och detta kunde då statsministern bara instämma i.

Eftersom krishanteringen inleddes så olyckligt så hade Fredrik Reinfeldt väldigt litet manöverutrymme. Det verkar än i dag oklart om han tror på sin gamle vän i sexköpsfrågan eller inte, och den oklarheten (om jag rätt tolkar honom) har väl ytterligare begränsat honom.

Men det stora felet är att statsministerns medarbetare inte gav Littorin stöd och viss styrning vid pressträffen i Visby. Då hade det kunna bli någorlunda rätt från början, vilket kunde ha skonat framför allt Littorins familj.

Så min huvudprincip för all kommunikation står sig väl: berätta spontant om det som är väsentligt och överdriv inte vissa faktorer för att kunna dölja det som har störst eller stor betydelse. Det är inte för mycket öppenhet som har lett till denna smärtsamma affär.

Min förra chef hade ett bra motto för handlande i svåra lägen (och det blir inte sämre för att det lär vara lånat av en gammal KGB-chef): kall hjärna, varmt hjärta och rena händer.

8 kommentarer:

Nils Dacke sa...

Bra text men om du backar själv lite och tänker efter hur en demokrati ska fungera så är det ju inte medias roll att driva en enda fråga, utan vi folket utser representanter som representerar oss och de frågor vi vill driva. Nu i Sverige så kan media driva sina egna frågor vilket är djupt odemokratiskt. Aftonbladet är det värsta exemplet vi har och nu gick dom själva in i råttfällan.

Bra på ett sätt att denna viktiga fråga surfar upp till ytan nu i detta val, trist för Totto dock.

Mvh Dacke i djungeln

Jobbigt- så funkar jobbSverige sa...

NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN PÅ ARBETSMARKNADEN

Nu har storyn med Sven-Otto Littorin, vår fd Arbetsmarknadsminister nått ytterligare en dimension eftersom han ( i sitt ev sexköpsbruk) kan ha mött konsekvensen av sin egen arbetsmarknadspolitik. I dag har vi arbetslösa som ställer sig på gatan för att kunna betala sina räkningar…….det är den nakna sanningen.

A-kassan är inte 80% för en normalinkomsttagare utan snarare 35%….. och det betyder max 9500 kr/månad. 1 miljon människor slåss om 50 000 lediga jobb och bakom kulisserna frodas hårresande upplevelser som inte är tänkt att synas eller tas fram i dagsljus. När vi skrev boken: Jobbigt – så fungerar jobbSverige, så var det tänkt att dra ner brallorna, inte bara på Littorin utan på hela politikerstaben, och avslöja för vanligt folk vad de faktiskt sponsrar med sina skattemedel……Efter det blir det nog svårt att få fram en krona till – vare sig det gäller bränna pengar på bål eller grilla en minister……Svenska folket är smartare än vad politiker tycks vilja tro och har svårt för dumhet.

När är det lagom dumt i landet lagom? När en fd arbetsmarknadsminister ev köper sex, eller när det område han ansvarade för, visar att arbetslösa går på gatan?




/PAULA OCH PERNILLA

Rursus sa...

Eh, vet vi egentligen ännu vad som hände? Vi vet väl bara vem som sade att vem sade vad, inte vem som sade vad, och inte vad som egentligen hänt – bara en massa tveksamma anklagelser och påståenden hit och dit. Jag begriper fortfarande inte varför Littorin nämnde förnamnen på sina tre barn - om det nu är dem han vill skydda, så räcker det inte riktigt med att han tappade huvudet, han måste ha tappat huvudet och sparkat iväg det bortom skogen och sedan letat efter det i timtal. Panik i att skydda barn borde inte innebära att man utlämnar dem. Jag måste säga att jag har svårt att få ihop saker och ting, när det verkar saknas logik överallt.

Aftonbladets beteende kan jag förstå: det är visserligen lätt orimligt, men ändå logiskt i tidningssammanhang. Så vitt jag kan se konfronterade de Littorin med "fakta" som trots deras påstående saknade täckning, när de senare hävdade att Littorin avgick till följd av deras konfrontation, vilket verkar logiskt men rätt så osannolikt - ministrar brukar sällan sjappa så lätt - så målade sig in sig själva i ett hörn, och var "predestinerade" att publicera sina "fakta", och helt automatiskt kommer då naturligtvis Expressens mothugg som ett brev på posten. Vad regeringen beträffar, så repeterar de ju bara vad andra säger, och konstaterar att Littorin avgått, vilket konfirmerats av Littorin själv på ett tidig stadium ...

Ken sa...

Allt jag läser på nätet om detta är spekulationer baserade på nästan obefintlig fakta. Det är sanningen som är viktig i den här frågan. Allt annat är småsaker i jämförelse.
Bloggarna skriver meterlånga metaanalyser i sin intellektuella kapplöpning men det tillför verkligen inget nytt. Superbloggarna skriver samma saker som Svensson och Andersson pratar om på stan, men de gör det med viss auktoritet och pondus. Om man nu inte klarar av att hålla babblan när man vet lika lite som alla andra så antar jag att man blir frustrerad eftersom man är så himla van att utöva tyckandeföreträde... Bra exempel på när bloggstormarna bara blåser runt en massa damm!

Stefan sa...

När blir en dementi en Dementi?

Innan jag gjorde en avskrift av hela intervjun på Visby fpl så tror jag att jag i viss mån övervärderat de "Nej!" som uttalades på flygplatsen såsom varandes en Dementi. När jag läste min avskrift i kombination med att se och höra videon så finns där ett uttalande som jag bedömer som starkare. Det är närmare en Dementi än "nejen", men har förbisetts av de flesta andra, antagligen för att vi inte hör exakt vad som sägs direkt före eller direkt efter. Samtalet löper ungefär så här:

"MC: … men förnekar du att du har gjort det?
SOL: … [ohörbart] … har absolut inte … "

Tyvärr hör man inte allt som sägs före och efter "… har absolut inte …" men det verkar som ett starkare avvisande av anklagelsen.

När jag gjorde en detaljerad avskrift så noterade jag ytterligare två saker.

Det första är att det finns två klipp i videon vid vad jag vill kalla kritiska tidpunkter. Vad sades mellan de klippen? Även om Aftonbladet ville korta videon så borde de åtminstone gjort hela tillgänglig.

Det andra är att AB's Mattias Carlsson själv kopplade sina frågor till Littorins skilsmässa i början av intervjun. Av det skälet har jag hävdat att det inte är så märkligt att Littorin uppfattade det som en fortsättning av granskningen av vårdnadsprocessen och därför hänvisade till barnen.

Fredrik sa...

En koppling även till detta

http://fredrik.vartsollentuna.se/2010/07/11/almedalens-olika-skeenden/

Fredrik I Sollentuna

Staffan Dopping sa...

Tack för många värdefulla och nyttiga kommentarer och invändningar! Jag är övertygad om att den maktprincipiella och pressetiska dimensionen av Littorinaffären kommer att avhandlas på Publicistklubbens första höstmöte. Då är det väl kanske dags att lyfta pennan igen!

Sara sa...

Väl skrivet. Tänkvärt inte minst.