Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

tisdag 24 augusti 2010

DET VAR INTE NAMNGIVNINGEN SOM VAR FEL

Jag har gjort ytterligare ett par kommentarer på Assange-debatten som sker på Mymlans blogg. I min senast kommentar understryker jag en aspekt på pressetik som mycket få tycks acceptera eller ens vara medvetna om. Ibland är nämligen den rimligaste slutsatsen av en pressetisk bedömning att inte skriva alls i tidningen/mediet.

Så här lyder min senaste kommentar:

Flera av de debattörer som försvarar Expressens och andra mediers första publicering i lördags har argumenterat emot tanken på att inte namnge Julian Assange. För egen del har jag inte vid något tillfälle fokuserat min kritik på namngivningen, utan på publiceringen över huvud taget.

Behovet av att skydda människor emot alltför mycket lidande (kan gälla både brottslingar och brottsoffer) innebär ibland att det blir omöjligt att skriva en vettig berättelse utan att ange vilka personer det gäller. Om det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändå publicera så återstår alternativet att inte skriva alls (alltså i det skede som rådde natten till i lördags, när det förelåg ett anhållningsbeslut som byggde på ytterst rudimentär information).

Det syns knappast i debatten att pressetiskt ansvar ibland innebär just att inte publicera någonting. Detta vill jag gärna ha till protokollet.

PUBLICITETSSKADORNA SPRIDER SIG

Efter nyhetsmediernas publicering av brottsmisstankar mot Julian Assange har nu bevakningen av de två anmälande kvinnorna intensifierats. Det är huvudsakligen på bloggar och mer eller mindre seriösa sajter som uppgifterna sprids, men på många håll namnges och omskrivs den ena av de två kvinnor som polisanmält Assange.

Journalisten Sofia Mirjamsdotter har summerat utvecklingen på sin blogg TheRealMymlan, och jag kan instämma med stora delar av hennes historieskrivning. Däremot delar jag inte hennes slutsatser om huruvida det var rimligt att publicera uppgifter om anhållandet för våldtäkt i lördags.

Jag har kommenterat på hennes blogg, så här:
Mycket av det du skriver är i mina ögon klokt, särskilt den första, ”juridiska” halvan. Men jag kan inte hålla med om att det var rimligt att publicera nyheten om anhållandet för våldtäkt i lördags. All erfarenhet visar att publicitet om en våldtäktsmisstanke vållar oerhörda skador för den utpekade, oavsett hur rättsprocessen utvecklas. Om våldtäktsmisstanken och den anhållne blir nyhetsstoff så ökar dessutom risken för att målsägarna ska bli föremål för artiklar och diskussion, vilket rimligen är en lika allvarlig publicitetsskada. Och detta har ju nu skett.
Jag har också frågetecken för att åklagare 1 får kritik för att hon sa som det var om anhållandet, när du senare engagerat hävdar betydelsen av öppenhet. Det var inte åklagaren som vållade Assange och de två anmälande kvinnorna publicitetsskador, det var faktiskt medierna som beslöt att publicera.
STAFFAN DOPPING

måndag 23 augusti 2010

FÖRVIRRAD PRESSETIK OCH OVILJA ATT TA ANSVAR

En rad tankar och känslor far genom huvudet när jag försöker få rätsida på det som hänt medialt sedan Expressen basunerade ut att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt. Jag påminns om hur svårt jag har för mediebranschens breda bejakande av den så kallade konsekvensneutraliteten. Jag oroas av många debattörers oförståelse för vad som är pressetikens kärna. Oförmågan att avvakta något dygn för att fördjupa kunskaperna i den aktuella frågan gör mig också beklämd, och när det sedan blir dags för eftertankepaus så lägger många journalister hela ansvaret på åklagarväsendet. Sammantaget, efter bara två dygn med ”Assangegate”, känner jag stor frustration. Låt mig utveckla det här.


Den heliga konsekvensneutraliteten
Den heliga principen om konsekvensneutralitet kan låta attraktiv i teorin, men den har svårt i mötet med verkligheten. Särskilt illa låter den sig förenas med grunderna i pressetiken, som ju handlar om att medierna förväntas ta viss hänsyn till dem som berörs av artiklar, inslag och reportage. Eller som det står i etiska reglerna för press, radio och TV: Det gäller ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”.

En bra sammanfattning av vad pressetik handlar om formulerades för många år sen av dåvarande TU-ordföranden Hans Schöier. En fråga och en påminnelse utgjorde hans etiska credo: ”Är det sant? Kom ihåg att vi hanterar människor!

En annan konstighet kring konsekvensneutraliteten är att många journalister säger att de sökte yrket för att kunna förändra världen. Hur den ambitionen går ihop med primatet om att inte bry sig om konsekvenserna av sitt journalistiska värv begriper jag inte.

Om jouråklagaren och anhållandet
I fallet Julian Assange handlar det, när affären exploderar lördag morgon, om att en jouråklagare har anhållit den 39-årige australiern i dennes frånvaro (eller ”utevaro” som en del skriver för att låta lite Silbersky-fähiga). Brottsrubriceringarna är två, varav den ena är våldtäkt. Det är ett allvarligt brott i Sverige, så om jouråklagaren inte direkt kan avfärda misstanken så är hon förmodligen närmast piskad att anhålla för att få fart på utredningen.

Detta åklagarbeslut är i praktiken det enda skälet till att Expressen beslutar att i nästa dags tidning trumpeta ut att Wikileaks-grundaren jagas för våldtäkt. Inom några timmar är nyheten ute i alla medier, och det är ingen hejd på Expressens stolthet över att ha triggat i gång medier och nyhetsbyråer över hela världen.

Men vilka är de etablerade tumreglerna inom pressetiken när det gäller publiceringar om människor som är misstänkta för brott?

Ska betraktas som oskyldig
Jo, det handlar om att en person som är misstänkt för brott i lagens mening ska betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Om att medierna ska sträva efter att höra alla parter samtidigt och om att vara uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som har blivit anmäld.

I många år fanns en praxis på många stora medier att inte identifiera brottsmisstänkta så länge de inte var dömda, och personen blev bara namngiven om straffet blev minst två års fängelse. Pressen höll alltså stånd i många veckor, under tiden som rättsväsendet passerade sina återkommande brottsutredningsstationer: anhållande, begäran om häktning, häktning, åtal, rättegång, dom, ev överklagande, hovrättsdom osv.

Om allmänintressets styrka
Varför denna tradition av ”vänta och se”? Jo, det ansågs att allmänintresset för det påstådda brottet blir starkare ju närmare fallet har kommit en lagakraftvunnen dom. När någon har befunnits skyldig i domstol till ett brott så väger vanligen allmänintresset tyngre än personens eget intresse av att slippa besvärande och skadlig publicitet. När bara en vag misstanke finns, innan förhör har hunnit göras och medan bevisläget ännu är skralt har risken varit uppenbar att medierna tillfogar den misstänkte en allvarlig publicitetsskada, som inte balanseras av ett tillräckligt starkt allmänintresse.

Det som gör mig beklämd i fallet Julian Assange är att många tvärsäkra debattörer inte ägnar en sekund åt att resonera kring graden av publicitetsskada. De nöjer sig med att slå fast att allmänintresset är mycket högt. Men pressetik är, som sagt, alltid att balansera två motstående intressen.

Yviga diskussioner på Twitter
En del röster har till och med förfäktat att det nog kan vara positivt för Julian Assange att ha en våldtäktsmisstanke på halsen... ja diskussionerna på Twitter och övriga nätet har varit mycket yviga. Jag har bland annat sett inlägg från etablerade mediepersonligheter som går ut på att det skulle vara att skuldbelägga brottsoffer att föra in diskussionen om en brottsmisstänkts personliga integritet!

Det tycks alltså finnas en stor kunskapslucka inom medievärlden om vad som är pressetikens innersta väsen. Den i mina ögon viktigaste paragrafen är visserligen ”ge korrekta nyheter”. Men kärnan är alltså avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskadan.

Jag är ingen jurist, men har under årens lopp vant mig vid att det kan vara en ganska ryckig juridisk resa från första brottsmisstanken och fram till anhållande, häktning och rättegång. Men de medier som var mest triggerhappy i lördags har ansett att jouråklagarens anhållande för våldtäkt är en mycket stor nyhet, om den misstänkte är främste företrädare för en mycket uppmärksammad internationell sajt som publicerar hemliga dokument. Ja när det handlar om Julian Assange, som är så hårt uppvaktad just nu, så får nästan allt som händer honom så extraordinärt starkt allmänintresse att det bara är att publicera om jag avläser medieopinionen rätt.

Det finns förstås reflekterande undantag, exempelvis Joakim Jardenberg tycker att det gick för fort i lördags.

Samtidigt har det framgått att många journalister inte förstår skillnaden mellan anhållande och häktning, och ännu mindre inser hur lite bevis som krävs för ett anhållande jämfört med häktning, åtal och fällande dom. Många i debatten blandar oförfärat de juridiska begreppen och avslöjar därmed att de inte alltid har fullgod kännedom om de processer som de skapar journalistik kring.

Visst, också jag hajade till när chefsåklagaren med ett penndrag annullerade anhållandet och strök våldtäktsmisstanken. Men det är sånt som händer i polis- och åklagarväsendet! Om misstankarna hade stärkts efter det första dygnet, om polisen hade hunnit höra Assange, om ordinarie åklagare därefter beslöt att begära häktning... DÅ hade vi varit framme vid en punkt där allmänintresset börjar höjas till de sfärer där publicitetsskadan ligger.

Febrigt, kortsiktigt nyhetsklimat
Nyhetsklimatet 2010 är otåligt, febrigt, kortsiktigt. ”Han är ju anhållen! För våldtäkt! Polisen jagar honom, vad väntar vi på? Publicera!”

Jag är generellt ingen motståndare till namnpubliceringar i nyhetsmedier. Jag har många gånger kritiserat redaktioner för att de valt att anonymisera brottsmisstänkta. Men när man namnpublicerar ska det vara av rätt skäl, av publicistiska skäl. Journalister ska inte leka polis eller domstol.

För sju år sedan mördades utrikesminister Anna Lindh. När en andra misstänkt greps, där det fanns gott om bevisning, valde många medier att inte identifera honom ens när han häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. En av redaktionerna som fortsatte att anonymisera 24-åringen motiverade beslutet så här:
”Aktuellt har valt att inte publicera den häktade 24-åringens namn och bild eftersom vi inte har tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet agerade till en början på samma sätt
.

Aktuellts förklaring var obehagligt avslöjande. Programmet skulle alltså välja att namnge mördaren när den fått ”tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Med all respekt - sådana bedömningar föredrar jag att domstolarna ägnar sig åt. Exemplet illustrerar hur de pressetiska bedömningarna ibland kontamineras av Kalle Blomkvist-analyser i tidningshusen.

Beslut om att namnge eller anonymisera brottsmisstänkta ska vara publicistiska beslut, som bygger på pressetiska bedömningar. Tyvärr tycks det allt oftare vara fråga om kvasijuridik.

Förvirring i pressetiken
Det råder alltså på många sätt en förvirring kring pressetiken i praktiken. Jag saknar tunga publicister som Bo Strömstedt, Christina Jutterström, Bertil Torekull och Olle Stenholm. Om de hade varit aktiva i dag så hade det kanske varit lite mer av intellektuell ordning och reda.

En annan tokighet i den journalistiska debatten om anhållandet (inte ”anhållan”) av Assange är flera redaktioners betonande av att beslutet att anhålla Assange var ett offentligt beslut. Denna formella offentlighet tas av vissa till intäkt för att det därigenom skulle vara publicistiskt rätt att basunera ut över hela världen att Julian Assange misstänks för våldtäkt.

Offentlighet och pressetik
Den svenska offentlighetsprincipen har ett stort värde för medborgarnas rätt att ta del av vad stat och kommun ägnar sig åt. Men mycket av innehållet i offentliga dokument skulle innebära allvarliga intrång i människors integritet om det publicerades i massmedier. Det skulle sannolikt inte vara brott mot Tryckfrihetsförordningen att återge innehållet på nyhetsplats, men det skulle bli rader av pressetiska överträdelser.


Ansvaret för publiceringarna
Ytterligare en viktig paragraf i Etiska regler för press radio och TV är den sjuttonde och sista paragrafen: ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.”

Ändå dominerar journalistuppfattningen (i alla fall på Twitter) att det är åklagarna som har klantat sig, medan medierna som inte kunde hålla sig ett dygn sköter sig efter skolboken. ”Det var inte vi, det var hon som gjorde så att fönsterrutan sprack”.

Jag vet inte om jouråklagaren som anhöll Assange gjorde ett bra jobb, jag har inte insyn eller kunskap att bedöma det. Men så mycket vet jag att det var inte åklagarens ansvar att Expressen och sedan SvD, TT, Aftonbladet, Ekot, TV4, DN och alla andra publicerade uppgiften om anhållandet och våldtäktsmisstanken. Det ansvaret har den ansvariga utgivaren för vart och ett av alla dessa medier.

Rätt eller fel att publicera? Oavsett vilket så stinker det när de mäktiga medieredaktörerna skyller sina publiceringar på rättsväsendet
.

Tillägg måndag kl 09.12
Julian Assange säger själv till TV-kanalen al-Jazeera att han den 11 augusti varnades av australisk säkerhetstjänst för en "kampanj" mot sin person. Komplott eller verkligt sexbrott? Lägg märke till att jag saknar uppfattning om det. Mina resonemang handlar om växelspelet juridik-journalistik, och publicistiskt ansvar måste kunna tas oavsett om polis och åklagare spelar i elitserien eller ej.

fredag 13 augusti 2010

SEMESTERLUNKEN ÄR ÖVER - SÅ HÄR TYCKER JAG! (även ljudblogg)

Nu prövar jag att blogga med både ljud och skrift - den här bloggposten finns också som ljudfil, AudioBoo. Du hittar den här.

I dag var jag för andra gången på två veckor inbjuden till TV4:s och Nyhetsmorgons fredagspanel. Jag utvecklar här en del av det som jag var inne på där.

Minkplågeriet briserade i början av veckan med dom vidriga bilderna av stressade minkar som äter på sina syskon och som visar flera andra tecken på att må dåligt. Djurrättsalliansen, som vet vad nyhetshungriga medier tänder på, har gått från att släppa ut djuren till att videofilma dem under nattliga räder. Det svåra för oss mediekonsumenter är att kunna veta hur sann bilden är.

Filmsekvenserna är nästan outhärdliga att se, men om jag lyssnar på veterinärgurun Johan Beck-Friis och läser på Jordbruksverkets hemsida blir slutsumman att djurrättsfolket har rätt i sin kritik. Och pälsdjursnäringen har haft sju år på sig att förbättra omsorgen. Och de minkfarmare som intervjuas slår ifrån sig, "hur ska jag kunna hålla koll på alla djuren, att dom börjar äta på varandra går ju på fem minuter..." Det finns säkert goda minkfarmare, men branschen har misslyckats med självsaneringen.

Det är visserligen ingen vinst för arten mink, om samma antal djur i stället föds upp i andra länder med ännu sämre djurskydd. Men om Sverige ska leva upp till dom löften, som Astrid Lindgren lockade fram - då kan vi inte ha minkfarmerna kvar.

Polisens fartkameror skulle vi ha talat om i fredagspanelen men det blev inte av. Här gör jag det i stället: Dagens Nyheter skrev i veckan om att tusentals bilister kan ha fått felaktiga böter därför att polisens och Trafikverkets fartkameror kan ha tekniska svagheter.

Indignationen är stor. Men om man läser hela texten så framgår det att ingen vet om det är så att nån bilist har blivit felaktigt bötfälld. Det som beskrivs i DN är högteknologiska spekulationer som leder till att det är troligt att tusentals bilister har fått felaktiga böter - det är en forskare som gör den bedömningen. Det kan handla om fel på flera kilometer i timmen.

Men hur stora är felen? Hur många har drabbats? Forskaren svarar: ”ingen vet - och det är det som är skrämmande”. Nja, för mig är det mer skrämmande att en majoritet av alla bilister kör fortare än tillåtet, och de fortkörningarna orsakar dödsfall i trafiken. Små små mätfel av fartkameror dödar inga människor.

Självklart ska fartkamerorna ha en fullgod precision, men de nästan akademiska spekulationer som det handlar om får mig att tänka på Strindbergs professor i knappologi.

Vad talade vi mer om i panelen? Jo om pandemin, svininfluensan. Nu i veckan sa Världshälsoorganisationen att det inte längre är en pandemi, efter drygt ett år har smittan och faran nedgraderats. Många tar det här till intäkt för att larmet våren 2009 skulle ha varit en bluff, att viruset var skapat av läkemedelsindustrin. De resonemangen känns inte övertygande, även om det är trist och skadligt att WHO är en så sluten myndighet. Hela FN-systemet lider av bristande öppenhet.

Men nya, smittsamma virus är nyckfulla och föränderliga. Att Sverige valde att ta det säkra för det osäkra för ett år sedan var en god åtgärd i hälsans intresse. Det anser jag i alla fall i dag, även om jag kan ändra mig om det kommer fram välgrundade fakta.

Dessutom, även om influensahysteri rådde förra våren så vidtogs massor av åtgärder för att begränsa smittspridningen, inte minst för att skydda särskilda riskgrupper. Det kan ju ha varit så att det var bra och effektiva åtgärder och att det bidrog till att vi i dag inte har nån pandemi.

Indignation är nog bra när flagranta brott och försummelser drabbar många människor. Men indignation är inte bra om man blir beroende av det.

Så här tycker jag - i alla fall i dag!
Följ mig gärna på Twitter - där heter jag Sdopping. Inga punkter, inga streck.