Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

måndag 23 augusti 2010

FÖRVIRRAD PRESSETIK OCH OVILJA ATT TA ANSVAR

En rad tankar och känslor far genom huvudet när jag försöker få rätsida på det som hänt medialt sedan Expressen basunerade ut att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt. Jag påminns om hur svårt jag har för mediebranschens breda bejakande av den så kallade konsekvensneutraliteten. Jag oroas av många debattörers oförståelse för vad som är pressetikens kärna. Oförmågan att avvakta något dygn för att fördjupa kunskaperna i den aktuella frågan gör mig också beklämd, och när det sedan blir dags för eftertankepaus så lägger många journalister hela ansvaret på åklagarväsendet. Sammantaget, efter bara två dygn med ”Assangegate”, känner jag stor frustration. Låt mig utveckla det här.


Den heliga konsekvensneutraliteten
Den heliga principen om konsekvensneutralitet kan låta attraktiv i teorin, men den har svårt i mötet med verkligheten. Särskilt illa låter den sig förenas med grunderna i pressetiken, som ju handlar om att medierna förväntas ta viss hänsyn till dem som berörs av artiklar, inslag och reportage. Eller som det står i etiska reglerna för press, radio och TV: Det gäller ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”.

En bra sammanfattning av vad pressetik handlar om formulerades för många år sen av dåvarande TU-ordföranden Hans Schöier. En fråga och en påminnelse utgjorde hans etiska credo: ”Är det sant? Kom ihåg att vi hanterar människor!

En annan konstighet kring konsekvensneutraliteten är att många journalister säger att de sökte yrket för att kunna förändra världen. Hur den ambitionen går ihop med primatet om att inte bry sig om konsekvenserna av sitt journalistiska värv begriper jag inte.

Om jouråklagaren och anhållandet
I fallet Julian Assange handlar det, när affären exploderar lördag morgon, om att en jouråklagare har anhållit den 39-årige australiern i dennes frånvaro (eller ”utevaro” som en del skriver för att låta lite Silbersky-fähiga). Brottsrubriceringarna är två, varav den ena är våldtäkt. Det är ett allvarligt brott i Sverige, så om jouråklagaren inte direkt kan avfärda misstanken så är hon förmodligen närmast piskad att anhålla för att få fart på utredningen.

Detta åklagarbeslut är i praktiken det enda skälet till att Expressen beslutar att i nästa dags tidning trumpeta ut att Wikileaks-grundaren jagas för våldtäkt. Inom några timmar är nyheten ute i alla medier, och det är ingen hejd på Expressens stolthet över att ha triggat i gång medier och nyhetsbyråer över hela världen.

Men vilka är de etablerade tumreglerna inom pressetiken när det gäller publiceringar om människor som är misstänkta för brott?

Ska betraktas som oskyldig
Jo, det handlar om att en person som är misstänkt för brott i lagens mening ska betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Om att medierna ska sträva efter att höra alla parter samtidigt och om att vara uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som har blivit anmäld.

I många år fanns en praxis på många stora medier att inte identifiera brottsmisstänkta så länge de inte var dömda, och personen blev bara namngiven om straffet blev minst två års fängelse. Pressen höll alltså stånd i många veckor, under tiden som rättsväsendet passerade sina återkommande brottsutredningsstationer: anhållande, begäran om häktning, häktning, åtal, rättegång, dom, ev överklagande, hovrättsdom osv.

Om allmänintressets styrka
Varför denna tradition av ”vänta och se”? Jo, det ansågs att allmänintresset för det påstådda brottet blir starkare ju närmare fallet har kommit en lagakraftvunnen dom. När någon har befunnits skyldig i domstol till ett brott så väger vanligen allmänintresset tyngre än personens eget intresse av att slippa besvärande och skadlig publicitet. När bara en vag misstanke finns, innan förhör har hunnit göras och medan bevisläget ännu är skralt har risken varit uppenbar att medierna tillfogar den misstänkte en allvarlig publicitetsskada, som inte balanseras av ett tillräckligt starkt allmänintresse.

Det som gör mig beklämd i fallet Julian Assange är att många tvärsäkra debattörer inte ägnar en sekund åt att resonera kring graden av publicitetsskada. De nöjer sig med att slå fast att allmänintresset är mycket högt. Men pressetik är, som sagt, alltid att balansera två motstående intressen.

Yviga diskussioner på Twitter
En del röster har till och med förfäktat att det nog kan vara positivt för Julian Assange att ha en våldtäktsmisstanke på halsen... ja diskussionerna på Twitter och övriga nätet har varit mycket yviga. Jag har bland annat sett inlägg från etablerade mediepersonligheter som går ut på att det skulle vara att skuldbelägga brottsoffer att föra in diskussionen om en brottsmisstänkts personliga integritet!

Det tycks alltså finnas en stor kunskapslucka inom medievärlden om vad som är pressetikens innersta väsen. Den i mina ögon viktigaste paragrafen är visserligen ”ge korrekta nyheter”. Men kärnan är alltså avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskadan.

Jag är ingen jurist, men har under årens lopp vant mig vid att det kan vara en ganska ryckig juridisk resa från första brottsmisstanken och fram till anhållande, häktning och rättegång. Men de medier som var mest triggerhappy i lördags har ansett att jouråklagarens anhållande för våldtäkt är en mycket stor nyhet, om den misstänkte är främste företrädare för en mycket uppmärksammad internationell sajt som publicerar hemliga dokument. Ja när det handlar om Julian Assange, som är så hårt uppvaktad just nu, så får nästan allt som händer honom så extraordinärt starkt allmänintresse att det bara är att publicera om jag avläser medieopinionen rätt.

Det finns förstås reflekterande undantag, exempelvis Joakim Jardenberg tycker att det gick för fort i lördags.

Samtidigt har det framgått att många journalister inte förstår skillnaden mellan anhållande och häktning, och ännu mindre inser hur lite bevis som krävs för ett anhållande jämfört med häktning, åtal och fällande dom. Många i debatten blandar oförfärat de juridiska begreppen och avslöjar därmed att de inte alltid har fullgod kännedom om de processer som de skapar journalistik kring.

Visst, också jag hajade till när chefsåklagaren med ett penndrag annullerade anhållandet och strök våldtäktsmisstanken. Men det är sånt som händer i polis- och åklagarväsendet! Om misstankarna hade stärkts efter det första dygnet, om polisen hade hunnit höra Assange, om ordinarie åklagare därefter beslöt att begära häktning... DÅ hade vi varit framme vid en punkt där allmänintresset börjar höjas till de sfärer där publicitetsskadan ligger.

Febrigt, kortsiktigt nyhetsklimat
Nyhetsklimatet 2010 är otåligt, febrigt, kortsiktigt. ”Han är ju anhållen! För våldtäkt! Polisen jagar honom, vad väntar vi på? Publicera!”

Jag är generellt ingen motståndare till namnpubliceringar i nyhetsmedier. Jag har många gånger kritiserat redaktioner för att de valt att anonymisera brottsmisstänkta. Men när man namnpublicerar ska det vara av rätt skäl, av publicistiska skäl. Journalister ska inte leka polis eller domstol.

För sju år sedan mördades utrikesminister Anna Lindh. När en andra misstänkt greps, där det fanns gott om bevisning, valde många medier att inte identifera honom ens när han häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. En av redaktionerna som fortsatte att anonymisera 24-åringen motiverade beslutet så här:
”Aktuellt har valt att inte publicera den häktade 24-åringens namn och bild eftersom vi inte har tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet agerade till en början på samma sätt
.

Aktuellts förklaring var obehagligt avslöjande. Programmet skulle alltså välja att namnge mördaren när den fått ”tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Med all respekt - sådana bedömningar föredrar jag att domstolarna ägnar sig åt. Exemplet illustrerar hur de pressetiska bedömningarna ibland kontamineras av Kalle Blomkvist-analyser i tidningshusen.

Beslut om att namnge eller anonymisera brottsmisstänkta ska vara publicistiska beslut, som bygger på pressetiska bedömningar. Tyvärr tycks det allt oftare vara fråga om kvasijuridik.

Förvirring i pressetiken
Det råder alltså på många sätt en förvirring kring pressetiken i praktiken. Jag saknar tunga publicister som Bo Strömstedt, Christina Jutterström, Bertil Torekull och Olle Stenholm. Om de hade varit aktiva i dag så hade det kanske varit lite mer av intellektuell ordning och reda.

En annan tokighet i den journalistiska debatten om anhållandet (inte ”anhållan”) av Assange är flera redaktioners betonande av att beslutet att anhålla Assange var ett offentligt beslut. Denna formella offentlighet tas av vissa till intäkt för att det därigenom skulle vara publicistiskt rätt att basunera ut över hela världen att Julian Assange misstänks för våldtäkt.

Offentlighet och pressetik
Den svenska offentlighetsprincipen har ett stort värde för medborgarnas rätt att ta del av vad stat och kommun ägnar sig åt. Men mycket av innehållet i offentliga dokument skulle innebära allvarliga intrång i människors integritet om det publicerades i massmedier. Det skulle sannolikt inte vara brott mot Tryckfrihetsförordningen att återge innehållet på nyhetsplats, men det skulle bli rader av pressetiska överträdelser.


Ansvaret för publiceringarna
Ytterligare en viktig paragraf i Etiska regler för press radio och TV är den sjuttonde och sista paragrafen: ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.”

Ändå dominerar journalistuppfattningen (i alla fall på Twitter) att det är åklagarna som har klantat sig, medan medierna som inte kunde hålla sig ett dygn sköter sig efter skolboken. ”Det var inte vi, det var hon som gjorde så att fönsterrutan sprack”.

Jag vet inte om jouråklagaren som anhöll Assange gjorde ett bra jobb, jag har inte insyn eller kunskap att bedöma det. Men så mycket vet jag att det var inte åklagarens ansvar att Expressen och sedan SvD, TT, Aftonbladet, Ekot, TV4, DN och alla andra publicerade uppgiften om anhållandet och våldtäktsmisstanken. Det ansvaret har den ansvariga utgivaren för vart och ett av alla dessa medier.

Rätt eller fel att publicera? Oavsett vilket så stinker det när de mäktiga medieredaktörerna skyller sina publiceringar på rättsväsendet
.

Tillägg måndag kl 09.12
Julian Assange säger själv till TV-kanalen al-Jazeera att han den 11 augusti varnades av australisk säkerhetstjänst för en "kampanj" mot sin person. Komplott eller verkligt sexbrott? Lägg märke till att jag saknar uppfattning om det. Mina resonemang handlar om växelspelet juridik-journalistik, och publicistiskt ansvar måste kunna tas oavsett om polis och åklagare spelar i elitserien eller ej.

19 kommentarer:

Thomas Mattsson, Expressen sa...

Staffan,
Vi är överens till 99 % här. Men en sak skiljer oss: jag tycker att man hävda att det förelåg ett oavvisligt allmänintresse här, och jag anser att mediernas publiceringar var försvarliga.
Jag delar din kritik mot journalister som inte kan hålla ordning på begreppen, men om det är rätt eller fel att publicera namn och bild på en brottsmisstänkt är till sist en subjektiv bedömnning som varje redaktion måste göra – och som man inte kan recensera som "rätt" eller "fel" utifrån de pressetiska reglerna.
Det tas ju hela tiden olika beslut efter ganska likartade beslutsunderlag, men det som komplicerar för utomstående som ska tycka till om publiceringarna är ju att de faktiskt inte vet vad som de facto ligger till grund. Det vet ju bara den redaktion som gör si eller så, och ofta handlar det då om omständigheter som väger för eller emot namn och bild som man inte kan – eller får – återge av olika orsaker.
Med den insikt som jag har om ansvarigt utgivarskap vet jag att det är otroligt svårt att dra slutsatser om andras identifieringsbeslut, detta eftersom jag vet att så lite blir känt om varför jag själv fattar det ena eller det andra beslutet.
Fallet Julian Assange är dock speciellt, här gjorde väl i princip alla stora etablerade medier i världen bedömningen att det var rimligt att identifiera.
Expressen var först, och jag tycker det var ett riktigt beslut av Per-Anders Broberg som var tf ansvarig utgivare då.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen

Jardenberg sa...

Thomas, med tanke på hur snabbt det gick: hur hann ni med den här punkten? "Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Finns det ingen som helst självrannsakan hos dig när det gäller tempot?

Anaïs sa...

Thomas Mattsson: Det mest motbjudande av allt är Expressens - och din egen - upphetsade stolthet över att man lyckats misskreditera en person före alla andra över hela världen. "Kolla! ALLA citerar oss!". Det finns ett så stort etiskt vacuum på er redaktion att den borde implodera.

Staffan Dopping sa...

Tack för kommentarerna!
Ja, Thomas, jag håller med om att pressetiska bedömningar är just bedömningar, men vad gäller publicitetsskadan så tror jag att den går att värdera också från läktaren.
I fråga om publiceringsbeslut i övriga världen så gissar jag att redaktioner i Amerika och Asien m fl omöjligen kan bedöma hur stark en brottsmisstanke är när en svensk jouråklagare fattar beslut om anhållande. Och oavsett det - i Sverige har vi haft en tradition av större återhållsamhet vad gäller brottsmisstänkta än hela den engelskspråkiga världen.
Jag vet att du i många sammanhang på din blogg redovisar omsorgsfulla och ansvarsfulla resonemang i pressetiska frågor. Det är utmärkt, men här blev ni - för att citera Anaïs - först i hela världen med att misskreditera en person. Just den delen av rapporteringen ("titta - alla pratar om vårt scoop") är inte smaklig.

Anaïs sa...

Och, Thomas Mattson: Den jämförelse du gör mellan Expressen och Wikileaks i fråga om "konsekvensneutralitet" - som även Jardenberg lyfter fram - är faktiskt helt outhärdlig. Djupt stötande.

Anonym sa...

Otroligt välformulerat. Den här bloggen kommer jag återvända till!

Ett antal svenska journalister tycks totalt ha tappat huvudet när de för första gången, kanske någonsin, som yrkeskår fått kollektiv och befogad kritik. Dom spottar och sparkar omkring sig som trötta dagisbarn. Resultatet i långa loppet för media blir förtroendekris. Tyvärr är de bakbundna av sina arbetsgivares ägarintressen. Så någon "bättring" lär vi inte få se. (Något som de så gärna vill avfärda som "konspirationer". Ett otroligt missbrukat ord. I synnerhet av de som har betalt för att granska makten.)
/Sonja

Ronald Caous sa...

Jag måste tillstå att jag lärt en hel del av inlägget. Jag hör nog till dem som överskattat rättsväsendets ansvar i processen.

Thomas Mattsson, Expressen sa...

@jardenberg Jag tror absolut att tempot i nyhetsförmedlingen kan orsaka problem – slarv, icke genomtänkta bedömningar etc – men där ser jag fortfarande större utmaningar i direktsändningarna i webb-tv och i viss mån realtidspubliceringen på sajterna. Det kan vara, och är ofta, stressigt före deadline också på papperseditionerna men min gissning är att det i normalfallet är en längre produktionstid när man skriver för tidningen.
I fallet Julian Assange så handlade det ju också om en nyhet som togs fram av tidningens nyhetsorganisation, det var ju inte snabbproducerad webbpublicering.
Och apropå frågan om polisanmälningar för uppmärksamhet så är de inte ovanliga, kända personer – ministrar, företagsledare, senast kronprinsessparet – polisanmäls inte så sällan av privatpersoner som ibland säkert gör det för att fästa uppmärksamhet på en "skandal". Ibland refereras dessa av medierna, ibland inte. Jag tar tidigare påpekat att vi journalister bör fundera lite kring sådan rapportering, ofta skrivs sådana anmälningar av tämligen snabbt och det inleds inte ens en förundersökning om brott. Men, och det är ju också ett uppdrag att skildra, sådana polisanmälningar kan också vara ett uttryck för en stark – upprörd – opinion och det kan ibland vara rimligt att berätta om en sådan. Men då bör man nog som regel i texten försöka ge en bild av vad som kommer att hända med en anmälan, för att sätta in den i ett sammanhang för läsarna.
När det gäller Julian Assange var nog förutsättningarna lite annorlunda. Dels på grund av att de båda kvinnorna lämmnade egna uppgifter till polisen, dels därför att en åklagare beslöt att låta frihetsberöva Assange.
Vilken kunskap som redaktionen hade om anmälan, anmälarna, polis och åklagare vid tidpunkten för publicering kan jag förstås inte gå in på. Men, som jag sagt tidigare, Per-Anders Brobergs beslut att publicera nyheten var tämligen självklart tycker jag och det verkar alla andra stora redaktioner också ha tyckt, uppenbarligen.
Flera har reagerat mot att Expressen återgett genomslaget för nyheten i världspressen, men det har jag inga synpunkter på. Undantaget bröllopet, som ingen enskild redaktion creddades för, torde Julian Assange-nyheten vara den story från Sverige som citerats mest i år. Den historia som fått störst genomslag fram till detta var ju i en helt annan genre, Expressens reportage från Victorias och Daniels bröllopsresa, men nu var det som sagt toppnyhet i världsmedierna. En del verkar tycka att det är ett utslag av vår "upphetsade stolthet" att redovisa detta, men då har man nog följt medierna dåligt – när en nyhet får en sådan spridning är det kutym att man berättar det för sin hemmapublik.
Påståendet att nyheten-var-ju-fel är heller inte relevant, eftersom nyheten faktiskt var att en åklagare beslutat om att anhålla Wikileaks grundare i hans utevaro och det var helt korrekt och dessutom bekräftat on record av åklagarmyndigheten. Att konstatera det är inte att skylla ifrån sig på myndigheten, det är bara en saklig sammanfattning av vad som de facto publicerades i medierna.
Jag har kommenterat detta lite mer på http://expressen.se/thomasmattsson men eftersom fakta i målet – om man nu tillåts säga så innan rättsprocessen är avslutad… – är som de är finns inte mer att tillägga för mig.
Jag respekterar att många känner starkt för Wikileaks och beundrar Julian Assange, men här måste man skilja lite på åsikt och fakta.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen

stefancronberg@tele2.se sa...

Staffan! Som kommunstyrelseordförande i österåker 1977-88 tyckte jag alltid att det var intressant att följa dina kommentarer mm och Du vann alltid respekt. Liksom denna gång. Själv skrev jag i förrgår följande på FB: "Å dessa godtrogna sv. media. Wikileaks Julian Assange anklagas för våldtäktsförsök i Sverige. Min första reaktion var, aha, planterat av killarna från Pentagon?

Stefan Cronberg

Lars Printzén sa...

Om åklagaren anhåller en internationellt kontroversiell personlighet är det väl en nyhet så god som någon. Förstår att du vill lindra kritiken mot åklagarens förhastade agerande men dit resonemang håller inte. Däremot har du rätt i att publiceringsivern allt för ofta leder till felaktiga antaganden.

kimpa sa...

Staffan, det var bra de du skrev om pressetik, och skulle kunna gälla i flera fall. Dessa skolungdomar som mobbas och hängs ut i pressen, Sven Otto Littorin är ett annat exempel där jag tycker pressen gick lite för långt,dock vet vi inte med säkerhet vad som är sant alla gånger. Håller med dig om att pressetiken borde gälla och man är oskyldig till motsatsen bevisats enlit lagen, de som heter oskyldighetspresumtion. Din blogg är mycket läsvärd och jag läser den ibland, får nog bli oftare nu.

Nemokrati sa...

Det hela blir ett gungfly - så vad som helst kan vara riktigt beroende på den godtyckligt tillfälliga "bedömning" som görs. Och förresten - vart tog förundersökningssekretessen vägen - finns det inte något som heter så.
Jag tycker inte man ska publicera namnet på någon misstänkt förrän den bedömts skyldig efter rättslig prövning i domstol. Det är en princip som är lätt att hålla sig till och utrymmet för godtycke blir då obefintligt.

Lars Printzén sa...

Det är väl inte uteslutet att detta handlar om ett försök till karaktärsmord - alternativt ett försök att avskräcka Julian Assange från att söka Svenskt medborgarskap.

Det är lätt att anta att en högt utbildad människa med automatik är en moralskt oantastligt person.

Herr Staffan är ju själv en del av en snabbt framväxande sk. Perception Managment industri vars tjänster tangerar propaganda och sk. Informations Operationer.

Nemokrati sa...

Dessutom inverkar publiceringar negativt på rättssäkerheten. Beroende på vilket offentligt tryck som sätts på rättstjänarna riskerar de att göra felaktiva och rättsosäkra bedömningar för att de ger efter för trycket åt ett eller annat håll. Däremot anser jag att det finns mycket att göra angående rättssäkerheten när det gäller juristers och domares arkaiska människosyn som kännetecknas av klassamhällets alla fördomar baserade på kön, etnicitet, "socialgrupp", inkomst, utbildning etc. vilket gör att människor absolut inte är lika inför lagen. I det här fallet finns ju dessutom en politisering. Så istället för att stirra sig blind på Assanges eventuella göranden i privatlivet så tycker jag att man skall vända tillbaka fokuset på USA:s och de allierades krigsmakt och vad de har för sig i kriget i Afghanistan och det ofantliga lidande som det för med sig för civilbefolkningen.

Patrik sa...

"Jag delar din kritik mot journalister som inte kan hålla ordning på begreppen, men om det är rätt eller fel att publicera namn och bild på en brottsmisstänkt är till sist en subjektiv bedömnning som varje redaktion måste göra – och som man inte kan recensera som "rätt" eller "fel" utifrån de pressetiska reglerna."

Enda gången det kan ses som rätt är då vetskapen om en misstänkt brottsling är av värde till samhället. Hur kan en "misstanke" om våldtäkt av en person som inte har någon historia av sagda brott vara av allmänintresse?

De pressetiska regler som finns till - även de mer abstrakta och odefinierade - är tydliga nog för att förstå hur korkat den här publiceringen var. Det fanns en misstanke om brott som en idiot till journalist helt plötsligt rubricerar ut till hela världen och är sedan stolt över att andra har följt i hans fotspår.

Björn sa...

Visst har ansvarig utgivare ett ansvar, men; som jag förstår det så bekräftade åklagaren uppgifterna som läckt till expressen (eftersom de andra tidningarna vill ha mer att gå på än ett påstående från en kronkurerande tidning). Varför bekräfta det? Varför inte bara "Det kan jag varken bekräfta eller dementera, återkom på måndag" och därefter ursäkta sig å avbryta samtalet...

Staffan Dopping sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Staffan Dopping sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Staffan Dopping sa...

Om vi fokuserar på åklagarmyndighetens agerande så kan det säkerligen ifrågasättas. Jag har ingen aning om varför jouråklagaren handlade så, men sannolikt bedömde hon att myndigheten skulle framstå som löjlig om den förnekade ett faktum som reportern redan kände till. Ändå kan det ha varit ytterst olämpligt.
Men! Utgivaren har inte bara "ett ansvar", vilket framgår av etiska reglerna för press, radio och TV. Utgivaren har ansvaret.
Paragraf 17: Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
Det är tendensen att vilja smita från det ansvaret som jag stör mig på.