Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

torsdag 28 oktober 2010

ÄNTLIGEN KRISHANTERADE HON SJÄLV

I kväll var Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten livegäst i Aktuellt. Programledaren Jon Nilsson hade föresatt sig (eller fått redaktörsinstruktion) att vara tuff mot henne. Det var skamvråkänsla i studion, och lite lätt parodiskt ibland när Nilssons röst tänjdes av indignation.
Jag anser att det var oklokt att hon höll sig undan så länge igår, så drevet har haft gott bränsle från just det beteendet. Men när hon väl stod där i Aktuellt så var hon, enligt min mening, trovärdig och klar. Jag tycker visserligen att budskapet fortfarande är rätt oklart ("det var mest rätt det jag gjorde, men kanske ändå lite fel"), men själva tillgängligheten och beredskapen att svara på frågor är den viktigaste krishanteringsåtgärden.
Dock blir det svårt att göra sig hörd med argument för att låta andra betala för studieresorna som riksdagsledamot så länge en samlad medievärld har enats om att rubricera dem som "bjudresor".

DRYG KONSULT GER ARKELSTEN GODA RÅD

Nu är det dag två i Sofia Arkelstens första mediedrev. När Expressen igår ”avslöjade” att hon låtit sig bjudas på en resa till Frankrike av oljebolaget Shell såg det bara besvärande ut. Eftersom hon var miljöpolitisk talesman för Moderaterna är det ju lite känsligt att ta emot förmåner från en gigantisk miljömarodör. Samtidigt visste ju många att flera andra riksdagsledamöter redan har varit anmälda för samma sak, och det ledde inte till någon förundersökning.

Men Sofia Arkelstens krishantering igår var oväntat långsam och valhänt. En kort och lätt akademiskt hållen kommentar på partiets hemsida är inte kommunikation i världsklass. Hon lät till en början inga journalister ställa frågor, och på eftermiddagen var det självaste statsministern som gav kommentarer.

Budskapet var inget för den som gillar klarhet och entydighet. Å ena sidan var Sofia Arkelsten av den uppfattningen att resan var förenlig med hennes dåvarande roll... å andra sidan är det bra att hon har uttryckt beklagande för att hennes agerande kan ha uppfattats som otillbörligt. Jaha, vad var det kondenserade budskapet i detta? Det var rätt, men kanske ändå lite fel?

På Solvalla kan det vara klokt att tro på en vinnare men för säkerhets skull gardera med en outsider. Men i kommunikation i förtroendebranschen är det tillrådligt att ha ETT huvudbudskap.

Igår var jag förundrad över att det dröjde så många timmar innan Moderaterna (då i form av regeringschefen) agerade i frågan. Nu förstår jag att det kan ha varit frågan om Arkelstens roll som styrelseledamot i börsbolaget Sweco som föranledde svåra interna överväganden. Först skulle hon vara kvar, någon timme senare skulle hon lämna posten.

I dag talas det om att hon åkt på ”flera bjudresor”, och det här är ju en klassisk ”avsnitt 2” i drevets dramaturgi. Igår yttrade sig flera (oppositions-)politiker kritiskt mot hennes Shell-resa, och i dag kommer ännu fler att stämma in i kören av kritiker. Redan förekommer ordet avgång i medierapporteringen.

Jag gillar inte mediedrev där det ser ut som om varje utveckling är ödesbestämd. Jag föredrar när människor agerar, tar ansvar och gör vad som krävs. Därför är jag bekymrad när jag ännu en gång ser en skicklig och engagerad människa som till synes saboterar sina egna möjligheter att kunna fullfölja sitt arbete på ett bra sätt. För det som gjorts från Moderaternas och Arkelstens sida det senaste dygnet - och som syns utåt! - innebär inte att den till synes obönhörliga drevlogiken utmanas.

I själva sakfrågan (att låta aktörer i samhället betala för en förtroendevalds resor och uppehälle) har Arkelsten sannolikt varit för lite försiktig. Det är en fördel om det både finns klara regler för riksdagsledamöters resor och att ledamöterna säkerställer med sina medarbetare att de handlar rätt. Just nu känner jag mig otillräckligt informerad om vad som gäller för riksdagens politiker.

TILLÄGG KL 11.05
aftonbladet.se under Lena Mellins kommentar återfinns riksdagspartiernas inställning till "bjudresor". Moderaternas svar på vilka riktlinjer som gäller "säger att det viktiga är att resans innehåll är relevant för uppdraget som riksdagsledamot" enligt partiets presschef Carl Johan Swanson, som inte vill ”gå in på” när riktlinjerna antogs.

Men oavsett sakfrågan så är det i ansvarstagandet som en kritiserad politikers framtid avgörs. Och då är det viktigt att de budskap som framförs är tydliga och begripliga. Det har inte gällt i det här fallet.

Ett klart budskap skulle kunna vara: ”Jag trodde då att det var problemfritt att låta Shell betala resan, men nu inser jag att det var olämpligt. Jag har respekt för Claes Sandgren på Institutet mot mutor och hans inställning är ju klar. Så det hade varit klokt att låta riksdagen betala resan i stället, jag beklagar att jag inte förstod det då.”

Ett annat är: ”Jag är faktiskt osäker på vad som är rätt och fel. Då tyckte jag att det var helt rätt, nu är jag inte lika säker. Men nu ska ju en åklagare titta på det här, och det blir ju en hjälp framöver för att veta var gränserna går”.

Eller: ”Jag vet exakt varför jag lät Shell och andra betala mina resor, det var och är helt okej, så kritiken mot mig är helt utan saklig grund.”

Eller kanske: ”Jag har nog gjort helt fel. Det var inte medvetet så, men i dag känner jag att jag har klantat mig rejält. Det är helt enkelt inte förenligt med riksdagsuppdraget att ta emot förmåner från andra, även om resan har med uppdraget att göra och en del i mina ansträngningar att lära mig mer om mitt område och träffa intressanta människor.”

Klara besked är alltid bäst. Och snara. Aktiv kommunikation i stället för motvillig. Jag tror att Moderaterna just nu gör saker och ting svårare än de är.

tisdag 12 oktober 2010

POLITIKERNA GLÖMDE SVENSKA FOLKET NÄR DE SVÄNGDE OM FÖRSVARSPOLITIKEN

I kväll deltar jag i Svt:s aktualitetsprogram ”Debatt” kl 20.30 i Svt2. Afghanistan är temat för hela programtiden, och andra som är inbjudna är bl a Jonas Sjöstedt (V), Karin Enström (M), Johanne Hildebrandt och Försvarsmaktens insatschef Anders Lindström. Dessutom kommer Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, eftersom SD kan komma att bli tungan på vågen när riksdagen snart ska fatta beslut om fortsättningen för Sveriges militära insats i Afghanistan.

Ja, det är ju regering och riksdag som beslutar om säkerhets- och försvarspolitiken. Försvarsmakten följer självklart statsmakternas beslut och direktiv. På senare tid tycks många svenskar yrvaket ha förstått att svenska soldater återkommande är inblandade i skarpa stridssituationer. Vår långa historia av fredsbevarande FN-insatser och fältsjukhus och gränsbevakning är väl förankrad i folkdjupet, men de senaste årens utveckling mot fredsframtvingande insatser i stridsintensiva konfliktområden har uppenbarligen varit okänd för många, vilket bidrar till att relativt många är negativa till vår närvaro i norra Afghanistan.

Häromdagen gick Svenska Dagbladet till förnyat angrepp på Försvarsmaktens informationsstab. Det är lite av en ritual att tidningens försvarsreporter Mikael Holmström riktar sin ilska mot informatörer, som han sin vana trogen anklagar för att mörka ”sanningen” om det som sker i Afghanistan. Ja, han drar sig inte ens för att påstå att min efterträdare, informationsdirektör Erik Lagersten, ljuger.

SvD påstår också att Försvarsmakten har underlåtit att informera politikerna i riksdagens försvarsutskott. De ”har inte fått någon information direkt från Försvaret om de hårda striderna i Afghanistan”, skriver tidningen. - Det känns jättejobbigt, säger en av ledamöterna i utskottet. Bilden blir att Försvarsmakten inte ens är villig att hålla landets försvarspolitiker informerade om det som sker 500 mil härifrån.


Men var det sant? Jag läser på Allan Widmans blogg att han inte har problem att få information när han vill. Han skriver att han gjorde klart för SvD:s reporter ”att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst”, skriver Widman.

Också här är alltså SvD ute och cyklar, i sin iver att kunna publicera rubriker om att Försvaret mörkade eller underlät att informera. Detta har jag utförligt kommenterat i en tidigare bloggpost.

De flesta medier har ett mönster att söka supportrar och gratulanter när de har publicerat ett scoop eller en serie artiklar som de tycker är särskilt märkvärdiga. De ringer upp några intressenter som de tror ska gilla det som tryckts.

Ibland redigeras reaktionerna så att det ska verka som om människor ställer sig bakom allt vad tidningen påstått, inklusive de vettlösa anklagelserna mot Informationsstaben om mörkning. Försvarsministern gick tidigt ut och var positiv till att SvD gav en ingående skildring av de intensiva striderna i Afghanistan. Det gillade han. Men han har inte med ett ord hållit med om att det sker en medveten mörkning. Ändå blev intryck att han ingick i jubelkören.

I kväll tar, som sagt, Svt Debatt upp Afghanistaninsatsen ur olika aspekter. Själv kommer jag huvudsakligen att ta till orda när anklagelserna om mörkning kommer upp. Som inte längre anställd i Försvarsmakten kan jag fritt uttrycka mitt hjärtas mening, och det kommer jag att göra också (om jag inte avbryts eller tystas).

Jag kommer att hävda att jag är övertygad om att Försvarsmaktens informatörer inte medvetet håller inne med information om viktiga händelser. Ledord för informationsstaben är öppenhet och proaktivitet.

Det betyder inte att informationen alltid är lättbegriplig eller fullständig. Det är i alltför hög grad militärt fikonspråk och för lite av skildringar med ett mänskligt perspektiv. Det är ett förbättringsområde.

Varför hävdar då SvD envist att informationsstaben ljuger och mörkar? Ja det har jag skrivit om tidigare. Det är EN person som påstår detta, och hans påståenden och upplevelser sprids sen med automatik i snart sagt hela Mediesverige. Det här handlar mer om en reporters lite speciella personlighet än om händelser i verkligheten.

Är detta så viktigt då? Jo reportern i fråga är en maktfaktor. Vi har så få kunniga försvarsreportrar i Sverige, så att när den kanske kunnigaste av dem alla häver ur sig våldsamma anklagelser mot Försvarsmaktens informationsstab så blir det ”en sanning” i den svenska debatten. Så stort inflytande har han, bl a till följd av att de flesta medier inte anser sig ha råd med egna, professionella försvarsjournalister.

Men i botten för den ostyriga och ryckiga svenska försvarsdebatten ligger riksdagens svek 1999 och 2004. Jag kallar det för ”svek”, eftersom jag anser att våra ledande politiker har ett ansvar att förankra sina beslut, särskilt de som kan sägas vara epokgörande. Att avskaffa invasionsförsvaret och lägga om det till ett internationellt inriktat insatsförsvar är att bryta med en era och starta en ny. Det var dumt att inte involvera svenska folket i den förändringen, och den underlåtelsen är nästan omöjlig att gottgöra i efterhand. Detta har varit mycket kostsamt för Försvarsmaktens varumärke.

fredag 8 oktober 2010

REPORTERN SOM SER MÖRKNING ÖVERALLT

Nu är han på G igen, Sveriges argaste försvarsreporter. Han är också en av de mest initierade, kanske den allra mest erfarna med många egna källor både inom Försvarsmaktens och inom politik och försvarsindustri. När det gäller påståenden om faktiska händelser inom det militära försvaret så har han nästan alltid rätt. Det finns inte en ammunitionstyp eller en skottvinkel som passerar hans vaksamma ögon.

Skriver han att en stridsbåt har kört för fort eller att en robot har avfyrats så är det vanligen just det som har hänt. Han är verkligen duktig på allt som smäller och bullrar.

Men han tycker väldigt illa om Försvarsmaktens informationsstab, som jag var chef för fram till december 2008. Under flera år har han återkommande, på nyhetsplats i Svenska Dagbladet, anklagat informatörerna för att medvetet hålla tillbaka viktig information. I synnerhet brukar han hävda att informatörerna inte vill berätta sanningen om det som sker i Afghanistan, och mer än en gång har han antytt att det är politiska hänsyn bakom.

Igår var han arg två gånger i radio, trots att han troligen älskar att få höras i P1-morgon och Studio Ett. På morgonen darrade rösten så mycket att jag trodde att han skulle börja gråta. Så arg var han på att Försvarsmakten, i hans ögon, var så dålig på att informera.

Han var särskilt besviken på att de intensifierade stridshandlingarna i Afghanistan inte hade lyfts upp mer under valrörelsen. Ja, mitt intryck när jag hörde Mikael Holmström igår morse var faktiskt att han starkt ogillade de rödgrönas avsikt att ta hem Sveriges soldater från Afghanistan. Och kanske hade de rödgröna ”kommit undan” med det just därför att Försvarsmakten inte hade berättat tydligare om att talibaner och andra upprorsmän skjuter och spränger värre än vanligt på senare tid. Det var kontentan. Apropå ”politiska hänsyn”, alltså.

Om Holmström inte regelmässigt tog i så våldssamt och var rasande arg redan i inledningen av diskussioner skulle det gå lättare att föra resonemang om de verkliga bristerna i Försvarsmaktens information om Afghanistan. För de finns. Främst är det själva berättelserna om det som händer som har svagheter, för det mesta skildras på en stel, torftig, traditionstyngd rapportprosa som är mycket svår att begripa för vanligt folk. Ja inte bara svår att begripa, det är tråkigt också. Många gånger har jag önskat att Försvarsmakten kunde ge lika mycket färg och närvaro åt en berättelse som den schvungfulle Holmström.

Varför berättar Försvarsmakten så återhållet och inte sällan fikonspråksmässigt? Ja, det beror till stora delar på att de grupperingar inom Försvarsmakten som sitter på basinformationen är vana att uttrycka sig så. Det händer också att de halvt misstänksamt sitter på uppgifterna och inte delar med sig omedelbart till informatörerna. I många år var vissa officerare ovilliga att inviga informationspersonalen i det som hänt, eftersom de inte litade på att uppgifterna inte snabbt skulle hamna hos pressen! Så illa är det inte nu, men det finns rester av denna misstänksamhet mot (civila) informatörer än i dag. Detta är ett problem som har minskat de senaste 2-3 åren, men det återstår mycket.

Personligen är jag fortfarande mycket engagerad i dessa frågor, trots att jag är fri konsult sedan nästan två år. Men jag blir beklämd när journalistkåren systematiskt skuldbelägger Försvarsmaktens informatörer, som sliter för att öka transparens och proaktiv kommunikation varje dag.

Men att attackera en hel yrkesgrupp är ju ett effektivt sätt att få stora rubriker, då en stor del av landets medier - helt utan egen faktakontroll - vidarebefordrar påståendet om att Försvarsmaktens informationsstab bedriver systematiskt undanhållande av fakta om Afghanistan. Titta på webbsajter och TT-texter från senaste dygnet. Hela Mediesverige sjunger med i Holmströms anti-informationsstabskampanj! De flesta har ingen aning om anklagelserna är sanna, men de publicerar av gammal vana! Vi brukar ju tro på SvD, som är så duktig på försvarsnyheter.


Ja, tidningen är duktig på försvarsnyheter. Men bland alla korrekta uppgifter om Försvarsmakten nästlar det sig in viljan att må lite bättre genom att smutskasta en hel stab. Sannolikt som en följd av gamla oförrätter, för känslan av att inte mötas av vederbörlig respekt, för önskan att upphöja sig själv genom att trycka ned en grupp människor som vanligen inte angriper tillbaka.

Det är kanske mänskligt. Men det är inte allsidig information i medborgarnas intresse.

Dock är jag enig med Mikael Holmström om att Försvarsmakten bör stärka sin information eftersom verksamheten berör hela folket. Men det gör man genom att åtgärda det som orsakat bristerna. Och det är inte medveten mörkning från Informationsstaben.

Tillägg 9 okt: Jag har fått mycket mothugg för mitt inlägg, bl a på Newsmill. Men stöd också. Statsvetaren Ulf Bjereld har twittrat om att han delar min syn, och Jespers Blogg förstår inte vad det är som skulle ha mörkats.

onsdag 6 oktober 2010

KARIN HÜBINETTES SORTI ÄR BARA SYMBOLIK

Med en syster i regeringen, och det eventuella jäv som det kan medföra, är det omöjligt för henne att jobba kvar i den position hon har idag, säger Sveriges Televisions Aktuellt- och samhällschef Eva Landahl efter beskedet att Karin Hübinette inte får fortsätta att leda Agenda eller Aktuellt så länge hennes syster är arbetsmarknadsminister.

Ja, inte är det problemfritt med public service-profiler som har band till höga politiker och andra makthavare i samhället, som statsvetaren Ulf Bjereld skriver om på Aftonbladet Debatt i dag. Men standardlösningen, både på Svt och Sveriges Radio, är att fatta ledningsbeslut med symbolisk kraft, inte att ägna sig åt de faktiska riskerna för snedvriden samhällsbevakning.

Det här leder till att företagsledningarna fokuserar på personer som syns och hörs i programmen, inte på de egentliga radio- och TV-makthavarna. Allt bygger på tesen om att Caesars hustru inte ens får misstänkas, det vill säga man stämmer i bäcken, tar det säkra för det osäkra och letar efter en mekanisk princip som kan tillämpas om det börjar osa hett. Eftersom Karin Hübinette är programledare tillhör hon den lilla grupp i publicservice-företagen som inte får ha nära släktingar på mäktiga poster i samhället.

I diskussionen efter Svt-ledningens snabba bortplockande av Karin Hübinette undrar en del över fallet Cecilia Bodström, sedan många år chef på Sveriges Radio på olika nivåer - alla med koppling till nyhets- och samhällsprogram. Hon är numera kanalansvarig på P1 och, som bekant, syster till förre justitieministern Thomas Bodström. Varför har hon fått vara kvar? Min gissning är att hon sällan hörs i radion, eftersom hon inte är programledare utan har haft formellt höga poster på radion. Alltså var det inte ett så stort problem för "förtroendet utåt".

Några år tidigare steg socialdemokraten Hans Dahlgren i graderna inom regeringskansliet, och han är gift med reportern Eva Stenström som då var på Ekot. Den relationen ledde till en del krumbukter inom Sveriges Radio - just för att det var en person som hördes "utåt" som hade relation till en hög politiker.

I dag skriver alltså Ulf Bjereld i Aftonbladet att TV-ledningen gömmer sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (risken att tvingas intervju sin egen syster). Det giltiga skälet att plocka bort Hübinette från programledarrollen skulle ju vara om man verkligen inte trodde att hon skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt, skriver Bjereld.

Även Svt-kollegan K-G Bergström (ta inte ifrån honom hans bindestreck mellan K och G, då blir han småsur) är enligt Aftonbladet kritisk mot beslutet. "Det är ett alldeles för hårt straff", säger han enligt tidningen. "Grymt och obarmhärtigt, säger han till Expressen. Han anser att Karin Hübinette åtminstone skulle kunna vara kvar som programledare för Agenda, som planeras längre i förväg än Aktuellt. Jag är inte säker på att K-G hade resonerat på samma sätt under den tid han var redaktör på Rapport, men i dag (när han är pensionär och gör inhopp som frilansande programledare) ställer han alltså inte upp på Caesars hustru-doktrinen.

Men historiskt är det alltså den doktrinen som har gällt. Public service-chefer gillar principer och regler som är lätta att tillämpa, för de vill till ganska högt pris undvika angrepp för att inte hålla opartiskhetens fana högt.

Själv tror allt mindre på det möjliga i att verkligen iaktta opartiskhet - och detta av två skäl. Det ena är att det är så svårt i etermedier att vara opartisk eftersom så mycket av budskapet sker med röst, blickar och andra element i kroppsspråket. Det andra skälet är att de gånger som medarbetare agerar partiskt (enligt min personliga mening) så brukar sällan någon reagera. Begreppet partiskhet/opartiskhet är helt enkelt föremål för så många olika tolkningar att det i slutändan blir mest - symbolik.

Dessutom: ju längre karriär inom stora medieföretag, desto fler kontakter får du med människor som antingen är vid makten nu eller som hamnar där efter några år. Alltså: ju mer kompetent du är som programledare, desto fler kompisar får du som du måste visa "oberoende" gentemot.

Svårt? Jepp.

UPPDATERING KL 15.23: Marianne Rundström tar Karin Hübinettes plats i Agenda. Det kommer hon att göra utmärkt. Jag känner alla de nämnda programledarna i denna bloggpost och har bra relationer till alla.

Och ett antal mediechefer sällar sig till kören av kritiker i en artikel i Expressen.