Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

måndag 15 november 2010

TIDNINGARNAS WEBB-TV SLOG UT RADION

NÄR uppspelet inför Mona Sahlins avgång pågick på Sveavägen 68 satt jag på ett X2000-tåg och försökte följa utvecklingen. Jag zappade mellan aftonbladet.se, expressen.se, svt och Sveriges Radio, och fick också många uppdateringar på Twitter. För 20 år sedan var alltid radion (särskilt den lokala, men även riksprogrammen) snabbast och mest flexibel vid stora nyhetshändelser. I dag är radion nästan sämst just när något händer.

Mona Sahlins pressträff om avgången kom att hamna nästan mitt i Ekots paradsändning kvart i fem. Trots det blev inslagen om s-krisen hafsiga, avbrutna och fulla av missar. När Mona Sahlin ännu inte var framme vid mikrofonerna överlämnades sändningen tillbaka Radiohuset, trots att det kokade av rykten och dramatik i lokalen.

Samtidigt sände Expressen och AFtonbladet sedan länge direktsänd webb-TV från Socialdemokraternas högkvarter. Om de sändningarna kan man visserligen ha många synpunkter, men när det närmar sig huvudnyheten är de klockrent professionella. Vi som är publik har då också fått en rejäl förhandskunskap om vad som kan komma att ske.

För mig som gammal radiot är det sorgligt att höra hur avslaget, yrvaket och - framförallt - ljudfattigt - det blir när Sveriges Radio Ekot försöker fånga nyheter som händer mitt framför mikrofonen på personalen. Svt hade möjligen också kommit i gång vid 16.50 när Mona Sahlin berättade att hon inte ställer upp för omval. Men radion kom på sista plats. Sorgligt nog.

lördag 6 november 2010

FÖRSVARET SÅG FRAMÅT MEN BEHÖVDE INTE VÄNDA BLAD

Jag hajade till i torsdags när jag fick höra kungens metafor för hans strategi kring skandalboken. "Nu vänder vi blad och ser framåt". Innebörden och undertonen i uttrycket vända blad är inte knivskarp, men vi drar nog alla våra egna slutsatser.

När jag var nyanställd som informationsdirektör i Försvarsmakten drogs planerna upp för en unik och gigantisk kommunikationssatsning riktad mot alla anställda. ÖB skulle resa runt i hela landet och personligen möta så många medarbetare som möjligt, både officerare, civilanställda och värnpliktiga. Syftet var att kommunicera försvarets förändrade uppgifter och betydelsen av att varje medarbetare förstod och accepterade den nya inriktningen (alltså insatsförsvar med fokus på internationell verksamhet).

Arbetsnamnet för ÖB:s turné var "vända blad". Jag kände instinktivt en motvilja mot begreppet. Jag kan inte säga exakt vad jag ogillade, men det var för lite positiv framåtrörelse och dessutom ligger det snubblande nära att uttrycket står för att man skäms för det som har varit och försöker glömma. "Don't mention the invasionsförsvar".

ÖB hade något år tidigare kommit ut med en liten framtidsskrift med titeln "Vägen framåt". Jag tyckte att känslan och associationerna till dessa ord var betydligt mer entusiasmerande och utan tvivelaktiga bibetydelser. Så jag drog i gång en kampanj för att skippa "Vända blad" och i stället etikettera den landsomfattande kommunikationsturnén med "Vägen framåt". Och så blev det.

Kanske finns det paralleller mellan Försvarsmaktens nystart 2005-2006 och den som kungen nu ska ägna sig åt. Båda måste fokusera på att göra rätt saker i en på många sätt förändrad omvärld. Men Försvarsmakten behövde aldrig "vända blad".

fredag 5 november 2010

KANSKE KUNGENS KRISHANTERING KAN FUNGERA TROTS ALLT

I morse medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon om kungens pressträff igår torsdag, tillsammans med retorikkonsulten Christer Hanefalk. Under natten och morgonen har jag något reviderat min strängt kritiska bedömning omedelbart efter pressträffen, och även om det inte blir överbetyg så kanske kungen ändå lyckades att leverera ett budskap som underlättar för honom framöver.
Här är samtalet ur Nyhetsmorgon, lett av de eminenta programledarna Annika Jankell och Steffo Törnquist.

torsdag 4 november 2010

KUNGEN HANTERADE INTE SKANDALSTÄMNINGEN

En pressträff som inte förbereds är ett vågspel. En pressträff utan budskap är meningslös. En pressträff där ett 50-tal journalister lockas ut bortom ära, redlighet och mobiltäckning är en riskabel provokation mot en stursk tredje statsmakt.

Men viss information fick vi ändå. Kungen har fortfarande inte läst boken. Och tydligen inte hans rådgivare heller. Han har talat med sin familj och han och övriga familjen ”väljer att vända blad och se framåt”. Det låter för mig som att han inte vill, kan eller vågar lyfta på locket kring sånt som har hänt i privatlivet. Innebörden är, som jag förstår det, att inte gräva i gamla synder ungefär.

Den viktigaste meningen var den här: – Det som hände har hänt för lång tid sedan, därför väljer jag och min familj att vända blad och se framåt. Han hänvisade också till att det är mycket att göra på jobbet och man "hinner inte sitta och läsa böcker en hel dag".

Det fanns inte ett enda tydligt budskap. Men det fanns ett otydligt: det blev klart att kungafamiljen inte vill veta vad folk säger om forna tider. Jag fick känslan att han nog inte kommer att öppna den där boken överhuvudtaget. Och intrycket blev att nu är det färdigsnackat, det här var kungens "kommentar", punkt slut.

Men kungen tar en betydande risk när han säger att det som hände har hänt långt tillbaka i tiden. För såvitt jag förstår anser författarna och en del av källorna att det finns diskutabla händelser under 80-talet och början av 90-talet.

Det är nog få som vill lasta kungen för tonårsäventyr och Alexandrafestande, men från och med bröllopet 1976 så finns nog ett betydligt mindre handlingsutrymme.

Rykteskarusellen och spekulationerna lär nu fortsätta, med en blandning av sanning, påhitt och opålitliga rykten. Han borde ha inställt jakten, läst boken och förberett ett budskap till svenska folket som var sant, relevant och övertygande. Det blev pannkaka det här.

tisdag 2 november 2010

POLITISK ORDLEK KRING AFGHANISTAN

Igår måndag publicerade Newsmill en text av mig apropå sexpartiöverenskommelsen om Afghanistan. Nu finns den också här på min blogg:


"Uttrycket 'från stridande till stödjande' förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla." Det skriver Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten.

Med stolhet och darr på rösten presenterade tre partiledare den breda överenskommelsen om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Jag är glad åt att Sverige fortsätter att ta ansvar för nuläge och framtid för detta trasiga land, men noterar i den politiska retoriken fortsatta glidningar om insatsen.

Både Mona Sahlin och Peter Eriksson låter förstå att det är en helt ny strategi för Afghanistan. "Nu ska det gå från stridande till stödjande". Många väljare kommer nog att uppfatta det som att mängder av svenska soldater och officerare kommer att återvända hemåt redan 2012.

Men om man läser noga i överenskommelsen så står det klart att ett okänt antal svenska officerare kommer att stanna kvar i åratal. "Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan." Det kommer bland annat att handla om de OMLT-grupper (operational and mentoring liaison team) som utbildar afghanerna så att de ska kunna överta säkerhetsansvaret i landet. Det stödet kommer förmodligen att behövas i många år framöver.


Retoriken i presentationen av dagens överenskommelse ger intrycket att en tidigare rent militär insats snart ska växlas över i en civil. Uttrycket "från stridande till stödjande" förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.

Det framgår också av den politiska överenskommelsen att civila insatser redan pågår (om än inte i önskvärd omfattning, de har varit för blygsamma men det är ju endast en följd av medvetna politiska beslut). "Sverige kommer att fortsätta förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar". Lägg märke till formuleringen, "fortsätta förstärka".

Dagens välkomna Afghanistanuppgörelse har av Lars Ohly beskrivits som att "man vill fortsätta kriget". Den karaktäriseringen av Sveriges respons på FN:s begäran om militärt deltagande i Afghanistan är sannerligen en extrem position - i alla fall om man jämför med de skrivningar som både socialdemokraterna och miljöpartiet nu ställt sig bakom.

Vad gäller innehållet i Sveriges militära engagemang i Afghanistan har det utvecklats och förändrats hela tiden sedan decenniets början. Det ligger i multifunktionella insatsers natur att de utvecklas och anpassas till det som sker "på marken".

Men det är trist att partiernas "storytelling" bidrar till en syn som går ut på att Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid inte skulle kunna utgöra ett stöd i ett konfliktområde. Dikotomin mellan stridande och stödjande är i många avseenden falsk.

Sverige är en av 47 nationer i Isaf, International security assistance force. Vi är redan där för att stödja afghanernas kamp för att få ordning i sitt land och kunna rå sig själva.

Som sagt, det är mycket bra att en bred riksdagsmajoritet nu står bakom en linje för de närmaste fyra årens samlade insatser i Afghanistan. Men det är inte helt ärligt att beskriva det som en distinkt förändrad strategi. Det är snarare "more of the same" och en fortsättning på de planer som redan finns.