Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

tisdag 2 november 2010

POLITISK ORDLEK KRING AFGHANISTAN

Igår måndag publicerade Newsmill en text av mig apropå sexpartiöverenskommelsen om Afghanistan. Nu finns den också här på min blogg:


"Uttrycket 'från stridande till stödjande' förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla." Det skriver Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten.

Med stolhet och darr på rösten presenterade tre partiledare den breda överenskommelsen om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Jag är glad åt att Sverige fortsätter att ta ansvar för nuläge och framtid för detta trasiga land, men noterar i den politiska retoriken fortsatta glidningar om insatsen.

Både Mona Sahlin och Peter Eriksson låter förstå att det är en helt ny strategi för Afghanistan. "Nu ska det gå från stridande till stödjande". Många väljare kommer nog att uppfatta det som att mängder av svenska soldater och officerare kommer att återvända hemåt redan 2012.

Men om man läser noga i överenskommelsen så står det klart att ett okänt antal svenska officerare kommer att stanna kvar i åratal. "Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan." Det kommer bland annat att handla om de OMLT-grupper (operational and mentoring liaison team) som utbildar afghanerna så att de ska kunna överta säkerhetsansvaret i landet. Det stödet kommer förmodligen att behövas i många år framöver.


Retoriken i presentationen av dagens överenskommelse ger intrycket att en tidigare rent militär insats snart ska växlas över i en civil. Uttrycket "från stridande till stödjande" förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.

Det framgår också av den politiska överenskommelsen att civila insatser redan pågår (om än inte i önskvärd omfattning, de har varit för blygsamma men det är ju endast en följd av medvetna politiska beslut). "Sverige kommer att fortsätta förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar". Lägg märke till formuleringen, "fortsätta förstärka".

Dagens välkomna Afghanistanuppgörelse har av Lars Ohly beskrivits som att "man vill fortsätta kriget". Den karaktäriseringen av Sveriges respons på FN:s begäran om militärt deltagande i Afghanistan är sannerligen en extrem position - i alla fall om man jämför med de skrivningar som både socialdemokraterna och miljöpartiet nu ställt sig bakom.

Vad gäller innehållet i Sveriges militära engagemang i Afghanistan har det utvecklats och förändrats hela tiden sedan decenniets början. Det ligger i multifunktionella insatsers natur att de utvecklas och anpassas till det som sker "på marken".

Men det är trist att partiernas "storytelling" bidrar till en syn som går ut på att Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid inte skulle kunna utgöra ett stöd i ett konfliktområde. Dikotomin mellan stridande och stödjande är i många avseenden falsk.

Sverige är en av 47 nationer i Isaf, International security assistance force. Vi är redan där för att stödja afghanernas kamp för att få ordning i sitt land och kunna rå sig själva.

Som sagt, det är mycket bra att en bred riksdagsmajoritet nu står bakom en linje för de närmaste fyra årens samlade insatser i Afghanistan. Men det är inte helt ärligt att beskriva det som en distinkt förändrad strategi. Det är snarare "more of the same" och en fortsättning på de planer som redan finns.

Inga kommentarer: