Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

torsdag 2 december 2010

WIKILEAKS - VILKEN LÄCKA?

I kölvattnet på Wikileaks senaste famösa massläcka kommer Sveriges förhållande till Nato och USA i blixtbelysning. Nu sprids tidigare sekretessbelagda USA-rapporter där dels USA:s interna bild av Sverige skildras, dels blir det tydligt hur svenska politiker som Sten Tolgfors och Urban Ahlin uppfattas av den amerikanska sidan.

Jag är inte förtjust i Wikileaks’ strategi att urskillningslöst masspublicera dokument som i många fall varit hemligstämplade på goda grunder. Särskilt när det har bäring på soldaters och enskildas säkerhet har tilltaget varit hänsynslöst. Men det har sina poänger med denna unikt höga transparens, även om jag anar att den kommande svenska debatten riskerar att skjuta högt över målet. Så jag utbrister: vilken läcka?

Många kommentatorer gräver fram en välkänd och välprövad tolkning av de nu publicerade dokumenten och interiörerna från Washington och USA:s Sverigeambassad. Den om att ”var det inte det vi trodde? Allt är ett hyckleri, Sveriges utrikespolitik är helt USA-styrd och försvarspolitiken går bara ut på att smörja USA och lägga grunden för ett Nato-medlemskap, bakom ryggen på svenska folket. Alliansfriheten är en bluff, och den har omvärlden genomskådat för länge sedan.”

Det blir lätt så att en och annan öppen dörr slås in när det spillts över ny bensin på den gamla ”Sverige är inte neutralt”-brasan. Att de citerade budskapen om USA-vänlighet uttalats i slutna rum och nedtecknats i hemliga dokument gör inte konspirationstemperaturen lägre.


Men vad är det som har avslöjats egentligen? Att Sverige inte är alliansfritt? Det är ingen hemlighet för dem som kan läsa innantill. När Sverige blev medlem av EU gick vi in i en politisk gemenskap som kan beskrivas som en allians. I samband med det ändrades också den officiella säkerhetspolitiska doktrinen till att Sverige är ”militärt” alliansfritt. Just det, vi är inte medlem i någon försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men vi är med i EU. Vi är alltså inte alliansfria. Stämmer.

Neutraliteten då? Ja den avskaffades i praktiken ännu tidigare. Av gammal vana händer det att både politiker och journalister talar om ”vår neutralitet”. Men det är ju bara okunnigt. Den har, precis som det nämns i ett av de publicerade Wikileaksdokumenten, lagts på historiens skräphög. Stämmer. Inget avslöjande.

En del tycks tro att Sverige har kunnat minska det militära försvarets resurser räknat som andel av BNP utan att tappa i försvarskraft. Men det går givetvis inte. Sverige kan inte längre försvara sig på egen hand, och det är därför som de senaste försvarsbesluten präglas av resonemanget att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra”. Dessa andra är länder och organisationer som vi samarbetar med redan nu. De heter EU, Norden, Nato och FN. Viktigast är EU.

Men samma länder som ingår i EU är med minst 80-procentig täckning också medlemmar av Nato, och de flesta har bara en försvarsmakt per land. Sverige är partnerland till Nato, och redan på Ingvar Carlsson-tiden bestämdes att vi skulle ha en hög ambition för vårt aktiva deltagande som Nato-partner.

I den officiella utrikespolitiken har det i decennier talats om ”den transatlantiska länken”. Det är en kärnpunkt i Sveriges reella utrikes- och säkerhetspolitik, och den bygger på många tänkares bedömningar. Denna ”länkdoktrin” är förklaringen till att svenska regeringar fortsätter med nära USA-kontakter på alla nivåer inom de flesta områden. Men det är givetvis olyckligt (minst sagt) om denna politik skulle bedrivas helt utan förankring. Och det är väl här som det kärvar, eftersom både USA och Nato ses som svordomar i stora delar av den svenska politiska debatten.

Ändå kan den transatlantiska länken inte sägas vara något som har byggts på i hemlighet. Den stadfästs i många regeringars utrikesdeklarationer. Den är antagen gång på gång av Sveriges riksdag. Men den transatlantiska länken är hos många svenskar antingen misskänd eller okänd.

Vad vi än tycker om den förda politiken så bör kärnan i vår säkerhetspolitik föras in på banan och diskuteras ingående och omgående. Det bör bli föremål för tydliga ställningstaganden från de politiska partierna och får för min del gärna bli en valfråga 2014.

Det duger inte att Sverige har en säkerhetspolitisk bas som inte är förankrad hos medborgarna. Nu är nog möjligheten för en grundlig - och spännande - debatt bättre än på länge. Särskilt om vi nu koncentrerar oss på den sakliga grunden för vår säkerhetspolitik, och inte stirrar oss blinda på läckorna.

Och så vore det väl fan om inte både politiker, journalister och varenda kotte klarade av att skilja på alliansfritt och militärt alliansfritt?

Jag är väl inte alldeles säker på att debatten som stundar blir så saklig och sansad som jag skulle önska, men OM det blir en bred och öppen debatt som inte har som huvudsyfte att knacka ner enskilda politiker som omnämns i tidigare hemliga dokument.... då är jag rätt glad. Tack för det, Wikileaks!

6 kommentarer:

Josef Boberg sa...

Handen på hjärtat - tycker Du att det skall vara så här ?

Thomas Tvivlaren sa...

Just Sveriges relation till USA har det ju inte funnits tu tvivel om men just för att det nu finns svart på vitt i denna läckta form så blir det svårt att hänvisa till svammelargumentation som den Tolgfors nyttjade under FRA-debatten exempelvis.

FRA-övervakningen har aldrig någonsin varit tänkt att skydda våra soldater i Afghanistan utan är ett hett eftertraktat informationsvapen för USA. För Sveriges räkning innebär det i konkreta termer att vi blir en av "the real good guys" vilket med största sannolikhet påverkar handel och ekonomi.

Vad läckandet synliggör blir då följaktligen bristen på verklig demokrati. För visst kan det vara så att svenska folket ex. kan tänka sig massövervakas mot en fördelaktigare ekonomi. Visst kan man även tänka sig att svenska folket vill vara NATO-anslutna/NATO-lierade. Poängen är dock att det är inte upp till vare sig Persson, Reinfeldt eller Tolgfors att avgöra detta på eget bevåg som nu skett!

Leffe sa...

Är inte problemet att den mediala beskrivningen av svensk utrikespolitik fortfarande är kvar i det kalla kriget?

Det finns ju bara en ekonomisk och militär stormakt kvar och det är väl självklart att det är svenskt intresse med goda relationer till den?

Ibland tror jag att oförmågan att beskriva Sverige i ett relevant modernt internationellt sammanhang handlar om att det är svårt. Det är komplicerat att identifiera ett relevant svenskt perspektiv i ljuset av EU-medlemsskapet och förändringar i omvärlden (det finns i princip inga u-länder kvar och de som finns kvar har medellivslängd på svensk 60-talsnivå, den asiatiska ekonomiska utvecklingen, avsaknaden av större krig, etc etc)

Då väljer media att fortsätta att beskriva världen som om kalla kriget pågick, som om det finns en konflikt att vara neutral till, som att Sverige är ett av få civiliserade länder, som att FN är en väl fungerande organisation där Sverige har en stark röst, osv. Hur bra är det?

Josef Boberg sa...

Leffe - etablissemanget massmedia är "Trattmedia" (video 2,5 min) enligt Hans Rosling. Det gäller väl EU-eländet också - kan jag tänka mig.

Staffan Dopping sa...

@Thomas Tvivlaren Jag är oenig med dig när du påstår
att FRA aldrig haft till syfte att skydda svenska soldater i Afghanistan. Det har det. Liksom för Försvarsmakten och FOI m fl myndigheter finns vanligen flera samtidiga syften.

Hubert sa...

Jag är mest intresserad över hur man kan läsa 250 000 sidor av diplomat-rapporter och hinna med att värdera vad som står i dem på så kort tid.