Antal sidvisningar senaste 30 dagarna

måndag 9 maj 2011

DENNA BLOGGADRESS GÄLLER INTE LÄNGRE!

Jag har flyttat mina nya blogginlägg till min nygamla hemsida, så denna blogg på blogger.com kommer inte att uppdateras mer. Välkomna till staffandopping.se!

söndag 10 april 2011

Menar vi samma sak med ordet politik?

I dagarna presenterar statsvetarna och mina samtalspartner på Twitter Ulf Bjereld och Marie Demker sin bok ”Den nödvändiga politiken” och jag är på plats på torsdag när den diskuteras vid ett seminarium i ABF-huset. De fäster uppmärksamheten på något som jag tycker är ytterst viktigt, nämligen förutsättningarna för alla medborgare att vara med och forma sina liv. Jag är gärna med i denna debatt.

I artikeln som publiceras i dag på DN Debatt får KD-ledaren Göran Hägglund och hans egenutropade roll som politikens ”gränspolis” företräda synen att mindre beslutsmakt ska finnas hos politikerna. Jag ifrågasätter inte att det finns verkliga och betydelsefulla ideologiska skillnader mellan Bjereld/Demker och Hägglund, men rent allmänt tror jag att vi ofta talar förbi varandra när vi strider om politikens räckvidd. Ordet politik är lite grann som rättvisa, det vill säga det har uppenbara likheter med den välkända bofinken.

Ulf Bjereld och Marie Demker vill ingjuta nytt liv i en gemensam medborgerlig offentlighet - ett ”möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå”. Den önskan kan jag helhjärtat dela. I så måtto vill jag också förstärka politiken om bättre kommunikation mellan medborgare och politikens institutioner innebär det.

Men mycket av författarnas resonemang tycks handla om VAD som ska få bestämmas på politisk nivå. Jag uppfattar att de tycker att Göran Hägglunds resonemang bara kan vara relevanta i ett samhälle där jämlikhet och jämställdhet nått mycket längre än i dag. De lägger sedan ut texten om ekonomisk ojämlikhet, om könsmaktsordning, den traditionella kärnfamiljen och tendensen att låta diskussionen bortse från missbrukare, sjuka och marginaliserade människor.
De skriver vidare i debattartikeln om att det kitt som håller samman ett samhälle håller på att luckras upp av ”individualiseringens negativa sidor”. Jag är inte säker på att jag förstår rätt, men för egen del tror jag att det svenska samhället vilar på en ytterst tunn eller svag värdegrund. Det finns alltför få ”så här bör det gå till när vi människor handlar”-principer som har en stark ställning i hela befolkningen. Om det är sådant som Ulf och Marie menar med individualiseringens negativa sidor så håller jag med.

Politik är enligt en klassisk definition som Bjereld/Demker citerar ”den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle”. Den är nog klassisk bland många statsvetare.

Men jag undrar om inte Wikipedias definition omfattas av betydligt fler. ”Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en stats offentliga makt ska fördelas och utövas.”

Och det är väl just detta med vad som inryms i ”offentlig makt” som det råder olika uppfattningar om. Eller kanske först och främst olika önskemål om. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i diskussioner, både med journalister och politiker, där någon har slagit fast att ”all makt i Sverige utgår från folket”. Vilket då ofta har använts som argument för att det som beslutas i ett politiskt organ per definition är sunt och gott och i enlighet med vår konstitution.

Men så står det inte i vår regeringsform. Det står att all OFFENTLIG makt i Sverige utgår från folket. Det är inte riktigt samma sak som all makt över huvud taget. I dessa felcitat avslöjas, enligt min mening, glidningar i synen på vad som är politikens arena och vad som faller utanför.

Detta gör diskussionen om politikens inflytande och ställning i dag oerhört viktig. Därför ser jag fram emot en intensifierad diskussion när ”Den nödvändiga politiken” har nått bokhandelsdiskarna, politikerna, grindvakterna i det medieindustriella komplexet - och oss medborgare.

tisdag 5 april 2011

TV4 leker med ordet krig

I det senaste exemplet på TV4:s långvariga misstro mot Försvarsmakten och dess internationella insatser hette det på söndagskvällen att det som Sverige genomför i Afghanistan egentligen är sådant som "ingen vill tala om". Kanalens samhällskommentator Lena Sundström har gjort en anrättning som egentligen borde ha blivit två olika rätter, men nu har Fredsbaskrarnas legitima arbete för höjda ambitioner i veteranomhändertagandet bakats ihop med beskrivningen av de insatser som riksdagen har beslutat att Försvarsmakten ska genomföra. Att en soldat intervjuas i silhuett med rösten förvrängd till Kalle Anka-röst bidrar till att det hela framstår som ytterst dubiöst och ljusskyggt.

"Nu skickar Sverige ut män och kvinnor i krig", säger Lena Sundström. "En formulering man hittills inte har velat använda om Afghanistan". Och sedan får vi se en intervjusnutt med statsministern där han kallar Libyen för en krigszon men i fallet Afghanistan vidgår att det "delvis" är en krigszon.

Detta föranleder senare Lena Sundström att säga att Sverige officiellt säger sig "gå in i krig" i Libyen medan det som sker i Afghanistan påstås få beteckningen "närvaro" men bara delvis. Om jag förstår saken rätt är dessa statsministerord den huvudsakliga grunden för TV4-nyheternas utsagor om "kriget som inte finns". Och medieretoriken handlar ännu en gång om hur det "mörkas".

Jag har länge störts av att svenska journalister har för vana att kalla Försvarsmaktens internationella insatser för krig. Ja, Sverige "är i krig" brukar det heta, särskilt om Afghanistan. Reportrar använder identiska beskrivningar för stater vars reguljära armé befinner sig i årslånga strider med rebellrörelser eller milis och för utländska förband som på FN:s uppdrag verkar på främmande mark i syfte att skapa säkerhet, skydda humanitär verksamhet och medverka i nationsbyggande.

Det framstår i mina ögon som ytterst FN-fientligt att stämpla fredssyftande operationer som att de utländska förbanden "för krig". Den legitimitet, som resolutioner av FN:s säkerhetsråd måste anses ha, blir osynlig, utraderad när insatserna beskrivs i termer av anfallskrig.

Ibland har jag trott att det är slarv, avsaknad av relevanta begrepp som är grunden till sådana mediala skildringar. Men i TV4-nyheternas reportage igår framgick det att varenda ord tycks ha varit vägt på guldvåg. För inte nog med att Lena Sundström gång på gång fick in att Sverige är i krig, hon valde också att kritisera andra begrepp som förekommer i både politiska beslut och i Försvarsmaktens kommunikation. Nyhetsankaret frågade i studion vad det är "för skillnad mellan fredsframtvingande styrkor och stridande styrkor". En i mina öron obegriplig fråga, för jag har svårt att se att ÖB eller Försvarsmaktens hemsida eller någon annan skulle förneka att det förekommer strid i både fredsframtvingande och fredsbevarande insatser. "Det är ingen skillnad" svarade Sundström och dramaturgin antydde att det hela skulle betraktas som ett avslöjande.

Fast det finns nog ett slarvmoment också, för av allt att döma har många redaktioner inte begripit skillnaden mellan fredsbevarande och fredsframtvingande, och det är kanske därför som de tenderar att förlöjliga begreppen. Men vi är många som vet att tusentals Bosnienmuslimer vars anhöriga slaktades i Srebrenica aldrig glömmer skillnaden mellan peace keeping och peace enforcement.

"I Sverige vill vi helst inte prata om kriget, don't mention the war, här föredrar vi att kalla det fredsframtvingande insatser - eller närvaro", säger Lena Sundström med indignerat darr på stämman. Hon uppfattar att regeringen tar ordet krig i sin mun när det gäller Libyen, men inte vågar eller vill när det gäller Afghanistan. Trots att det bara handlar om "spaningsplan" i Libyen men 500 soldater på marken i Afghanistan. "Ett svek mot soldaterna", anser hon.

Tja, en del av det här faller på otydlig kommunikation från regeringen. Den har beskrivit de områden där Sverige ska agera som krig eller krigszon. Men genom att själva insatsen inte har klätts i "FN-prosa" har krigstermerna smugit sig in på våra förbands verksamhet också. Politiskt kommunikationsslarv har i slutändan blivit mediala verklighetsförvrängningar.

Fast det är då märkligt att så många journalister inte anser sig behöva behärska begrepp som ta ansvar för säkerhetsläget, stabilisera, förhindra våld och att konflikter förvärras, agera militärt mot våldsverkare i enlighet med FN:s mandat, insatsregler enligt FN-stadgans kapitel 6 resp 7, fredsfrämjande insatser, väpnad strid osv. Alla dessa (relevanta) begrepp ignoreras till förmån för att "vi är i krig".

Att Sverige talar om fredsveteraner blir i TV4 ytterligare ett stöd för svek och mörkande. "Vi har inte ens något begrepp för krigsveteraner i Sverige, vi har fredsveteraner". Själv tänker jag som så att om Danmark använder begreppet krigsveteraner kan det ju hänga samman med att landet faktiskt var inblandat i Andra världskriget. Men om det kommer starka politiska krav på att Fredsbaskrarna ska byta namn till Krigsbaskrarna så får väl de som leder organisationen ta en diskussion om det.

Det finns många sätt att missuppfatta Sveriges militära verksamhet internationellt, och en del av de värsta kan säkert ha fått näring från officiella uttalanden. Men den reella bakgrunden till det som påstods vara mörkande av ett verkligt krig i TV4-nyheterna var till största delen uttryck för en redaktionell attityd snarare än ett journalistiskt dagsverke.

onsdag 30 mars 2011

NY WEBBADRESS FÖR MIN BLOGG

Jag kommer att slå ihop min hemsida med min blogg, vilket gör att jag inom kort inte kommer att uppdatera den här bloggsidan - www.staffandopping.blogspot.com - längre. Jag har byggt om hemsidan www.staffandopping.se och den ska vara i full sving från omkring 5 april.

Så om du har glädje eller nytta av mina inlägg och diskussioner så hoppas jag att du justerar bokmärket och i fortsättningen använder www.staffandopping.se. Bloggen ligger alltid i topp!

måndag 21 mars 2011

Ska ett landstings informationsenhet vara opolitisk?

Också jag har sakta men säkert börjat intressera mig för den affär i Södermanland, som på Twitter taggas som #SNgate. SN står för Södermanlands Nyheter, som är en mäktig tidning i regionen. Tidningen har skrivit över 60 artiklar om "arvodesaffären" som handlar om att landstinget för några år sedan fattade beslut på felaktigt sätt om förändrade arvoden till förtroendevalda. Stämningen i länet har lett till återkommande demonstrationer, som i flera fall har urartat till glåpord och hotfullt uppträdande mot enskilda politiker.

Flera debattörer och redaktioner har ansett att tidningarna i Södermanland har gått för långt och har piskat upp den stämning som har lett till hotfulla attityder mot förtroendevalda. Medan de berörda tidningarna har förstärkt sin kritik och bl a krävt att landstingets informationschef avgår.

Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov tillhör dem som står fast vid att medierna i Södermanland har varit rätt ute. Bland andra som kritiserat landstinget är många upprörda över att landstingets informationschef har tagit PR-konsulten Paul Ronge till hjälp.

Både Alex Voronov och andra som har deltagit i debatten har hävdat att landstingets information har politiserats. Han hävdar att landstingets ledning driver en kampanj mot Södermanlands Nyheters rapportering. "I kampanjen används landstingets formellt opolitiska informationsavdelning."

Nja. Beskriver Voronov korrekt rollen för ett landstings informationsavdelning? Nej, det tycker jag inte. Ett landsting är både en arbetsgivare med omfattande verksamheter som når medborgarna och en myndighet och politisk församling. Det är självklart att de valda politikerna fattar beslut om landstingets verksamheter och om principerna för ledning och styrning. Och vad gör då tjänstemännen i landstinget? Ja, de har ju inget annat uppdrag än det som landstingsfullmäktige och den politiska ledningen ger dem. Hur skulle det annars se ut?

Så här går det fel i redaktörernas funderingar kring "motparten". Informationsarbetet i landstinget Sörmland ska vara ett instrument "för att nå verksamhetens mål", framgår det av landstingets informationspolicy. "All kommunikation ska bidra till att stärka förtroendet för Landstingets verksamhet", heter det vidare.

Landstinget styrs av politiker, som ibland växlar efter val. Landstingets informationschef kan knappast vara "neutral" till valutslagen, utan ska givetvis ansvara för en kommunikation som blir ett stöd för den verksamhet som för tillfället är beslutad. Att hävda något annat betraktar jag som antingen illvilligt eller okunnigt. Ja till och med odemokratiskt.

Vad gäller innehållet i Sörmlandstidningarnas arvodesgranskning i övrigt får jag avvakta lite, för jag har inte haft möjlighet att tränga in i hela materialet. Men så mycket kan jag säga att jag befarar att rapporteringen har gjort många läsare felinformerade. I demonstranternas vokabulär florerar uttryck som "rofferi", "betala tillbaka det dom har tagit" och "plockat ut olagliga arvoden". Det tycks som om en stor mängd läsare har tolkat artiklarna som att politiker har stulit pengar till följd av girighet. Men vad jag har kunnat se finns det inte stöd för en sådan berättelse. Ändå tycks det vara den bilden som har etsat sig fast hos dem som bor i länet och som har SN eller Ekuriren som huvudsaklig källa.

Nu rasar en kampanj mot informationschefen och också mot PR-konsulten Paul Ronge. Det är intressant att notera att de "granskande tidningarna" tycks ha gått över till att skjuta på budbärare.

För övrigt så tror jag att aktiva journalister i allmänhet brukar ha mycket svårt att bedöma och analysera professionella kommunikationsinsatser. För att man är en driven journalist är man inte automatiskt en kompetent och handlingskraftig informatör. Det har jag i alla fall själv erfarit.

lördag 19 februari 2011

Därför är det bra att Reinfeldts folk la ut DN-intervjun

"Hyresrätt dålig idé i city" löd DN-rubriken och statsministerns stab gick i taket. Men Dagens Nyheters tidningschef Gunilla Herlitz gick till motangrepp och hävdade dels att statsministern var "rätt citerad" dels var det anmärkningsvärt att statsrådsberedningen sedan publicerade sin ljudinspelning av DN-intervjun.

I dagens Medierna i P1 har saken diskuterats, och jag och min konsultkollega Paul Ronge hade intervjuats. Eftersom det var så korthugget inslag i programmet ger jag min syn på saken här på bloggen.


Intervjun tolkas av DN:s rubriksättare som att Reinfeldt dömer ut hyresrätten som idé i City. Och rubrik och ingress ger onekligen intrycket att statsministern uttrycker en åsikt om hyresrätten som princip, i alla fall i Stockholms innerstad.

Men är det vad han menar när han svarar på reporterns frågor? Eller råkar han prata bredvid mun, alltså han tycker egentligen så trots att det inte är moderaternas officiella politik?

Nej, det är helt osannolikt. Det vore ju politiskt självmord att som princip såga hyresrätten i Stockholm, när moderaterna tydligt sagt att det är BRA med hyresrätter, att det är önskvärt med blandade boendeformer.

Så då har moderaterna alltså rätt i att Reinfeldt har tolkats fel, att han tillskrivits en åsikt som han inte har? Ja, allt tyder på det.

Varför strider då DN så intensivt för att tidningens bild är korrekt? Jo, de har gjort det som många medier gör varje dag: De faller offer för suget att kunna avslöja något sensationellt. De faller offer för frestelsen att göra fräcka eller halvfräcka tolkningar av ett par korta fraser i en medellång intervju.

Det intressanta är att den här tolkningen - att Reinfeldt skulle tycka att hyresrätter är en dålig idé i City - inte återfinns som en tydlig berättarlinje i brödtexten. Visserligen skriver reportern Lasse Granestrand att statsministern är skeptisk till hyresrätten i city. Men att han skulle döma ut den, nej så skulle han aldrig uttrycka sig, medgav han i lördagens Medierna.

Rimligen är det nattredaktionens redigerargäng som har spetsat och omtolkat Reinfeldts svar så att resultatet ska bli intressant nog för att kunna försvara ett helt uppslag i tidningen. Och rubriker i tidningar är ett ämne som mediefolket och läsarna ser helt olika på.

Nästan alla läsare kräver - eller föredrar - att rubriken har täckning i texten. Den får förstås vara en förenkling av ett mer abstrakt resonemang, men den får inte leda till att läsaren blir fel informerad.

Men det här är inte lika viktigt för alla journalister. En hel del har nämligen inte fokus på läsaren/medborgaren. Det viktigaste för dem är att inte bli mästrade av ”makten”. De vill få skriva sina rubriker som de alltid har gjort och gillar inte den som är omskriven det så... tough shit. Det har du inte med att göra.

DN:s publisher Gunilla Herlitz var ytterligt förnärmad över att statsministern hade synpunkter på en tidnings rubrik. Så fräckt! En tidnings rubrik är en fråga för tidningens anställda - inte för politiker och allmänhet, om jag förstår henne rätt.

Jag delar givetvis inte den åsikten. Och inte Journalistförbundet eller Publicistklubben heller, formellt. En av de etiska spelreglerna lyder: ”Rubrik och ingress ska ha täckning i texten”. Det är spelreglernas mest nonchalerade paragraf. Och DN och många andra har vant sig vid att dom sällan fälls för en ojuste rubrik, om brödtexten är okej.

Men rubriken är avgörande för helheten. Den styr min föreställning om verkligheten under hela artikelläsningen. Och särskilt om jag inte orkar läsa hela texten är risken överhängande att jag tror att rubriken var en någorlunda rättvis sammanfattning av artikeln.

Reinfeldt gör därmed rätt i att bry sig om hur hans budskap skildras av Dagens Nyheter.

Och han gör rätt i att formulera och sprida sin egen version på vilken hemsida han vill.

Och inget hindrar att hans kansli lägger ut sin egen inspelning av intervjun för att göra det möjligt för allmänheten att bilda sig sin egen uppfattning.


Det är nya tider. Tidningarna blir en av många aktörer som ger oss bilden av verkligheten. Är det automatiskt dåligt? Blir medborgarens möjlighet att bli allsidigt informerad sämre av det? Nej, knappast.

Förresten, varför har vi medier som har till uppgift att informera allmänheten? Jo, för att på deras vägnar hålla koll på mäktiga kretsar och ge medborgaren möjlighet att självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Vem har visat starkast intresse för just den aspekten i den här affären? Ja inte Dagens Nyheter i alla fall.


En vänsterpartist har KU-anmält statsministern för att hans egenbeskrivna syn på Stockholms hyresmarknad, i kontrast mot DN:s, har publicerats på www.regeringen.se. Regeringens hemsida ska inte vara en propagandamegafon, säger anmälaren.

Ursäkta? Ska regeringen hemsida inte vara ett språkrör för regeringen? Regeringen styr riket men ska vara förhindrad att säga att den inte tycker som en morgontidning påstår? Ska det vara förbjudet? Eller bara tillåtet på en viss hemsidesadress? Vem ska ingripa om regeringen är olydig och skriver något kritiskt på sin hemsida?

Det finns inga faktafel i intervjun, säger Dagens Nyheters tidningschef. Det är väl bra om det är så. Men är bra journalistik enbart fakta? Och är det som inte är fakta fiktion? Eller osant? Eller finns det nyanser i denna flod av berättelser och tolkningar?

Modern nyhetsjournalistik innehåller berättelser, med gestaltningar, premisser, förenklingar och känsloskapande element. Och texterna påverkar oss som läser, vi blir påverkade i synen på verkligheten och våra åsikter påverkas. En intressant nyhetstext är laddad med både fakta, känslor, identifikation, konflikter, skurkar och hjältar. När en sådan berättelse av huvudpersonen avvisas med motivet att ”jag tycker inte så” kommer tidningschefen och säger ”det finns inga faktafel i intervjun”.

Godag Yxskaft. Läsarna fick fel uppfattning om vad statsministern anser - men tidningen gjorde tydligen ändå ett suveränt jobb.

Det är då och då anledning att påminna för vem tidningar görs. Det är inte för tidningarna själv och deras personal. Det är för medborgarna.

söndag 16 januari 2011

NÄR ALLA MEDIER LJÖG OM FÖRSVARET

Nya Gripen-plan, Rysslands rustningar, terrorhot, Nato och vårt nya yrkesförsvar – där har ni några sannolika diskussionspunkter när årets Folk och försvar-konferens drar i gång i eftermiddag. Men som jag skrivit i en krönika för makthavare.se befarar jag att Rikskonferensen ännu en gång rasslar förbi det som borde vara nummer ett, nämligen utvecklingen i vår omvärld.

Visserligen har i dag Dagens Nyheter ett helt uppslag om ett upprustande Ryssland. Bra, den ryska utvecklingen är ju just en väsentlig del av vår omvärld. Men svenska diskussioner om Ryssland brukar regelmässigt tappa sans och fattning.
Detta illustreras av den bluff om ”ryskt hot” som startades av DN för knappt fyra år sedan och spred sig till snart sagt samtliga medier. Hela folket fördes bakom ljuset och inget medium har ännu korrigerat falsarierna.


Det är den sista januari 2007. En samling prominenta personer har samlats i Bernadottebiblioteket i Kungliga Slottet för att delta i seminariet ”Gemensam säkerhet i en globaliserad värld”. Seminariet är Försvarsmaktens gåva till kung Carl XVI Gustaf på dennes 60-årsdag året före. Det är trångt i salen, men tre medier har bjudits in, varav två är på plats.


Seminariet inleds av överbefälhavare Håkan Syrén. Därefter beskrivs och analyseras säkerhetshot, globalisering, civil och militär krishantering av medverkande som Tomas Ries från Utrikespolitiska institutet, överste Mats Engman från MUST, professor Wilhelm Agrell, Saco-ordföranden Anna Ekström m fl. När seminariet avslutas svingar sig kungen spontant upp i talarstolen och uttrycker stor tacksamhet för de initierade genomgångarna och betonar att det är viktigt att försvars- och säkerhetsfrågor diskuteras och genomlyses. Något medietryck kan inte skönjas.

Ändå hade seminariet, som f ö TV-sändes av Sveriges Television några dagar senare, en programpunkt som borde kunna intressera. En hög chef i den svenska militära underrättelsetjänsten ger inblickar i säkerhetsläget i vår omvärld, inkluderat en alldeles färsk, reviderad syn på Ryssland från militär synpunkt.

Det är inga dramatiska uppgifter som överste Mats Engman ger. Han säger att han INTE ser att den ryska björnen ”har vaknat” och skulle utgöra ett militärt hot mot Sverige. Men han konstaterar att den reviderade bilden visar ”ett stärkt Ryssland som agerar med större självsäkerhet och som också har fått ökad handlingsfrihet”. Den förbättrade ryska ekonomin innebär att ”den negativa utvecklingen för den ryska försvarsmakten nu vänt”.
Det är en nyanserad och faktagrundad överste som lägger ut texten inför auditoriet i Bernadotte-biblioteket, däribland två journalister. Han talar inte i klatschiga rubriktermer och han är tydlig med att han ser inget ryskt ”hot”.

Samma kväll publicerar Försvarsmaktens hemsida ett referat av Engmans föredragning, med rubriken ”Reviderad syn på Ryssland”. Där citeras de delar som har bäring på Ryssland, ja hela texten på mil.se fokuserar på just Ryssland. Den publiceras kl 22.10 den 31 januari 2007.

De journalister som fanns i lokalen uppfattar av allt att döma ingen nyhet i det som sagts på ”kungaseminariet”. Inte en rad skrivs om MUST-föredragningen på Stockholms Slott.

Två veckor senare har en reporter på Dagens Nyheter fått vittring på Försvarsmaktens reviderade syn på Ryssland. Den 14 februari trycker DN en helsida med förstasidespuffen ”Försvaret ändrar synen på ryskt hot”. Ordet ”hot” är några timmar senare på hela Mediesveriges läppar. DN skriver vidare att att försvarsledningen vill satsa mer militära resurser i Sverige på internationella insatsers bekostnad, och det sägs vara motiverat av den förändrade synen på Ryssland.

I artikeln på sidan 8 upprepas att försvaret vill satsa mer militära resurser i Sverige. Detta, plus förstasidespåståendet om ett ”ryskt hot” är de två sakfelen från DN:s sida. Detta räcker dock för att samtliga nyhetsmedier, med nyhetsbyrån TT i spetsen, samma morgon basunerar ut att den svenska Försvarsmakten nu ser Ryssland som ett militärt hot, björnen har minsann vaknat och här ska omfördelas militära resurser för att möta detta hot. Detta påstår Ekot, Rapport, TV4, svd.se, Norrländska Socialdemokraten, Sydsvenskan, Radio Malmöhus, Radio Rix, sr.se, Östersundsposten, Nordnytt, Expressen, Aftonbladet, ja ALLA!

Det var en lögn att Försvarsmakten såg ett ryskt hot. Motsatsen hade ju presenterats i full öppenhet två veckor tidigare på ett seminarium med ÖB och statschefen på plats. Men det spelade ingen roll, för här hade nyhetslogiken och fullständig avsaknad av faktakoll slagit till. Efter bara ett par timmar hördes indignerade politiker kommentera Försvarsmaktens ”budgetmässiga” varningsrop om Ryssland. ÖB och hela myndigheten angreps i debatten för sitt tilltag att återigen skrämma med ryssen. Det blev riksdagsfråga och blodfulla kommentarer på nästa dags ledarsidor. Hela Sverige visste nu att ÖB och hans medarbetare ville sprida rädslan för ett ryskt militärt hot (mot Sverige).

Men det var som sagt inte sant. Jag gjorde i min egenskap av informationsdirektör i Försvarsmakten ett antal försök att få den rusande journalistkåren att bromsa in och korrigera det som blev fel, men jag lyckades inte. Jag talade i telefon med ett stort antal redaktörer och reportrar, jag mejlade och jag hänvisade till mil.se:s referat från den 31 januari men den samlade medieindustrin ville inte höra på det örat. Några var till och med oförskämda när jag hade fräckheten att påpeka att Försvarsmakten inte hade den åsikt som de påstod.

För att summera: i februari 2007 påstod i stort sett alla svenska nyhets- och samhällskanaler att Försvarsmakten plötsligt hade larmat om ett ryskt militärt hot. Det finns kvar för eviga tider i åtskilliga mediearkiv. Såvitt jag vet har det aldrig rättats, trots att jag själv vid ett antal mediedebatter har berättat om den här pressetiska genomklappningen.

Säger det här någonting om Försvarsmakten? Säger det mer om svenska nyhetsmediers förmåga och oförmåga? Sannolikt.

Säger det något om de mekanismer som bestämmer vad vi medborgare får veta om diskussionerna på Rikskonferensen i dag, i morgon och på tisdag? Jag är rädd för det.


P.S. En och annan kanske tycker att jag gör för stor sak av att medierna valde att använda ordet hot, som ju är kortare och enklare än den omständliga beskrivning som överste Engman gav. Då säger jag så här: i säkerhetspolitiska sammanhang betyder hot något mycket specifikt, nämligen att en makthavare har såväl resurser som avsikt att använda sin styrka. Försvarsmakten och MUST väger sina ord på guldvåg och menar just det de säger och inget annat. Det är på tiden att också makthavarna i medievärlden börjar inse och leva efter insikten att det märkvärdiga med ord är att de betyder något. D.S

fredag 14 januari 2011

LYFT BLICKEN FRÅN SÄLENFJÄLLEN

På söndag börjar Folk och försvars klassiska konferens på Högfjällshotellet i Sälen. Jag har oförglömliga minnen från den gången jag var där som journalist och de tre gånger jag var där i egenskap av Försvarsmaktens informationsdirektör.

Här kan du läsa en krönika inför årets konferens som jag har skrivit på uppdrag av Makthavare.se.