STAFFAN DOPPINGS BLOGG

DENNA BLOGGADRESS GÄLLER INTE LÄNGRE!

2011-05-09T19:31:00.000+02:00

Jag har flyttat mina nya blogginlägg till min nygamla hemsida, så denna blogg på blogger.com kommer inte att uppdateras mer. Välkomna till staffandopping.se!

Menar vi samma sak med ordet politik?

2011-04-10T16:57:00.002+02:00

I dagarna presenterar statsvetarna och mina samtalspartner på Twitter Ulf Bjereld och Marie Demker sin bok ”Den nödvändiga politiken” och jag är på plats på torsdag när den diskuteras vid ett seminarium i ABF-huset. De fäster uppmärksamheten på något som jag tycker är ytterst viktigt, nämligen förutsättningarna för alla medborgare att vara med och forma sina liv. Jag är gärna med i denna debatt.

I artikeln som publiceras i dag på DN Debatt får KD-ledaren Göran Hägglund och hans egenutropade roll som politikens ”gränspolis” företräda synen att mindre beslutsmakt ska finnas hos politikerna. Jag ifrågasätter inte att det finns verkliga och betydelsefulla ideologiska skillnader mellan Bjereld/Demker och Hägglund, men rent allmänt tror jag att vi ofta talar förbi varandra när vi strider om politikens räckvidd. Ordet politik är lite grann som rättvisa, det vill säga det har uppenbara likheter med den välkända bofinken.

Ulf Bjereld och Marie Demker vill ingjuta nytt liv i en gemensam medborgerlig offentlighet - ett ”möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå”. Den önskan kan jag helhjärtat dela. I så måtto vill jag också förstärka politiken om bättre kommunikation mellan medborgare och politikens institutioner innebär det.

Men mycket av författarnas resonemang tycks handla om VAD som ska få bestämmas på politisk nivå. Jag uppfattar att de tycker att Göran Hägglunds resonemang bara kan vara relevanta i ett samhälle där jämlikhet och jämställdhet nått mycket längre än i dag. De lägger sedan ut texten om ekonomisk ojämlikhet, om könsmaktsordning, den traditionella kärnfamiljen och tendensen att låta diskussionen bortse från missbrukare, sjuka och marginaliserade människor.

De skriver vidare i debattartikeln om att det kitt som håller samman ett samhälle håller på att luckras upp av ”individualiseringens negativa sidor”. Jag är inte säker på att jag förstår rätt, men för egen del tror jag att det svenska samhället vilar på en ytterst tunn eller svag värdegrund. Det finns alltför få ”så här bör det gå till när vi människor handlar”-principer som har en stark ställning i hela befolkningen. Om det är sådant som Ulf och Marie menar med individualiseringens negativa sidor så håller jag med.

Politik är enligt en klassisk definition som Bjereld/Demker citerar ”den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle”. Den är nog klassisk bland många statsvetare.

Men jag undrar om inte Wikipedias definition omfattas av betydligt fler. ”Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en stats offentliga makt ska fördelas och utövas.”

Och det är väl just detta med vad som inryms i ”offentlig makt” som det råder olika uppfattningar om. Eller kanske först och främst olika önskemål om. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i diskussioner, både med journalister och politiker, där någon har slagit fast att ”all makt i Sverige utgår från folket”. Vilket då ofta har använts som argument för att det som beslutas i ett politiskt organ per definition är sunt och gott och i enlighet med vår konstitution.

Men så står det inte i vår regeringsform. Det står att all OFFENTLIG makt i Sverige utgår från folket. Det är inte riktigt samma sak som all makt över huvud taget. I dessa felcitat avslöjas, enligt min mening, glidningar i synen på vad som är politikens arena och vad som faller utanför.

Detta gör diskussionen om politikens inflytande och ställning i dag oerhört viktig. Därför ser jag fram emot en intensifierad diskussion när ”Den nödvändiga politiken” har nått bokhandelsdiskarna, politikerna, grindvakterna i det medieindustriella komplexet - och oss medborgare.

TV4 leker med ordet krig

2011-04-05T11:57:00.000+02:00

I det senaste exemplet på TV4:s långvariga misstro mot Försvarsmakten och dess internationella insatser hette det på söndagskvällen att det som Sverige genomför i Afghanistan egentligen är sådant som "ingen vill tala om". Kanalens samhällskommentator Lena Sundström har gjort en anrättning som egentligen borde ha blivit två olika rätter, men nu har Fredsbaskrarnas legitima arbete för höjda ambitioner i veteranomhändertagandet bakats ihop med beskrivningen av de insatser som riksdagen har beslutat att Försvarsmakten ska genomföra. Att en soldat intervjuas i silhuett med rösten förvrängd till Kalle Anka-röst bidrar till att det hela framstår som ytterst dubiöst och ljusskyggt.

"Nu skickar Sverige ut män och kvinnor i krig", säger Lena Sundström. "En formulering man hittills inte har velat använda om Afghanistan". Och sedan får vi se en intervjusnutt med statsministern där han kallar Libyen för en krigszon men i fallet Afghanistan vidgår att det "delvis" är en krigszon.

Detta föranleder senare Lena Sundström att säga att Sverige officiellt säger sig "gå in i krig" i Libyen medan det som sker i Afghanistan påstås få beteckningen "närvaro" men bara delvis. Om jag förstår saken rätt är dessa statsministerord den huvudsakliga grunden för TV4-nyheternas utsagor om "kriget som inte finns". Och medieretoriken handlar ännu en gång om hur det "mörkas".

Jag har länge störts av att svenska journalister har för vana att kalla Försvarsmaktens internationella insatser för krig. Ja, Sverige "är i krig" brukar det heta, särskilt om Afghanistan. Reportrar använder identiska beskrivningar för stater vars reguljära armé befinner sig i årslånga strider med rebellrörelser eller milis och för utländska förband som på FN:s uppdrag verkar på främmande mark i syfte att skapa säkerhet, skydda humanitär verksamhet och medverka i nationsbyggande.

Det framstår i mina ögon som ytterst FN-fientligt att stämpla fredssyftande operationer som att de utländska förbanden "för krig". Den legitimitet, som resolutioner av FN:s säkerhetsråd måste anses ha, blir osynlig, utraderad när insatserna beskrivs i termer av anfallskrig.

Ibland har jag trott att det är slarv, avsaknad av relevanta begrepp som är grunden till sådana mediala skildringar. Men i TV4-nyheternas reportage igår framgick det att varenda ord tycks ha varit vägt på guldvåg. För inte nog med att Lena Sundström gång på gång fick in att Sverige är i krig, hon valde också att kritisera andra begrepp som förekommer i både politiska beslut och i Försvarsmaktens kommunikation. Nyhetsankaret frågade i studion vad det är "för skillnad mellan fredsframtvingande styrkor och stridande styrkor". En i mina öron obegriplig fråga, för jag har svårt att se att ÖB eller Försvarsmaktens hemsida eller någon annan skulle förneka att det förekommer strid i både fredsframtvingande och fredsbevarande insatser. "Det är ingen skillnad" svarade Sundström och dramaturgin antydde att det hela skulle betraktas som ett avslöjande.

Fast det finns nog ett slarvmoment också, för av allt att döma har många redaktioner inte begripit skillnaden mellan fredsbevarande och fredsframtvingande, och det är kanske därför som de tenderar att förlöjliga begreppen. Men vi är många som vet att tusentals Bosnienmuslimer vars anhöriga slaktades i Srebrenica aldrig glömmer skillnaden mellan peace keeping och peace enforcement.

"I Sverige vill vi helst inte prata om kriget, don't mention the war, här föredrar vi att kalla det fredsframtvingande insatser - eller närvaro", säger Lena Sundström med indignerat darr på stämman. Hon uppfattar att regeringen tar ordet krig i sin mun när det gäller Libyen, men inte vågar eller vill när det gäller Afghanistan. Trots att det bara handlar om "spaningsplan" i Libyen men 500 soldater på marken i Afghanistan. "Ett svek mot soldaterna", anser hon.

Tja, en del av det här faller på otydlig kommunikation från regeringen. Den har beskrivit de områden där Sverige ska agera som krig eller krigszon. Men genom att själva insatsen inte har klätts i "FN-prosa" har krigstermerna smugit sig in på våra förbands verksamhet också. Politiskt kommunikationsslarv har i slutändan blivit mediala verklighetsförvrängningar.

Fast det är då märkligt att så många journalister inte anser sig behöva behärska begrepp som ta ansvar för säkerhetsläget, stabilisera, förhindra våld och att konflikter förvärras, agera militärt mot våldsverkare i enlighet med FN:s mandat, insatsregler enligt FN-stadgans kapitel 6 resp 7, fredsfrämjande insatser, väpnad strid osv. Alla dessa (relevanta) begrepp ignoreras till förmån för att "vi är i krig".

Att Sverige talar om fredsveteraner blir i TV4 ytterligare ett stöd för svek och mörkande. "Vi har inte ens något begrepp för krigsveteraner i Sverige, vi har fredsveteraner". Själv tänker jag som så att om Danmark använder begreppet krigsveteraner kan det ju hänga samman med att landet faktiskt var inblandat i Andra världskriget. Men om det kommer starka politiska krav på att Fredsbaskrarna ska byta namn till Krigsbaskrarna så får väl de som leder organisationen ta en diskussion om det.

Det finns många sätt att missuppfatta Sveriges militära verksamhet internationellt, och en del av de värsta kan säkert ha fått näring från officiella uttalanden. Men den reella bakgrunden till det som påstods vara mörkande av ett verkligt krig i TV4-nyheterna var till största delen uttryck för en redaktionell attityd snarare än ett journalistiskt dagsverke.

NY WEBBADRESS FÖR MIN BLOGG

2011-03-30T17:41:00.000+02:00

Jag kommer att slå ihop min hemsida med min blogg, vilket gör att jag inom kort inte kommer att uppdatera den här bloggsidan - www.staffandopping.blogspot.com - längre. Jag har byggt om hemsidan www.staffandopping.se och den ska vara i full sving från omkring 5 april.

Så om du har glädje eller nytta av mina inlägg och diskussioner så hoppas jag att du justerar bokmärket och i fortsättningen använder www.staffandopping.se. Bloggen ligger alltid i topp!

Ska ett landstings informationsenhet vara opolitisk?

2011-03-21T17:27:00.004+01:00

Också jag har sakta men säkert börjat intressera mig för den affär i Södermanland, som på Twitter taggas som #SNgate. SN står för Södermanlands Nyheter, som är en mäktig tidning i regionen. Tidningen har skrivit över 60 artiklar om "arvodesaffären" som handlar om att landstinget för några år sedan fattade beslut på felaktigt sätt om förändrade arvoden till förtroendevalda. Stämningen i länet har lett till återkommande demonstrationer, som i flera fall har urartat till glåpord och hotfullt uppträdande mot enskilda politiker.

Flera debattörer och redaktioner har ansett att tidningarna i Södermanland har gått för långt och har piskat upp den stämning som har lett till hotfulla attityder mot förtroendevalda. Medan de berörda tidningarna har förstärkt sin kritik och bl a krävt att landstingets informationschef avgår.

Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov tillhör dem som står fast vid att medierna i Södermanland har varit rätt ute. Bland andra som kritiserat landstinget är många upprörda över att landstingets informationschef har tagit PR-konsulten Paul Ronge till hjälp.

Både Alex Voronov och andra som har deltagit i debatten har hävdat att landstingets information har politiserats. Han hävdar att landstingets ledning driver en kampanj mot Södermanlands Nyheters rapportering. "I kampanjen används landstingets formellt opolitiska informationsavdelning."

Nja. Beskriver Voronov korrekt rollen för ett landstings informationsavdelning? Nej, det tycker jag inte. Ett landsting är både en arbetsgivare med omfattande verksamheter som når medborgarna och en myndighet och politisk församling. Det är självklart att de valda politikerna fattar beslut om landstingets verksamheter och om principerna för ledning och styrning. Och vad gör då tjänstemännen i landstinget? Ja, de har ju inget annat uppdrag än det som landstingsfullmäktige och den politiska ledningen ger dem. Hur skulle det annars se ut?

Så här går det fel i redaktörernas funderingar kring "motparten". Informationsarbetet i landstinget Sörmland ska vara ett instrument "för att nå verksamhetens mål", framgår det av landstingets informationspolicy. "All kommunikation ska bidra till att stärka förtroendet för Landstingets verksamhet", heter det vidare.

Landstinget styrs av politiker, som ibland växlar efter val. Landstingets informationschef kan knappast vara "neutral" till valutslagen, utan ska givetvis ansvara för en kommunikation som blir ett stöd för den verksamhet som för tillfället är beslutad. Att hävda något annat betraktar jag som antingen illvilligt eller okunnigt. Ja till och med odemokratiskt.

Vad gäller innehållet i Sörmlandstidningarnas arvodesgranskning i övrigt får jag avvakta lite, för jag har inte haft möjlighet att tränga in i hela materialet. Men så mycket kan jag säga att jag befarar att rapporteringen har gjort många läsare felinformerade. I demonstranternas vokabulär florerar uttryck som "rofferi", "betala tillbaka det dom har tagit" och "plockat ut olagliga arvoden". Det tycks som om en stor mängd läsare har tolkat artiklarna som att politiker har stulit pengar till följd av girighet. Men vad jag har kunnat se finns det inte stöd för en sådan berättelse. Ändå tycks det vara den bilden som har etsat sig fast hos dem som bor i länet och som har SN eller Ekuriren som huvudsaklig källa.

Nu rasar en kampanj mot informationschefen och också mot PR-konsulten Paul Ronge. Det är intressant att notera att de "granskande tidningarna" tycks ha gått över till att skjuta på budbärare.

För övrigt så tror jag att aktiva journalister i allmänhet brukar ha mycket svårt att bedöma och analysera professionella kommunikationsinsatser. För att man är en driven journalist är man inte automatiskt en kompetent och handlingskraftig informatör. Det har jag i alla fall själv erfarit.

Därför är det bra att Reinfeldts folk la ut DN-intervjun

2011-02-19T12:01:00.004+01:00

"Hyresrätt dålig idé i city" löd DN-rubriken och statsministerns stab gick i taket. Men Dagens Nyheters tidningschef Gunilla Herlitz gick till motangrepp och hävdade dels att statsministern var "rätt citerad" dels var det anmärkningsvärt att statsrådsberedningen sedan publicerade sin ljudinspelning av DN-intervjun.

I dagens Medierna i P1 har saken diskuterats, och jag och min konsultkollega Paul Ronge hade intervjuats. Eftersom det var så korthugget inslag i programmet ger jag min syn på saken här på bloggen.

Intervjun tolkas av DN:s rubriksättare som att Reinfeldt dömer ut hyresrätten som idé i City. Och rubrik och ingress ger onekligen intrycket att statsministern uttrycker en åsikt om hyresrätten som princip, i alla fall i Stockholms innerstad.

Men är det vad han menar när han svarar på reporterns frågor? Eller råkar han prata bredvid mun, alltså han tycker egentligen så trots att det inte är moderaternas officiella politik?

Nej, det är helt osannolikt. Det vore ju politiskt självmord att som princip såga hyresrätten i Stockholm, när moderaterna tydligt sagt att det är BRA med hyresrätter, att det är önskvärt med blandade boendeformer.

Så då har moderaterna alltså rätt i att Reinfeldt har tolkats fel, att han tillskrivits en åsikt som han inte har? Ja, allt tyder på det.

Varför strider då DN så intensivt för att tidningens bild är korrekt? Jo, de har gjort det som många medier gör varje dag: De faller offer för suget att kunna avslöja något sensationellt. De faller offer för frestelsen att göra fräcka eller halvfräcka tolkningar av ett par korta fraser i en medellång intervju.

Det intressanta är att den här tolkningen - att Reinfeldt skulle tycka att hyresrätter är en dålig idé i City - inte återfinns som en tydlig berättarlinje i brödtexten. Visserligen skriver reportern Lasse Granestrand att statsministern är skeptisk till hyresrätten i city. Men att han skulle döma ut den, nej så skulle han aldrig uttrycka sig, medgav han i lördagens Medierna.

Rimligen är det nattredaktionens redigerargäng som har spetsat och omtolkat Reinfeldts svar så att resultatet ska bli intressant nog för att kunna försvara ett helt uppslag i tidningen. Och rubriker i tidningar är ett ämne som mediefolket och läsarna ser helt olika på.

Nästan alla läsare kräver - eller föredrar - att rubriken har täckning i texten. Den får förstås vara en förenkling av ett mer abstrakt resonemang, men den får inte leda till att läsaren blir fel informerad.

Men det här är inte lika viktigt för alla journalister. En hel del har nämligen inte fokus på läsaren/medborgaren. Det viktigaste för dem är att inte bli mästrade av ”makten”. De vill få skriva sina rubriker som de alltid har gjort och gillar inte den som är omskriven det så... tough shit. Det har du inte med att göra.

DN:s publisher Gunilla Herlitz var ytterligt förnärmad över att statsministern hade synpunkter på en tidnings rubrik. Så fräckt! En tidnings rubrik är en fråga för tidningens anställda - inte för politiker och allmänhet, om jag förstår henne rätt.

Jag delar givetvis inte den åsikten. Och inte Journalistförbundet eller Publicistklubben heller, formellt. En av de etiska spelreglerna lyder: ”Rubrik och ingress ska ha täckning i texten”. Det är spelreglernas mest nonchalerade paragraf. Och DN och många andra har vant sig vid att dom sällan fälls för en ojuste rubrik, om brödtexten är okej.

Men rubriken är avgörande för helheten. Den styr min föreställning om verkligheten under hela artikelläsningen. Och särskilt om jag inte orkar läsa hela texten är risken överhängande att jag tror att rubriken var en någorlunda rättvis sammanfattning av artikeln.

Reinfeldt gör därmed rätt i att bry sig om hur hans budskap skildras av Dagens Nyheter.

Och han gör rätt i att formulera och sprida sin egen version på vilken hemsida han vill.

Och inget hindrar att hans kansli lägger ut sin egen inspelning av intervjun för att göra det möjligt för allmänheten att bilda sig sin egen uppfattning.

Det är nya tider. Tidningarna blir en av många aktörer som ger oss bilden av verkligheten. Är det automatiskt dåligt? Blir medborgarens möjlighet att bli allsidigt informerad sämre av det? Nej, knappast.

Förresten, varför har vi medier som har till uppgift att informera allmänheten? Jo, för att på deras vägnar hålla koll på mäktiga kretsar och ge medborgaren möjlighet att självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Vem har visat starkast intresse för just den aspekten i den här affären? Ja inte Dagens Nyheter i alla fall.

En vänsterpartist har KU-anmält statsministern för att hans egenbeskrivna syn på Stockholms hyresmarknad, i kontrast mot DN:s, har publicerats på www.regeringen.se. Regeringens hemsida ska inte vara en propagandamegafon, säger anmälaren.

Ursäkta? Ska regeringen hemsida inte vara ett språkrör för regeringen? Regeringen styr riket men ska vara förhindrad att säga att den inte tycker som en morgontidning påstår? Ska det vara förbjudet? Eller bara tillåtet på en viss hemsidesadress? Vem ska ingripa om regeringen är olydig och skriver något kritiskt på sin hemsida?

Det finns inga faktafel i intervjun, säger Dagens Nyheters tidningschef. Det är väl bra om det är så. Men är bra journalistik enbart fakta? Och är det som inte är fakta fiktion? Eller osant? Eller finns det nyanser i denna flod av berättelser och tolkningar?

Modern nyhetsjournalistik innehåller berättelser, med gestaltningar, premisser, förenklingar och känsloskapande element. Och texterna påverkar oss som läser, vi blir påverkade i synen på verkligheten och våra åsikter påverkas. En intressant nyhetstext är laddad med både fakta, känslor, identifikation, konflikter, skurkar och hjältar. När en sådan berättelse av huvudpersonen avvisas med motivet att ”jag tycker inte så” kommer tidningschefen och säger ”det finns inga faktafel i intervjun”.

Godag Yxskaft. Läsarna fick fel uppfattning om vad statsministern anser - men tidningen gjorde tydligen ändå ett suveränt jobb.

Det är då och då anledning att påminna för vem tidningar görs. Det är inte för tidningarna själv och deras personal. Det är för medborgarna.

NÄR ALLA MEDIER LJÖG OM FÖRSVARET

2011-01-16T11:57:00.017+01:00

Nya Gripen-plan, Rysslands rustningar, terrorhot, Nato och vårt nya yrkesförsvar – där har ni några sannolika diskussionspunkter när årets Folk och försvar-konferens drar i gång i eftermiddag. Men som jag skrivit i en krönika för makthavare.se befarar jag att Rikskonferensen ännu en gång rasslar förbi det som borde vara nummer ett, nämligen utvecklingen i vår omvärld.

Visserligen har i dag Dagens Nyheter ett helt uppslag om ett upprustande Ryssland. Bra, den ryska utvecklingen är ju just en väsentlig del av vår omvärld. Men svenska diskussioner om Ryssland brukar regelmässigt tappa sans och fattning.
Detta illustreras av den bluff om ”ryskt hot” som startades av DN för knappt fyra år sedan och spred sig till snart sagt samtliga medier. Hela folket fördes bakom ljuset och inget medium har ännu korrigerat falsarierna.

Det är den sista januari 2007. En samling prominenta personer har samlats i Bernadottebiblioteket i Kungliga Slottet för att delta i seminariet ”Gemensam säkerhet i en globaliserad värld”. Seminariet är Försvarsmaktens gåva till kung Carl XVI Gustaf på dennes 60-årsdag året före. Det är trångt i salen, men tre medier har bjudits in, varav två är på plats.

Seminariet inleds av överbefälhavare Håkan Syrén. Därefter beskrivs och analyseras säkerhetshot, globalisering, civil och militär krishantering av medverkande som Tomas Ries från Utrikespolitiska institutet, överste Mats Engman från MUST, professor Wilhelm Agrell, Saco-ordföranden Anna Ekström m fl. När seminariet avslutas svingar sig kungen spontant upp i talarstolen och uttrycker stor tacksamhet för de initierade genomgångarna och betonar att det är viktigt att försvars- och säkerhetsfrågor diskuteras och genomlyses. Något medietryck kan inte skönjas.

Ändå hade seminariet, som f ö TV-sändes av Sveriges Television några dagar senare, en programpunkt som borde kunna intressera. En hög chef i den svenska militära underrättelsetjänsten ger inblickar i säkerhetsläget i vår omvärld, inkluderat en alldeles färsk, reviderad syn på Ryssland från militär synpunkt.

Det är inga dramatiska uppgifter som överste Mats Engman ger. Han säger att han INTE ser att den ryska björnen ”har vaknat” och skulle utgöra ett militärt hot mot Sverige. Men han konstaterar att den reviderade bilden visar ”ett stärkt Ryssland som agerar med större självsäkerhet och som också har fått ökad handlingsfrihet”. Den förbättrade ryska ekonomin innebär att ”den negativa utvecklingen för den ryska försvarsmakten nu vänt”.

Det är en nyanserad och faktagrundad överste som lägger ut texten inför auditoriet i Bernadotte-biblioteket, däribland två journalister. Han talar inte i klatschiga rubriktermer och han är tydlig med att han ser inget ryskt ”hot”.

Samma kväll publicerar Försvarsmaktens hemsida ett referat av Engmans föredragning, med rubriken ”Reviderad syn på Ryssland”. Där citeras de delar som har bäring på Ryssland, ja hela texten på mil.se fokuserar på just Ryssland. Den publiceras kl 22.10 den 31 januari 2007.

De journalister som fanns i lokalen uppfattar av allt att döma ingen nyhet i det som sagts på ”kungaseminariet”. Inte en rad skrivs om MUST-föredragningen på Stockholms Slott.

Två veckor senare har en reporter på Dagens Nyheter fått vittring på Försvarsmaktens reviderade syn på Ryssland. Den 14 februari trycker DN en helsida med förstasidespuffen ”Försvaret ändrar synen på ryskt hot”. Ordet ”hot” är några timmar senare på hela Mediesveriges läppar. DN skriver vidare att att försvarsledningen vill satsa mer militära resurser i Sverige på internationella insatsers bekostnad, och det sägs vara motiverat av den förändrade synen på Ryssland.

I artikeln på sidan 8 upprepas att försvaret vill satsa mer militära resurser i Sverige. Detta, plus förstasidespåståendet om ett ”ryskt hot” är de två sakfelen från DN:s sida. Detta räcker dock för att samtliga nyhetsmedier, med nyhetsbyrån TT i spetsen, samma morgon basunerar ut att den svenska Försvarsmakten nu ser Ryssland som ett militärt hot, björnen har minsann vaknat och här ska omfördelas militära resurser för att möta detta hot. Detta påstår Ekot, Rapport, TV4, svd.se, Norrländska Socialdemokraten, Sydsvenskan, Radio Malmöhus, Radio Rix, sr.se, Östersundsposten, Nordnytt, Expressen, Aftonbladet, ja ALLA!

Det var en lögn att Försvarsmakten såg ett ryskt hot. Motsatsen hade ju presenterats i full öppenhet två veckor tidigare på ett seminarium med ÖB och statschefen på plats. Men det spelade ingen roll, för här hade nyhetslogiken och fullständig avsaknad av faktakoll slagit till. Efter bara ett par timmar hördes indignerade politiker kommentera Försvarsmaktens ”budgetmässiga” varningsrop om Ryssland. ÖB och hela myndigheten angreps i debatten för sitt tilltag att återigen skrämma med ryssen. Det blev riksdagsfråga och blodfulla kommentarer på nästa dags ledarsidor. Hela Sverige visste nu att ÖB och hans medarbetare ville sprida rädslan för ett ryskt militärt hot (mot Sverige).

Men det var som sagt inte sant. Jag gjorde i min egenskap av informationsdirektör i Försvarsmakten ett antal försök att få den rusande journalistkåren att bromsa in och korrigera det som blev fel, men jag lyckades inte. Jag talade i telefon med ett stort antal redaktörer och reportrar, jag mejlade och jag hänvisade till mil.se:s referat från den 31 januari men den samlade medieindustrin ville inte höra på det örat. Några var till och med oförskämda när jag hade fräckheten att påpeka att Försvarsmakten inte hade den åsikt som de påstod.

För att summera: i februari 2007 påstod i stort sett alla svenska nyhets- och samhällskanaler att Försvarsmakten plötsligt hade larmat om ett ryskt militärt hot. Det finns kvar för eviga tider i åtskilliga mediearkiv. Såvitt jag vet har det aldrig rättats, trots att jag själv vid ett antal mediedebatter har berättat om den här pressetiska genomklappningen.

Säger det här någonting om Försvarsmakten? Säger det mer om svenska nyhetsmediers förmåga och oförmåga? Sannolikt.

Säger det något om de mekanismer som bestämmer vad vi medborgare får veta om diskussionerna på Rikskonferensen i dag, i morgon och på tisdag? Jag är rädd för det.

P.S. En och annan kanske tycker att jag gör för stor sak av att medierna valde att använda ordet hot, som ju är kortare och enklare än den omständliga beskrivning som överste Engman gav. Då säger jag så här: i säkerhetspolitiska sammanhang betyder hot något mycket specifikt, nämligen att en makthavare har såväl resurser som avsikt att använda sin styrka. Försvarsmakten och MUST väger sina ord på guldvåg och menar just det de säger och inget annat. Det är på tiden att också makthavarna i medievärlden börjar inse och leva efter insikten att det märkvärdiga med ord är att de betyder något. D.S

LYFT BLICKEN FRÅN SÄLENFJÄLLEN

2011-01-14T09:42:00.000+01:00

På söndag börjar Folk och försvars klassiska konferens på Högfjällshotellet i Sälen. Jag har oförglömliga minnen från den gången jag var där som journalist och de tre gånger jag var där i egenskap av Försvarsmaktens informationsdirektör.

Här kan du läsa en krönika inför årets konferens som jag har skrivit på uppdrag av Makthavare.se.

REGERINGENS OBEGRIPLIGA INFORMATIONSSTRATEGI

2010-12-13T14:08:00.004+01:00

Det var ett ansvarsfullt och samlande budskap som statsministern levererade klockan 12.30 i söndags. Utan att veckla in sig i polisiära detaljer och hypoteser om gärningsman och syfte manade han till lugn och besinning och försvarade det som vi brukar kalla det öppna samhället.
En gedigen kommunikationsinsats - men ändå misslyckad.

19 timmar är en lång tid när ett spektakulärt våldsdåd har inträffat mitt i huvudstadens hjärta. Men så lång tid tog det innan regeringen gav sig tillkänna. Ja men utrikesminister Carl Bildt hade ju twittrat redan vid midnatt, invänder en och annan. Ja, men hur tyst var det inte fram till dess? Dessutom var det inte i regeringens namn som han twittrade, det klargjorde Fredrik Reinfeldt igår och upprepade i dag.

I en regering är det extra viktigt att ansvar och åtgärder följs åt, inklusive uppgiften att kommunicera. Så vems ansvar (det politiska) var det här i lördags kväll? En våldsam explosion som kan ha varit ämnad att döda oskyldiga. Rimligen justitieministern. Om det riskerar att bli ett nationellt trauma - lämpligen statsministern. Var det natten till i söndags utrikesministerns fråga? Knappast.

I dag säger Beatrice Ask att hon tyckte att det fanns anledning att invänta polisens slutsatser.

Det tyckte uppenbarligen statsministern också, men inte Carl Bildt. Det går inte att frigöra sig från bilden av en regering som är djupt oenig om informationsstrategi efter en stor och dramatisk händelse (”svår påfrestning” som det heter i många styrande dokument på myndighetsnivå). Jag gissar att Per Schlingmann redan har frågan på sitt bord, för en regering som strider internt om informationsansvar och principer för kommunikationen kommer att hamna i trubbel igen.

Men vad kan då en regering säga timmarna efter ett våldsdåd innan ännu röken och stanken från sprängmedlet lämnat det snötäckta julhandelsstockholm? Jo faktiskt det mesta av det som en regering har anledning att säga – nämligen att visa att den delar allmänhetens oro, försäkra att ansvariga myndigheter tar allvarligt på uppgiften och understryka vikten av att vi alla håller huvudet rimligt kallt och inte blir lättfångade byten för ryktesspridare och mörkmän. Det budskapet är inte avhängigt innehållet i en brottsplatsundersökning.

Men den här rollförväxlingen - att politiker vill ha ”på fötterna” i en konkret utredning - är vida spridd i vårt land. Det är mer regel än undantag att statsråd och andra politiker får svara på frågor om operativa beslut och taktiska val hos en myndighets medarbetare. Som i Agenda igår, där justitieministern ombads uttrycka bedömningar av bevisläge och dithängande utredningsfrågor. Detta trots att Säpochefen också fanns i studion och skulle intervjuas direkt efter.

Jag har flera exempel på roller som förväxlats intill perversionens gräns. Som när försvarsministrar får journalistfrågor om vilka fordon som borde finnas i Afghanistan medan ÖB förväntas besvara frågan om när Sverige ska gå med i Nato.

Om ledande politiker fortsätter att ”spela med” och svara på utredningstekniska frågor i medierna, då blir regeringens kommunikationsuppgift närmast omöjlig. Jag förväntar mig inte att journalisterna ska avstå från att ställa ”fel” frågor, men justitieministrar borde tydligt markera vad som är myndighetsjobb och vad som är politiskt ansvar. Och utrikesministern borde åtminstone samspela med kollegan på justitiedepartementet när han (i sak riktigt, visar det sig) twittrar om en pågående brottsutredning. Men allra bäst hade varit om polisen hade informerat om terrorbrottet natten till söndag. Och om justitieministern hade varit det första statsråd som gav sig tillkänna med politiska kommentarer när ryktesspridningen satte fart i lördags.

När det händer något nationellt dramatiskt nästa gång.. vem har då ansvar att först vända sig till folket? Alla mår bäst av att det står klart för alla var kommunikationsansvaret ligger. Och om det är politiskt eller operativt. Läge att snacka ihop sig i regeringen.

WIKILEAKS - VILKEN LÄCKA?

2010-12-02T12:21:00.000+01:00

I kölvattnet på Wikileaks senaste famösa massläcka kommer Sveriges förhållande till Nato och USA i blixtbelysning. Nu sprids tidigare sekretessbelagda USA-rapporter där dels USA:s interna bild av Sverige skildras, dels blir det tydligt hur svenska politiker som Sten Tolgfors och Urban Ahlin uppfattas av den amerikanska sidan.

Jag är inte förtjust i Wikileaks’ strategi att urskillningslöst masspublicera dokument som i många fall varit hemligstämplade på goda grunder. Särskilt när det har bäring på soldaters och enskildas säkerhet har tilltaget varit hänsynslöst. Men det har sina poänger med denna unikt höga transparens, även om jag anar att den kommande svenska debatten riskerar att skjuta högt över målet. Så jag utbrister: vilken läcka?

Många kommentatorer gräver fram en välkänd och välprövad tolkning av de nu publicerade dokumenten och interiörerna från Washington och USA:s Sverigeambassad. Den om att ”var det inte det vi trodde? Allt är ett hyckleri, Sveriges utrikespolitik är helt USA-styrd och försvarspolitiken går bara ut på att smörja USA och lägga grunden för ett Nato-medlemskap, bakom ryggen på svenska folket. Alliansfriheten är en bluff, och den har omvärlden genomskådat för länge sedan.”

Det blir lätt så att en och annan öppen dörr slås in när det spillts över ny bensin på den gamla ”Sverige är inte neutralt”-brasan. Att de citerade budskapen om USA-vänlighet uttalats i slutna rum och nedtecknats i hemliga dokument gör inte konspirationstemperaturen lägre.

Men vad är det som har avslöjats egentligen? Att Sverige inte är alliansfritt? Det är ingen hemlighet för dem som kan läsa innantill. När Sverige blev medlem av EU gick vi in i en politisk gemenskap som kan beskrivas som en allians. I samband med det ändrades också den officiella säkerhetspolitiska doktrinen till att Sverige är ”militärt” alliansfritt. Just det, vi är inte medlem i någon försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men vi är med i EU. Vi är alltså inte alliansfria. Stämmer.

Neutraliteten då? Ja den avskaffades i praktiken ännu tidigare. Av gammal vana händer det att både politiker och journalister talar om ”vår neutralitet”. Men det är ju bara okunnigt. Den har, precis som det nämns i ett av de publicerade Wikileaksdokumenten, lagts på historiens skräphög. Stämmer. Inget avslöjande.

En del tycks tro att Sverige har kunnat minska det militära försvarets resurser räknat som andel av BNP utan att tappa i försvarskraft. Men det går givetvis inte. Sverige kan inte längre försvara sig på egen hand, och det är därför som de senaste försvarsbesluten präglas av resonemanget att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra”. Dessa andra är länder och organisationer som vi samarbetar med redan nu. De heter EU, Norden, Nato och FN. Viktigast är EU.

Men samma länder som ingår i EU är med minst 80-procentig täckning också medlemmar av Nato, och de flesta har bara en försvarsmakt per land. Sverige är partnerland till Nato, och redan på Ingvar Carlsson-tiden bestämdes att vi skulle ha en hög ambition för vårt aktiva deltagande som Nato-partner.

I den officiella utrikespolitiken har det i decennier talats om ”den transatlantiska länken”. Det är en kärnpunkt i Sveriges reella utrikes- och säkerhetspolitik, och den bygger på många tänkares bedömningar. Denna ”länkdoktrin” är förklaringen till att svenska regeringar fortsätter med nära USA-kontakter på alla nivåer inom de flesta områden. Men det är givetvis olyckligt (minst sagt) om denna politik skulle bedrivas helt utan förankring. Och det är väl här som det kärvar, eftersom både USA och Nato ses som svordomar i stora delar av den svenska politiska debatten.

Ändå kan den transatlantiska länken inte sägas vara något som har byggts på i hemlighet. Den stadfästs i många regeringars utrikesdeklarationer. Den är antagen gång på gång av Sveriges riksdag. Men den transatlantiska länken är hos många svenskar antingen misskänd eller okänd.

Vad vi än tycker om den förda politiken så bör kärnan i vår säkerhetspolitik föras in på banan och diskuteras ingående och omgående. Det bör bli föremål för tydliga ställningstaganden från de politiska partierna och får för min del gärna bli en valfråga 2014.

Det duger inte att Sverige har en säkerhetspolitisk bas som inte är förankrad hos medborgarna. Nu är nog möjligheten för en grundlig - och spännande - debatt bättre än på länge. Särskilt om vi nu koncentrerar oss på den sakliga grunden för vår säkerhetspolitik, och inte stirrar oss blinda på läckorna.

Och så vore det väl fan om inte både politiker, journalister och varenda kotte klarade av att skilja på alliansfritt och militärt alliansfritt?

Jag är väl inte alldeles säker på att debatten som stundar blir så saklig och sansad som jag skulle önska, men OM det blir en bred och öppen debatt som inte har som huvudsyfte att knacka ner enskilda politiker som omnämns i tidigare hemliga dokument.... då är jag rätt glad. Tack för det, Wikileaks!

TIDNINGARNAS WEBB-TV SLOG UT RADION

2010-11-15T00:21:00.001+01:00

NÄR uppspelet inför Mona Sahlins avgång pågick på Sveavägen 68 satt jag på ett X2000-tåg och försökte följa utvecklingen. Jag zappade mellan aftonbladet.se, expressen.se, svt och Sveriges Radio, och fick också många uppdateringar på Twitter. För 20 år sedan var alltid radion (särskilt den lokala, men även riksprogrammen) snabbast och mest flexibel vid stora nyhetshändelser. I dag är radion nästan sämst just när något händer.

Mona Sahlins pressträff om avgången kom att hamna nästan mitt i Ekots paradsändning kvart i fem. Trots det blev inslagen om s-krisen hafsiga, avbrutna och fulla av missar. När Mona Sahlin ännu inte var framme vid mikrofonerna överlämnades sändningen tillbaka Radiohuset, trots att det kokade av rykten och dramatik i lokalen.

Samtidigt sände Expressen och AFtonbladet sedan länge direktsänd webb-TV från Socialdemokraternas högkvarter. Om de sändningarna kan man visserligen ha många synpunkter, men när det närmar sig huvudnyheten är de klockrent professionella. Vi som är publik har då också fått en rejäl förhandskunskap om vad som kan komma att ske.

För mig som gammal radiot är det sorgligt att höra hur avslaget, yrvaket och - framförallt - ljudfattigt - det blir när Sveriges Radio Ekot försöker fånga nyheter som händer mitt framför mikrofonen på personalen. Svt hade möjligen också kommit i gång vid 16.50 när Mona Sahlin berättade att hon inte ställer upp för omval. Men radion kom på sista plats. Sorgligt nog.

FÖRSVARET SÅG FRAMÅT MEN BEHÖVDE INTE VÄNDA BLAD

2010-11-06T10:56:00.001+01:00

Jag hajade till i torsdags när jag fick höra kungens metafor för hans strategi kring skandalboken. "Nu vänder vi blad och ser framåt". Innebörden och undertonen i uttrycket vända blad är inte knivskarp, men vi drar nog alla våra egna slutsatser.

När jag var nyanställd som informationsdirektör i Försvarsmakten drogs planerna upp för en unik och gigantisk kommunikationssatsning riktad mot alla anställda. ÖB skulle resa runt i hela landet och personligen möta så många medarbetare som möjligt, både officerare, civilanställda och värnpliktiga. Syftet var att kommunicera försvarets förändrade uppgifter och betydelsen av att varje medarbetare förstod och accepterade den nya inriktningen (alltså insatsförsvar med fokus på internationell verksamhet).

Arbetsnamnet för ÖB:s turné var "vända blad". Jag kände instinktivt en motvilja mot begreppet. Jag kan inte säga exakt vad jag ogillade, men det var för lite positiv framåtrörelse och dessutom ligger det snubblande nära att uttrycket står för att man skäms för det som har varit och försöker glömma. "Don't mention the invasionsförsvar".

ÖB hade något år tidigare kommit ut med en liten framtidsskrift med titeln "Vägen framåt". Jag tyckte att känslan och associationerna till dessa ord var betydligt mer entusiasmerande och utan tvivelaktiga bibetydelser. Så jag drog i gång en kampanj för att skippa "Vända blad" och i stället etikettera den landsomfattande kommunikationsturnén med "Vägen framåt". Och så blev det.

Kanske finns det paralleller mellan Försvarsmaktens nystart 2005-2006 och den som kungen nu ska ägna sig åt. Båda måste fokusera på att göra rätt saker i en på många sätt förändrad omvärld. Men Försvarsmakten behövde aldrig "vända blad".

KANSKE KUNGENS KRISHANTERING KAN FUNGERA TROTS ALLT

2010-11-05T16:49:00.000+01:00

I morse medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon om kungens pressträff igår torsdag, tillsammans med retorikkonsulten Christer Hanefalk. Under natten och morgonen har jag något reviderat min strängt kritiska bedömning omedelbart efter pressträffen, och även om det inte blir överbetyg så kanske kungen ändå lyckades att leverera ett budskap som underlättar för honom framöver.
Här är samtalet ur Nyhetsmorgon, lett av de eminenta programledarna Annika Jankell och Steffo Törnquist.

KUNGEN HANTERADE INTE SKANDALSTÄMNINGEN

2010-11-04T16:51:00.006+01:00

En pressträff som inte förbereds är ett vågspel. En pressträff utan budskap är meningslös. En pressträff där ett 50-tal journalister lockas ut bortom ära, redlighet och mobiltäckning är en riskabel provokation mot en stursk tredje statsmakt.

Men viss information fick vi ändå. Kungen har fortfarande inte läst boken. Och tydligen inte hans rådgivare heller. Han har talat med sin familj och han och övriga familjen ”väljer att vända blad och se framåt”. Det låter för mig som att han inte vill, kan eller vågar lyfta på locket kring sånt som har hänt i privatlivet. Innebörden är, som jag förstår det, att inte gräva i gamla synder ungefär.

Den viktigaste meningen var den här: – Det som hände har hänt för lång tid sedan, därför väljer jag och min familj att vända blad och se framåt. Han hänvisade också till att det är mycket att göra på jobbet och man "hinner inte sitta och läsa böcker en hel dag".

Det fanns inte ett enda tydligt budskap. Men det fanns ett otydligt: det blev klart att kungafamiljen inte vill veta vad folk säger om forna tider. Jag fick känslan att han nog inte kommer att öppna den där boken överhuvudtaget. Och intrycket blev att nu är det färdigsnackat, det här var kungens "kommentar", punkt slut.

Men kungen tar en betydande risk när han säger att det som hände har hänt långt tillbaka i tiden. För såvitt jag förstår anser författarna och en del av källorna att det finns diskutabla händelser under 80-talet och början av 90-talet.

Det är nog få som vill lasta kungen för tonårsäventyr och Alexandrafestande, men från och med bröllopet 1976 så finns nog ett betydligt mindre handlingsutrymme.

Rykteskarusellen och spekulationerna lär nu fortsätta, med en blandning av sanning, påhitt och opålitliga rykten. Han borde ha inställt jakten, läst boken och förberett ett budskap till svenska folket som var sant, relevant och övertygande. Det blev pannkaka det här.

POLITISK ORDLEK KRING AFGHANISTAN

2010-11-02T22:49:00.001+01:00

Igår måndag publicerade Newsmill en text av mig apropå sexpartiöverenskommelsen om Afghanistan. Nu finns den också här på min blogg:

"Uttrycket 'från stridande till stödjande' förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla." Det skriver Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten.

Med stolhet och darr på rösten presenterade tre partiledare den breda överenskommelsen om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Jag är glad åt att Sverige fortsätter att ta ansvar för nuläge och framtid för detta trasiga land, men noterar i den politiska retoriken fortsatta glidningar om insatsen.

Både Mona Sahlin och Peter Eriksson låter förstå att det är en helt ny strategi för Afghanistan. "Nu ska det gå från stridande till stödjande". Många väljare kommer nog att uppfatta det som att mängder av svenska soldater och officerare kommer att återvända hemåt redan 2012.

Men om man läser noga i överenskommelsen så står det klart att ett okänt antal svenska officerare kommer att stanna kvar i åratal. "Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan." Det kommer bland annat att handla om de OMLT-grupper (operational and mentoring liaison team) som utbildar afghanerna så att de ska kunna överta säkerhetsansvaret i landet. Det stödet kommer förmodligen att behövas i många år framöver.

Retoriken i presentationen av dagens överenskommelse ger intrycket att en tidigare rent militär insats snart ska växlas över i en civil. Uttrycket "från stridande till stödjande" förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.

Det framgår också av den politiska överenskommelsen att civila insatser redan pågår (om än inte i önskvärd omfattning, de har varit för blygsamma men det är ju endast en följd av medvetna politiska beslut). "Sverige kommer att fortsätta förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar". Lägg märke till formuleringen, "fortsätta förstärka".

Dagens välkomna Afghanistanuppgörelse har av Lars Ohly beskrivits som att "man vill fortsätta kriget". Den karaktäriseringen av Sveriges respons på FN:s begäran om militärt deltagande i Afghanistan är sannerligen en extrem position - i alla fall om man jämför med de skrivningar som både socialdemokraterna och miljöpartiet nu ställt sig bakom.

Vad gäller innehållet i Sveriges militära engagemang i Afghanistan har det utvecklats och förändrats hela tiden sedan decenniets början. Det ligger i multifunktionella insatsers natur att de utvecklas och anpassas till det som sker "på marken".

Men det är trist att partiernas "storytelling" bidrar till en syn som går ut på att Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid inte skulle kunna utgöra ett stöd i ett konfliktområde. Dikotomin mellan stridande och stödjande är i många avseenden falsk.

Sverige är en av 47 nationer i Isaf, International security assistance force. Vi är redan där för att stödja afghanernas kamp för att få ordning i sitt land och kunna rå sig själva.

Som sagt, det är mycket bra att en bred riksdagsmajoritet nu står bakom en linje för de närmaste fyra årens samlade insatser i Afghanistan. Men det är inte helt ärligt att beskriva det som en distinkt förändrad strategi. Det är snarare "more of the same" och en fortsättning på de planer som redan finns.

ÄNTLIGEN KRISHANTERADE HON SJÄLV

2010-10-28T22:35:00.002+02:00

I kväll var Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten livegäst i Aktuellt. Programledaren Jon Nilsson hade föresatt sig (eller fått redaktörsinstruktion) att vara tuff mot henne. Det var skamvråkänsla i studion, och lite lätt parodiskt ibland när Nilssons röst tänjdes av indignation.
Jag anser att det var oklokt att hon höll sig undan så länge igår, så drevet har haft gott bränsle från just det beteendet. Men när hon väl stod där i Aktuellt så var hon, enligt min mening, trovärdig och klar. Jag tycker visserligen att budskapet fortfarande är rätt oklart ("det var mest rätt det jag gjorde, men kanske ändå lite fel"), men själva tillgängligheten och beredskapen att svara på frågor är den viktigaste krishanteringsåtgärden.
Dock blir det svårt att göra sig hörd med argument för att låta andra betala för studieresorna som riksdagsledamot så länge en samlad medievärld har enats om att rubricera dem som "bjudresor".

DRYG KONSULT GER ARKELSTEN GODA RÅD

2010-10-28T10:09:00.016+02:00

Nu är det dag två i Sofia Arkelstens första mediedrev. När Expressen igår ”avslöjade” att hon låtit sig bjudas på en resa till Frankrike av oljebolaget Shell såg det bara besvärande ut. Eftersom hon var miljöpolitisk talesman för Moderaterna är det ju lite känsligt att ta emot förmåner från en gigantisk miljömarodör. Samtidigt visste ju många att flera andra riksdagsledamöter redan har varit anmälda för samma sak, och det ledde inte till någon förundersökning.

Men Sofia Arkelstens krishantering igår var oväntat långsam och valhänt. En kort och lätt akademiskt hållen kommentar på partiets hemsida är inte kommunikation i världsklass. Hon lät till en början inga journalister ställa frågor, och på eftermiddagen var det självaste statsministern som gav kommentarer.

Budskapet var inget för den som gillar klarhet och entydighet. Å ena sidan var Sofia Arkelsten av den uppfattningen att resan var förenlig med hennes dåvarande roll... å andra sidan är det bra att hon har uttryckt beklagande för att hennes agerande kan ha uppfattats som otillbörligt. Jaha, vad var det kondenserade budskapet i detta? Det var rätt, men kanske ändå lite fel?

På Solvalla kan det vara klokt att tro på en vinnare men för säkerhets skull gardera med en outsider. Men i kommunikation i förtroendebranschen är det tillrådligt att ha ETT huvudbudskap.

Igår var jag förundrad över att det dröjde så många timmar innan Moderaterna (då i form av regeringschefen) agerade i frågan. Nu förstår jag att det kan ha varit frågan om Arkelstens roll som styrelseledamot i börsbolaget Sweco som föranledde svåra interna överväganden. Först skulle hon vara kvar, någon timme senare skulle hon lämna posten.

I dag talas det om att hon åkt på ”flera bjudresor”, och det här är ju en klassisk ”avsnitt 2” i drevets dramaturgi. Igår yttrade sig flera (oppositions-)politiker kritiskt mot hennes Shell-resa, och i dag kommer ännu fler att stämma in i kören av kritiker. Redan förekommer ordet avgång i medierapporteringen.

Jag gillar inte mediedrev där det ser ut som om varje utveckling är ödesbestämd. Jag föredrar när människor agerar, tar ansvar och gör vad som krävs. Därför är jag bekymrad när jag ännu en gång ser en skicklig och engagerad människa som till synes saboterar sina egna möjligheter att kunna fullfölja sitt arbete på ett bra sätt. För det som gjorts från Moderaternas och Arkelstens sida det senaste dygnet - och som syns utåt! - innebär inte att den till synes obönhörliga drevlogiken utmanas.

I själva sakfrågan (att låta aktörer i samhället betala för en förtroendevalds resor och uppehälle) har Arkelsten sannolikt varit för lite försiktig. Det är en fördel om det både finns klara regler för riksdagsledamöters resor och att ledamöterna säkerställer med sina medarbetare att de handlar rätt. Just nu känner jag mig otillräckligt informerad om vad som gäller för riksdagens politiker.

TILLÄGG KL 11.05
På aftonbladet.se under Lena Mellins kommentar återfinns riksdagspartiernas inställning till "bjudresor". Moderaternas svar på vilka riktlinjer som gäller "säger att det viktiga är att resans innehåll är relevant för uppdraget som riksdagsledamot" enligt partiets presschef Carl Johan Swanson, som inte vill ”gå in på” när riktlinjerna antogs.

Men oavsett sakfrågan så är det i ansvarstagandet som en kritiserad politikers framtid avgörs. Och då är det viktigt att de budskap som framförs är tydliga och begripliga. Det har inte gällt i det här fallet.

Ett klart budskap skulle kunna vara: ”Jag trodde då att det var problemfritt att låta Shell betala resan, men nu inser jag att det var olämpligt. Jag har respekt för Claes Sandgren på Institutet mot mutor och hans inställning är ju klar. Så det hade varit klokt att låta riksdagen betala resan i stället, jag beklagar att jag inte förstod det då.”

Ett annat är: ”Jag är faktiskt osäker på vad som är rätt och fel. Då tyckte jag att det var helt rätt, nu är jag inte lika säker. Men nu ska ju en åklagare titta på det här, och det blir ju en hjälp framöver för att veta var gränserna går”.

Eller: ”Jag vet exakt varför jag lät Shell och andra betala mina resor, det var och är helt okej, så kritiken mot mig är helt utan saklig grund.”

Eller kanske: ”Jag har nog gjort helt fel. Det var inte medvetet så, men i dag känner jag att jag har klantat mig rejält. Det är helt enkelt inte förenligt med riksdagsuppdraget att ta emot förmåner från andra, även om resan har med uppdraget att göra och en del i mina ansträngningar att lära mig mer om mitt område och träffa intressanta människor.”

Klara besked är alltid bäst. Och snara. Aktiv kommunikation i stället för motvillig. Jag tror att Moderaterna just nu gör saker och ting svårare än de är.

POLITIKERNA GLÖMDE SVENSKA FOLKET NÄR DE SVÄNGDE OM FÖRSVARSPOLITIKEN

2010-10-12T12:41:00.001+02:00

I kväll deltar jag i Svt:s aktualitetsprogram ”Debatt” kl 20.30 i Svt2. Afghanistan är temat för hela programtiden, och andra som är inbjudna är bl a Jonas Sjöstedt (V), Karin Enström (M), Johanne Hildebrandt och Försvarsmaktens insatschef Anders Lindström. Dessutom kommer Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, eftersom SD kan komma att bli tungan på vågen när riksdagen snart ska fatta beslut om fortsättningen för Sveriges militära insats i Afghanistan.

Ja, det är ju regering och riksdag som beslutar om säkerhets- och försvarspolitiken. Försvarsmakten följer självklart statsmakternas beslut och direktiv. På senare tid tycks många svenskar yrvaket ha förstått att svenska soldater återkommande är inblandade i skarpa stridssituationer. Vår långa historia av fredsbevarande FN-insatser och fältsjukhus och gränsbevakning är väl förankrad i folkdjupet, men de senaste årens utveckling mot fredsframtvingande insatser i stridsintensiva konfliktområden har uppenbarligen varit okänd för många, vilket bidrar till att relativt många är negativa till vår närvaro i norra Afghanistan.

Häromdagen gick Svenska Dagbladet till förnyat angrepp på Försvarsmaktens informationsstab. Det är lite av en ritual att tidningens försvarsreporter Mikael Holmström riktar sin ilska mot informatörer, som han sin vana trogen anklagar för att mörka ”sanningen” om det som sker i Afghanistan. Ja, han drar sig inte ens för att påstå att min efterträdare, informationsdirektör Erik Lagersten, ljuger.

SvD påstår också att Försvarsmakten har underlåtit att informera politikerna i riksdagens försvarsutskott. De ”har inte fått någon information direkt från Försvaret om de hårda striderna i Afghanistan”, skriver tidningen. - Det känns jättejobbigt, säger en av ledamöterna i utskottet. Bilden blir att Försvarsmakten inte ens är villig att hålla landets försvarspolitiker informerade om det som sker 500 mil härifrån.

Men var det sant? Jag läser på Allan Widmans blogg att han inte har problem att få information när han vill. Han skriver att han gjorde klart för SvD:s reporter ”att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst”, skriver Widman.

Också här är alltså SvD ute och cyklar, i sin iver att kunna publicera rubriker om att Försvaret mörkade eller underlät att informera. Detta har jag utförligt kommenterat i en tidigare bloggpost.

De flesta medier har ett mönster att söka supportrar och gratulanter när de har publicerat ett scoop eller en serie artiklar som de tycker är särskilt märkvärdiga. De ringer upp några intressenter som de tror ska gilla det som tryckts.

Ibland redigeras reaktionerna så att det ska verka som om människor ställer sig bakom allt vad tidningen påstått, inklusive de vettlösa anklagelserna mot Informationsstaben om mörkning. Försvarsministern gick tidigt ut och var positiv till att SvD gav en ingående skildring av de intensiva striderna i Afghanistan. Det gillade han. Men han har inte med ett ord hållit med om att det sker en medveten mörkning. Ändå blev intryck att han ingick i jubelkören.

I kväll tar, som sagt, Svt Debatt upp Afghanistaninsatsen ur olika aspekter. Själv kommer jag huvudsakligen att ta till orda när anklagelserna om mörkning kommer upp. Som inte längre anställd i Försvarsmakten kan jag fritt uttrycka mitt hjärtas mening, och det kommer jag att göra också (om jag inte avbryts eller tystas).

Jag kommer att hävda att jag är övertygad om att Försvarsmaktens informatörer inte medvetet håller inne med information om viktiga händelser. Ledord för informationsstaben är öppenhet och proaktivitet.

Det betyder inte att informationen alltid är lättbegriplig eller fullständig. Det är i alltför hög grad militärt fikonspråk och för lite av skildringar med ett mänskligt perspektiv. Det är ett förbättringsområde.

Varför hävdar då SvD envist att informationsstaben ljuger och mörkar? Ja det har jag skrivit om tidigare. Det är EN person som påstår detta, och hans påståenden och upplevelser sprids sen med automatik i snart sagt hela Mediesverige. Det här handlar mer om en reporters lite speciella personlighet än om händelser i verkligheten.

Är detta så viktigt då? Jo reportern i fråga är en maktfaktor. Vi har så få kunniga försvarsreportrar i Sverige, så att när den kanske kunnigaste av dem alla häver ur sig våldsamma anklagelser mot Försvarsmaktens informationsstab så blir det ”en sanning” i den svenska debatten. Så stort inflytande har han, bl a till följd av att de flesta medier inte anser sig ha råd med egna, professionella försvarsjournalister.

Men i botten för den ostyriga och ryckiga svenska försvarsdebatten ligger riksdagens svek 1999 och 2004. Jag kallar det för ”svek”, eftersom jag anser att våra ledande politiker har ett ansvar att förankra sina beslut, särskilt de som kan sägas vara epokgörande. Att avskaffa invasionsförsvaret och lägga om det till ett internationellt inriktat insatsförsvar är att bryta med en era och starta en ny. Det var dumt att inte involvera svenska folket i den förändringen, och den underlåtelsen är nästan omöjlig att gottgöra i efterhand. Detta har varit mycket kostsamt för Försvarsmaktens varumärke.

REPORTERN SOM SER MÖRKNING ÖVERALLT

2010-10-08T10:01:00.006+02:00

Nu är han på G igen, Sveriges argaste försvarsreporter. Han är också en av de mest initierade, kanske den allra mest erfarna med många egna källor både inom Försvarsmaktens och inom politik och försvarsindustri. När det gäller påståenden om faktiska händelser inom det militära försvaret så har han nästan alltid rätt. Det finns inte en ammunitionstyp eller en skottvinkel som passerar hans vaksamma ögon.

Skriver han att en stridsbåt har kört för fort eller att en robot har avfyrats så är det vanligen just det som har hänt. Han är verkligen duktig på allt som smäller och bullrar.

Men han tycker väldigt illa om Försvarsmaktens informationsstab, som jag var chef för fram till december 2008. Under flera år har han återkommande, på nyhetsplats i Svenska Dagbladet, anklagat informatörerna för att medvetet hålla tillbaka viktig information. I synnerhet brukar han hävda att informatörerna inte vill berätta sanningen om det som sker i Afghanistan, och mer än en gång har han antytt att det är politiska hänsyn bakom.

Igår var han arg två gånger i radio, trots att han troligen älskar att få höras i P1-morgon och Studio Ett. På morgonen darrade rösten så mycket att jag trodde att han skulle börja gråta. Så arg var han på att Försvarsmakten, i hans ögon, var så dålig på att informera.

Han var särskilt besviken på att de intensifierade stridshandlingarna i Afghanistan inte hade lyfts upp mer under valrörelsen. Ja, mitt intryck när jag hörde Mikael Holmström igår morse var faktiskt att han starkt ogillade de rödgrönas avsikt att ta hem Sveriges soldater från Afghanistan. Och kanske hade de rödgröna ”kommit undan” med det just därför att Försvarsmakten inte hade berättat tydligare om att talibaner och andra upprorsmän skjuter och spränger värre än vanligt på senare tid. Det var kontentan. Apropå ”politiska hänsyn”, alltså.

Om Holmström inte regelmässigt tog i så våldssamt och var rasande arg redan i inledningen av diskussioner skulle det gå lättare att föra resonemang om de verkliga bristerna i Försvarsmaktens information om Afghanistan. För de finns. Främst är det själva berättelserna om det som händer som har svagheter, för det mesta skildras på en stel, torftig, traditionstyngd rapportprosa som är mycket svår att begripa för vanligt folk. Ja inte bara svår att begripa, det är tråkigt också. Många gånger har jag önskat att Försvarsmakten kunde ge lika mycket färg och närvaro åt en berättelse som den schvungfulle Holmström.

Varför berättar Försvarsmakten så återhållet och inte sällan fikonspråksmässigt? Ja, det beror till stora delar på att de grupperingar inom Försvarsmakten som sitter på basinformationen är vana att uttrycka sig så. Det händer också att de halvt misstänksamt sitter på uppgifterna och inte delar med sig omedelbart till informatörerna. I många år var vissa officerare ovilliga att inviga informationspersonalen i det som hänt, eftersom de inte litade på att uppgifterna inte snabbt skulle hamna hos pressen! Så illa är det inte nu, men det finns rester av denna misstänksamhet mot (civila) informatörer än i dag. Detta är ett problem som har minskat de senaste 2-3 åren, men det återstår mycket.

Personligen är jag fortfarande mycket engagerad i dessa frågor, trots att jag är fri konsult sedan nästan två år. Men jag blir beklämd när journalistkåren systematiskt skuldbelägger Försvarsmaktens informatörer, som sliter för att öka transparens och proaktiv kommunikation varje dag.

Men att attackera en hel yrkesgrupp är ju ett effektivt sätt att få stora rubriker, då en stor del av landets medier - helt utan egen faktakontroll - vidarebefordrar påståendet om att Försvarsmaktens informationsstab bedriver systematiskt undanhållande av fakta om Afghanistan. Titta på webbsajter och TT-texter från senaste dygnet. Hela Mediesverige sjunger med i Holmströms anti-informationsstabskampanj! De flesta har ingen aning om anklagelserna är sanna, men de publicerar av gammal vana! Vi brukar ju tro på SvD, som är så duktig på försvarsnyheter.

Ja, tidningen är duktig på försvarsnyheter. Men bland alla korrekta uppgifter om Försvarsmakten nästlar det sig in viljan att må lite bättre genom att smutskasta en hel stab. Sannolikt som en följd av gamla oförrätter, för känslan av att inte mötas av vederbörlig respekt, för önskan att upphöja sig själv genom att trycka ned en grupp människor som vanligen inte angriper tillbaka.

Det är kanske mänskligt. Men det är inte allsidig information i medborgarnas intresse.

Dock är jag enig med Mikael Holmström om att Försvarsmakten bör stärka sin information eftersom verksamheten berör hela folket. Men det gör man genom att åtgärda det som orsakat bristerna. Och det är inte medveten mörkning från Informationsstaben.

Tillägg 9 okt: Jag har fått mycket mothugg för mitt inlägg, bl a på Newsmill. Men stöd också. Statsvetaren Ulf Bjereld har twittrat om att han delar min syn, och Jespers Blogg förstår inte vad det är som skulle ha mörkats.

KARIN HÜBINETTES SORTI ÄR BARA SYMBOLIK

2010-10-06T10:42:00.005+02:00

Med en syster i regeringen, och det eventuella jäv som det kan medföra, är det omöjligt för henne att jobba kvar i den position hon har idag, säger Sveriges Televisions Aktuellt- och samhällschef Eva Landahl efter beskedet att Karin Hübinette inte får fortsätta att leda Agenda eller Aktuellt så länge hennes syster är arbetsmarknadsminister.

Ja, inte är det problemfritt med public service-profiler som har band till höga politiker och andra makthavare i samhället, som statsvetaren Ulf Bjereld skriver om på Aftonbladet Debatt i dag. Men standardlösningen, både på Svt och Sveriges Radio, är att fatta ledningsbeslut med symbolisk kraft, inte att ägna sig åt de faktiska riskerna för snedvriden samhällsbevakning.

Det här leder till att företagsledningarna fokuserar på personer som syns och hörs i programmen, inte på de egentliga radio- och TV-makthavarna. Allt bygger på tesen om att Caesars hustru inte ens får misstänkas, det vill säga man stämmer i bäcken, tar det säkra för det osäkra och letar efter en mekanisk princip som kan tillämpas om det börjar osa hett. Eftersom Karin Hübinette är programledare tillhör hon den lilla grupp i publicservice-företagen som inte får ha nära släktingar på mäktiga poster i samhället.

I diskussionen efter Svt-ledningens snabba bortplockande av Karin Hübinette undrar en del över fallet Cecilia Bodström, sedan många år chef på Sveriges Radio på olika nivåer - alla med koppling till nyhets- och samhällsprogram. Hon är numera kanalansvarig på P1 och, som bekant, syster till förre justitieministern Thomas Bodström. Varför har hon fått vara kvar? Min gissning är att hon sällan hörs i radion, eftersom hon inte är programledare utan har haft formellt höga poster på radion. Alltså var det inte ett så stort problem för "förtroendet utåt".

Några år tidigare steg socialdemokraten Hans Dahlgren i graderna inom regeringskansliet, och han är gift med reportern Eva Stenström som då var på Ekot. Den relationen ledde till en del krumbukter inom Sveriges Radio - just för att det var en person som hördes "utåt" som hade relation till en hög politiker.

I dag skriver alltså Ulf Bjereld i Aftonbladet att TV-ledningen gömmer sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (risken att tvingas intervju sin egen syster). Det giltiga skälet att plocka bort Hübinette från programledarrollen skulle ju vara om man verkligen inte trodde att hon skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt, skriver Bjereld.

Även Svt-kollegan K-G Bergström (ta inte ifrån honom hans bindestreck mellan K och G, då blir han småsur) är enligt Aftonbladet kritisk mot beslutet. "Det är ett alldeles för hårt straff", säger han enligt tidningen. "Grymt och obarmhärtigt, säger han till Expressen. Han anser att Karin Hübinette åtminstone skulle kunna vara kvar som programledare för Agenda, som planeras längre i förväg än Aktuellt. Jag är inte säker på att K-G hade resonerat på samma sätt under den tid han var redaktör på Rapport, men i dag (när han är pensionär och gör inhopp som frilansande programledare) ställer han alltså inte upp på Caesars hustru-doktrinen.

Men historiskt är det alltså den doktrinen som har gällt. Public service-chefer gillar principer och regler som är lätta att tillämpa, för de vill till ganska högt pris undvika angrepp för att inte hålla opartiskhetens fana högt.

Själv tror allt mindre på det möjliga i att verkligen iaktta opartiskhet - och detta av två skäl. Det ena är att det är så svårt i etermedier att vara opartisk eftersom så mycket av budskapet sker med röst, blickar och andra element i kroppsspråket. Det andra skälet är att de gånger som medarbetare agerar partiskt (enligt min personliga mening) så brukar sällan någon reagera. Begreppet partiskhet/opartiskhet är helt enkelt föremål för så många olika tolkningar att det i slutändan blir mest - symbolik.

Dessutom: ju längre karriär inom stora medieföretag, desto fler kontakter får du med människor som antingen är vid makten nu eller som hamnar där efter några år. Alltså: ju mer kompetent du är som programledare, desto fler kompisar får du som du måste visa "oberoende" gentemot.

Svårt? Jepp.

UPPDATERING KL 15.23: Marianne Rundström tar Karin Hübinettes plats i Agenda. Det kommer hon att göra utmärkt. Jag känner alla de nämnda programledarna i denna bloggpost och har bra relationer till alla.

Och ett antal mediechefer sällar sig till kören av kritiker i en artikel i Expressen.

DÄRFÖR BLEV ALLIANSEN STÖRST I VALET

2010-09-21T11:12:00.000+02:00

En förvånad socialdemokrati fick se sig besegrad igen. Vad kan det komma sig att "de blåa" totalt sett har framgångar och "de röda" backar?

Igår var jag på United Minds eftervalsanalys där opinionschefen Carl Melin inledde med en summering av sin egen valdagsundersökning, han ger många av resultaten i dagens artikel på DN Debatt för den som vill tränga in i det.

Sverigedemokraterna vann fler väljare från de borgerliga än från de rödgröna, visar United Minds undersökning. Moderaterna har övervikt män medan Socialdemokraterna har blivit "kvinnligare". Om vi inte hade haft manlig rösträtt i Sverige skulle de rödgröna ha vunnit valet.

En särskilt intressant lärdom är att en mycket stor del av väljarna hade högre tankar om Alliansens förmåga att hålla ordning och reda på Sveriges ekonomi, även på den rödgröna sidan.

De opinionsrörelser som avgjorde valet skedde inte under sommaren och i augusti utan mellan april och juni, ansåg Carl Melin. Och frågan är om det inte är de rödgrönas egna göranden och låtanden som under den tiden kan ha sänkt dem i opinionen, funderar jag själv. Vad skulle det annars vara?

Socialdemokraterna gjorde ju en upphämtning alldeles i valrörelsens slutfas, och det var huvudsakligen kvinnor som då valde S efter att tidigare ha sympatiserat med ett annat rödgrönt parti.

Ursula Berge var en av kommentatorerna på eftervalsdiskussionen på United Minds och Prime PR, och hon hade inte höga tankar om de rödgrönas valrörelse, den var i huvudsak reaktiv. Och om man vill göra ett politiskt utspel om barnomsorgen, var det verkligen avgiftsnivån som var problemet?

Timbros Thomas Idergard tyckte att borgerligheten kunde sluta späka sig efter valet. Gläd dig du svenska borgerlighet, det är så vi ska se på resultatet. Sverige har normaliserats, tyckte Idergard.

Niklas Nordström, konsult på Prime PR och tidigare SSU-ordförande, tyckte att det var märkligt att många socialdemokrater inte var beredda på "det moderata projektet". Om man har läst Anita Kratz bok om Fredrik Reinfeldt så framgår hans strategi klart, men konstigt nog finns det ledande partiföreträdare som inte har läst boken, enligt Nordström.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm var självkritisk och ansåg att det inte räcker för S att ha lite rådslag och byta partiledare. Det var för mycket av lappa och laga, ansåg Arenas Håkan A Bengtsson som också var med på United Minds analytiska seminarium.

Det var en mycket upplysande övning, och för egen del tycker jag att den allmänna (mediala) eftervalsdiskussionen i alltför hög grad ägnar sig åt Sverigedemokraternas intåg. En sak är säker: Socialdemokraternas behov av förnyelse är otroligt starkt, och den omstöpning som väntar kommer nog att börja mycket snart. Det är önskvärt att Mona Sahlin stannar kvar som partiledare och driver den här processen, tycks vara den allmänna meningen.

DET VAR INTE NAMNGIVNINGEN SOM VAR FEL

2010-08-24T20:08:00.000+02:00

Jag har gjort ytterligare ett par kommentarer på Assange-debatten som sker på Mymlans blogg. I min senast kommentar understryker jag en aspekt på pressetik som mycket få tycks acceptera eller ens vara medvetna om. Ibland är nämligen den rimligaste slutsatsen av en pressetisk bedömning att inte skriva alls i tidningen/mediet.

Så här lyder min senaste kommentar:

Flera av de debattörer som försvarar Expressens och andra mediers första publicering i lördags har argumenterat emot tanken på att inte namnge Julian Assange. För egen del har jag inte vid något tillfälle fokuserat min kritik på namngivningen, utan på publiceringen över huvud taget.

Behovet av att skydda människor emot alltför mycket lidande (kan gälla både brottslingar och brottsoffer) innebär ibland att det blir omöjligt att skriva en vettig berättelse utan att ange vilka personer det gäller. Om det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändå publicera så återstår alternativet att inte skriva alls (alltså i det skede som rådde natten till i lördags, när det förelåg ett anhållningsbeslut som byggde på ytterst rudimentär information).

Det syns knappast i debatten att pressetiskt ansvar ibland innebär just att inte publicera någonting. Detta vill jag gärna ha till protokollet.

PUBLICITETSSKADORNA SPRIDER SIG

2010-08-24T14:57:00.000+02:00

Efter nyhetsmediernas publicering av brottsmisstankar mot Julian Assange har nu bevakningen av de två anmälande kvinnorna intensifierats. Det är huvudsakligen på bloggar och mer eller mindre seriösa sajter som uppgifterna sprids, men på många håll namnges och omskrivs den ena av de två kvinnor som polisanmält Assange.

Journalisten Sofia Mirjamsdotter har summerat utvecklingen på sin blogg TheRealMymlan, och jag kan instämma med stora delar av hennes historieskrivning. Däremot delar jag inte hennes slutsatser om huruvida det var rimligt att publicera uppgifter om anhållandet för våldtäkt i lördags.

Jag har kommenterat på hennes blogg, så här:
Mycket av det du skriver är i mina ögon klokt, särskilt den första, ”juridiska” halvan. Men jag kan inte hålla med om att det var rimligt att publicera nyheten om anhållandet för våldtäkt i lördags. All erfarenhet visar att publicitet om en våldtäktsmisstanke vållar oerhörda skador för den utpekade, oavsett hur rättsprocessen utvecklas. Om våldtäktsmisstanken och den anhållne blir nyhetsstoff så ökar dessutom risken för att målsägarna ska bli föremål för artiklar och diskussion, vilket rimligen är en lika allvarlig publicitetsskada. Och detta har ju nu skett.
Jag har också frågetecken för att åklagare 1 får kritik för att hon sa som det var om anhållandet, när du senare engagerat hävdar betydelsen av öppenhet. Det var inte åklagaren som vållade Assange och de två anmälande kvinnorna publicitetsskador, det var faktiskt medierna som beslöt att publicera.
STAFFAN DOPPING

FÖRVIRRAD PRESSETIK OCH OVILJA ATT TA ANSVAR

2010-08-23T01:36:00.004+02:00

En rad tankar och känslor far genom huvudet när jag försöker få rätsida på det som hänt medialt sedan Expressen basunerade ut att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt. Jag påminns om hur svårt jag har för mediebranschens breda bejakande av den så kallade konsekvensneutraliteten. Jag oroas av många debattörers oförståelse för vad som är pressetikens kärna. Oförmågan att avvakta något dygn för att fördjupa kunskaperna i den aktuella frågan gör mig också beklämd, och när det sedan blir dags för eftertankepaus så lägger många journalister hela ansvaret på åklagarväsendet. Sammantaget, efter bara två dygn med ”Assangegate”, känner jag stor frustration. Låt mig utveckla det här.

Den heliga konsekvensneutraliteten
Den heliga principen om konsekvensneutralitet kan låta attraktiv i teorin, men den har svårt i mötet med verkligheten. Särskilt illa låter den sig förenas med grunderna i pressetiken, som ju handlar om att medierna förväntas ta viss hänsyn till dem som berörs av artiklar, inslag och reportage. Eller som det står i etiska reglerna för press, radio och TV: Det gäller ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”.

En bra sammanfattning av vad pressetik handlar om formulerades för många år sen av dåvarande TU-ordföranden Hans Schöier. En fråga och en påminnelse utgjorde hans etiska credo: ”Är det sant? Kom ihåg att vi hanterar människor!”

En annan konstighet kring konsekvensneutraliteten är att många journalister säger att de sökte yrket för att kunna förändra världen. Hur den ambitionen går ihop med primatet om att inte bry sig om konsekvenserna av sitt journalistiska värv begriper jag inte.

Om jouråklagaren och anhållandet
I fallet Julian Assange handlar det, när affären exploderar lördag morgon, om att en jouråklagare har anhållit den 39-årige australiern i dennes frånvaro (eller ”utevaro” som en del skriver för att låta lite Silbersky-fähiga). Brottsrubriceringarna är två, varav den ena är våldtäkt. Det är ett allvarligt brott i Sverige, så om jouråklagaren inte direkt kan avfärda misstanken så är hon förmodligen närmast piskad att anhålla för att få fart på utredningen.

Detta åklagarbeslut är i praktiken det enda skälet till att Expressen beslutar att i nästa dags tidning trumpeta ut att Wikileaks-grundaren jagas för våldtäkt. Inom några timmar är nyheten ute i alla medier, och det är ingen hejd på Expressens stolthet över att ha triggat i gång medier och nyhetsbyråer över hela världen.

Men vilka är de etablerade tumreglerna inom pressetiken när det gäller publiceringar om människor som är misstänkta för brott?

Ska betraktas som oskyldig
Jo, det handlar om att en person som är misstänkt för brott i lagens mening ska betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Om att medierna ska sträva efter att höra alla parter samtidigt och om att vara uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som har blivit anmäld.

I många år fanns en praxis på många stora medier att inte identifiera brottsmisstänkta så länge de inte var dömda, och personen blev bara namngiven om straffet blev minst två års fängelse. Pressen höll alltså stånd i många veckor, under tiden som rättsväsendet passerade sina återkommande brottsutredningsstationer: anhållande, begäran om häktning, häktning, åtal, rättegång, dom, ev överklagande, hovrättsdom osv.

Om allmänintressets styrka
Varför denna tradition av ”vänta och se”? Jo, det ansågs att allmänintresset för det påstådda brottet blir starkare ju närmare fallet har kommit en lagakraftvunnen dom. När någon har befunnits skyldig i domstol till ett brott så väger vanligen allmänintresset tyngre än personens eget intresse av att slippa besvärande och skadlig publicitet. När bara en vag misstanke finns, innan förhör har hunnit göras och medan bevisläget ännu är skralt har risken varit uppenbar att medierna tillfogar den misstänkte en allvarlig publicitetsskada, som inte balanseras av ett tillräckligt starkt allmänintresse.

Det som gör mig beklämd i fallet Julian Assange är att många tvärsäkra debattörer inte ägnar en sekund åt att resonera kring graden av publicitetsskada. De nöjer sig med att slå fast att allmänintresset är mycket högt. Men pressetik är, som sagt, alltid att balansera två motstående intressen.

Yviga diskussioner på Twitter
En del röster har till och med förfäktat att det nog kan vara positivt för Julian Assange att ha en våldtäktsmisstanke på halsen... ja diskussionerna på Twitter och övriga nätet har varit mycket yviga. Jag har bland annat sett inlägg från etablerade mediepersonligheter som går ut på att det skulle vara att skuldbelägga brottsoffer att föra in diskussionen om en brottsmisstänkts personliga integritet!

Det tycks alltså finnas en stor kunskapslucka inom medievärlden om vad som är pressetikens innersta väsen. Den i mina ögon viktigaste paragrafen är visserligen ”ge korrekta nyheter”. Men kärnan är alltså avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskadan.

Jag är ingen jurist, men har under årens lopp vant mig vid att det kan vara en ganska ryckig juridisk resa från första brottsmisstanken och fram till anhållande, häktning och rättegång. Men de medier som var mest triggerhappy i lördags har ansett att jouråklagarens anhållande för våldtäkt är en mycket stor nyhet, om den misstänkte är främste företrädare för en mycket uppmärksammad internationell sajt som publicerar hemliga dokument. Ja när det handlar om Julian Assange, som är så hårt uppvaktad just nu, så får nästan allt som händer honom så extraordinärt starkt allmänintresse att det bara är att publicera om jag avläser medieopinionen rätt.

Det finns förstås reflekterande undantag, exempelvis Joakim Jardenberg tycker att det gick för fort i lördags.

Samtidigt har det framgått att många journalister inte förstår skillnaden mellan anhållande och häktning, och ännu mindre inser hur lite bevis som krävs för ett anhållande jämfört med häktning, åtal och fällande dom. Många i debatten blandar oförfärat de juridiska begreppen och avslöjar därmed att de inte alltid har fullgod kännedom om de processer som de skapar journalistik kring.

Visst, också jag hajade till när chefsåklagaren med ett penndrag annullerade anhållandet och strök våldtäktsmisstanken. Men det är sånt som händer i polis- och åklagarväsendet! Om misstankarna hade stärkts efter det första dygnet, om polisen hade hunnit höra Assange, om ordinarie åklagare därefter beslöt att begära häktning... DÅ hade vi varit framme vid en punkt där allmänintresset börjar höjas till de sfärer där publicitetsskadan ligger.

Febrigt, kortsiktigt nyhetsklimat
Nyhetsklimatet 2010 är otåligt, febrigt, kortsiktigt. ”Han är ju anhållen! För våldtäkt! Polisen jagar honom, vad väntar vi på? Publicera!”

Jag är generellt ingen motståndare till namnpubliceringar i nyhetsmedier. Jag har många gånger kritiserat redaktioner för att de valt att anonymisera brottsmisstänkta. Men när man namnpublicerar ska det vara av rätt skäl, av publicistiska skäl. Journalister ska inte leka polis eller domstol.

För sju år sedan mördades utrikesminister Anna Lindh. När en andra misstänkt greps, där det fanns gott om bevisning, valde många medier att inte identifera honom ens när han häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. En av redaktionerna som fortsatte att anonymisera 24-åringen motiverade beslutet så här:
”Aktuellt har valt att inte publicera den häktade 24-åringens namn och bild eftersom vi inte har tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet agerade till en början på samma sätt.

Aktuellts förklaring var obehagligt avslöjande. Programmet skulle alltså välja att namnge mördaren när den fått ”tillräcklig insyn i skuldfrågan”. Med all respekt - sådana bedömningar föredrar jag att domstolarna ägnar sig åt. Exemplet illustrerar hur de pressetiska bedömningarna ibland kontamineras av Kalle Blomkvist-analyser i tidningshusen.

Beslut om att namnge eller anonymisera brottsmisstänkta ska vara publicistiska beslut, som bygger på pressetiska bedömningar. Tyvärr tycks det allt oftare vara fråga om kvasijuridik.

Förvirring i pressetiken
Det råder alltså på många sätt en förvirring kring pressetiken i praktiken. Jag saknar tunga publicister som Bo Strömstedt, Christina Jutterström, Bertil Torekull och Olle Stenholm. Om de hade varit aktiva i dag så hade det kanske varit lite mer av intellektuell ordning och reda.

En annan tokighet i den journalistiska debatten om anhållandet (inte ”anhållan”) av Assange är flera redaktioners betonande av att beslutet att anhålla Assange var ett offentligt beslut. Denna formella offentlighet tas av vissa till intäkt för att det därigenom skulle vara publicistiskt rätt att basunera ut över hela världen att Julian Assange misstänks för våldtäkt.

Offentlighet och pressetik
Den svenska offentlighetsprincipen har ett stort värde för medborgarnas rätt att ta del av vad stat och kommun ägnar sig åt. Men mycket av innehållet i offentliga dokument skulle innebära allvarliga intrång i människors integritet om det publicerades i massmedier. Det skulle sannolikt inte vara brott mot Tryckfrihetsförordningen att återge innehållet på nyhetsplats, men det skulle bli rader av pressetiska överträdelser.

Ansvaret för publiceringarna
Ytterligare en viktig paragraf i Etiska regler för press radio och TV är den sjuttonde och sista paragrafen: ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.”

Ändå dominerar journalistuppfattningen (i alla fall på Twitter) att det är åklagarna som har klantat sig, medan medierna som inte kunde hålla sig ett dygn sköter sig efter skolboken. ”Det var inte vi, det var hon som gjorde så att fönsterrutan sprack”.

Jag vet inte om jouråklagaren som anhöll Assange gjorde ett bra jobb, jag har inte insyn eller kunskap att bedöma det. Men så mycket vet jag att det var inte åklagarens ansvar att Expressen och sedan SvD, TT, Aftonbladet, Ekot, TV4, DN och alla andra publicerade uppgiften om anhållandet och våldtäktsmisstanken. Det ansvaret har den ansvariga utgivaren för vart och ett av alla dessa medier.

Rätt eller fel att publicera? Oavsett vilket så stinker det när de mäktiga medieredaktörerna skyller sina publiceringar på rättsväsendet.

Tillägg måndag kl 09.12
Julian Assange säger själv till TV-kanalen al-Jazeera att han den 11 augusti varnades av australisk säkerhetstjänst för en "kampanj" mot sin person. Komplott eller verkligt sexbrott? Lägg märke till att jag saknar uppfattning om det. Mina resonemang handlar om växelspelet juridik-journalistik, och publicistiskt ansvar måste kunna tas oavsett om polis och åklagare spelar i elitserien eller ej.

SDOPPING PÅ 77 SEKUNDER - FÖRSTÅR DU VAD DE SÄGER I RADIO? (ljudblogg)

2010-08-16T21:49:00.000+02:00

SDOPPING PÅ 77 SEKUNDER - ÖPPENHET I KONFLIKT MED INTEGRITET (ljudblogg)

2010-08-16T21:47:00.000+02:00

SEMESTERLUNKEN ÄR ÖVER - SÅ HÄR TYCKER JAG! (även ljudblogg)

2010-08-13T14:33:00.003+02:00

Nu prövar jag att blogga med både ljud och skrift - den här bloggposten finns också som ljudfil, AudioBoo. Du hittar den här.

I dag var jag för andra gången på två veckor inbjuden till TV4:s och Nyhetsmorgons fredagspanel. Jag utvecklar här en del av det som jag var inne på där.

Minkplågeriet briserade i början av veckan med dom vidriga bilderna av stressade minkar som äter på sina syskon och som visar flera andra tecken på att må dåligt. Djurrättsalliansen, som vet vad nyhetshungriga medier tänder på, har gått från att släppa ut djuren till att videofilma dem under nattliga räder. Det svåra för oss mediekonsumenter är att kunna veta hur sann bilden är.

Filmsekvenserna är nästan outhärdliga att se, men om jag lyssnar på veterinärgurun Johan Beck-Friis och läser på Jordbruksverkets hemsida blir slutsumman att djurrättsfolket har rätt i sin kritik. Och pälsdjursnäringen har haft sju år på sig att förbättra omsorgen. Och de minkfarmare som intervjuas slår ifrån sig, "hur ska jag kunna hålla koll på alla djuren, att dom börjar äta på varandra går ju på fem minuter..." Det finns säkert goda minkfarmare, men branschen har misslyckats med självsaneringen.

Det är visserligen ingen vinst för arten mink, om samma antal djur i stället föds upp i andra länder med ännu sämre djurskydd. Men om Sverige ska leva upp till dom löften, som Astrid Lindgren lockade fram - då kan vi inte ha minkfarmerna kvar.

Polisens fartkameror skulle vi ha talat om i fredagspanelen men det blev inte av. Här gör jag det i stället: Dagens Nyheter skrev i veckan om att tusentals bilister kan ha fått felaktiga böter därför att polisens och Trafikverkets fartkameror kan ha tekniska svagheter.

Indignationen är stor. Men om man läser hela texten så framgår det att ingen vet om det är så att nån bilist har blivit felaktigt bötfälld. Det som beskrivs i DN är högteknologiska spekulationer som leder till att det är troligt att tusentals bilister har fått felaktiga böter - det är en forskare som gör den bedömningen. Det kan handla om fel på flera kilometer i timmen.

Men hur stora är felen? Hur många har drabbats? Forskaren svarar: ”ingen vet - och det är det som är skrämmande”. Nja, för mig är det mer skrämmande att en majoritet av alla bilister kör fortare än tillåtet, och de fortkörningarna orsakar dödsfall i trafiken. Små små mätfel av fartkameror dödar inga människor.

Självklart ska fartkamerorna ha en fullgod precision, men de nästan akademiska spekulationer som det handlar om får mig att tänka på Strindbergs professor i knappologi.

Vad talade vi mer om i panelen? Jo om pandemin, svininfluensan. Nu i veckan sa Världshälsoorganisationen att det inte längre är en pandemi, efter drygt ett år har smittan och faran nedgraderats. Många tar det här till intäkt för att larmet våren 2009 skulle ha varit en bluff, att viruset var skapat av läkemedelsindustrin. De resonemangen känns inte övertygande, även om det är trist och skadligt att WHO är en så sluten myndighet. Hela FN-systemet lider av bristande öppenhet.

Men nya, smittsamma virus är nyckfulla och föränderliga. Att Sverige valde att ta det säkra för det osäkra för ett år sedan var en god åtgärd i hälsans intresse. Det anser jag i alla fall i dag, även om jag kan ändra mig om det kommer fram välgrundade fakta.

Dessutom, även om influensahysteri rådde förra våren så vidtogs massor av åtgärder för att begränsa smittspridningen, inte minst för att skydda särskilda riskgrupper. Det kan ju ha varit så att det var bra och effektiva åtgärder och att det bidrog till att vi i dag inte har nån pandemi.

Indignation är nog bra när flagranta brott och försummelser drabbar många människor. Men indignation är inte bra om man blir beroende av det.

Så här tycker jag - i alla fall i dag!
Följ mig gärna på Twitter - där heter jag Sdopping. Inga punkter, inga streck.

SOMMARSTILTJE

2010-07-22T12:56:00.000+02:00

Nu har jag intensivsemester och kommer nog att vara blogglat under ett antal veckor. Men den som tycker att jag missar att kommentera något aktuellt är välkommen att "väcka" mig. Det sker då enklast med antingen en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till staffan@dopping.se.
Trevlig sensommar!

SÅ FEL HADE JAG OM LITTORINAFFÄREN

2010-07-15T11:54:00.011+02:00

Littorinaffären briserade mitt framför mina ögon i Visby. Men det var inte en enda stor smäll, utan mer som ett smatterband där Aftonbladets löpsedel i lördags var den dittills mest kraftfulla krevaden.

Sedan jag skrev mitt blogginlägg i lördags, ”Så borde Littorins avgång ha kommunicerats” har ett och annat hänt och det står för mig klart att jag har misstagit mig på en och annan punkt i denna härva. Jag vill gärna precisera vad jag (troligen) har haft fel om och vad jag står fast vid.

Kortversionen om vad jag hade fel om är att:

Littorins budskap tycks inte ha passerat statsministerns stab (läs: HG Wessberg och Per Schlingmann) utan han skrev av allt att döma själv sitt avgångstal.

Littorin tycks verkligen ha trott att han hade dementerat sexköpsanklagelsen, medan Aftonbladet var lika övertygad om att han avstått från att dementera.

Statsministern tycks ha haft ett litet manöverutrymme i sin första pressträff, eftersom han och hans stab uppenbarligen lät Littorin rita upp de stora linjerna. Dessutom behövde statsministern aldrig ”avsätta” sin arbetsmarknadsminister så talet om en frivillig avgång var nog helt sant.

Efter att Sven Otto Littorin lät sig mejlintervjuas igår i DN och Aftonbladets stf ansvariga utgivare Lena Mellin yttrat sig i ett antal intervjuer och debatter har en del av förra veckans dimridåer lättat något. Framför allt har det blivit begripligt (men fortfarande lika misslyckat i sak) att Littorin talade som han gjorde vid onsdagmorgonens pressträff. Moderaterna lät en knäckt människa ta hand om sitt eget budskap, och då är det rätt givet att det blir känslorna som styr. Hans blytunga fokus på hets mot de tre barnen är den omständighet i avskedstalet som triggade i gång allt det som hände sedan.

Troligen uppfattade medarbetarna i moderatledningen Littorins belägenhet som en ”privatlivskatastrof” med i praktiken tämligen små hot mot partiet och valrörelsen. Visserligen var ju sexköpsanklagelsen ytterst obehaglig, men de hade ju själva hört Littorin tillbakavisa anklagelsen så risken att den skulle bli löpsedelsstoff bedömdes nog som minimal.

Därför, gissar jag, fick Littorin så fria händer att utforma sitt avskedsanförande. ”Det var ju av privata skäl som han avgår, och det budskapet blir extra betonat om han också står för alla sina ord själv”, tänkte de kanske.

Men de har felbedömt Aftonbladet. Just nu pågår en intensiv diskussion huruvida tidningen hade fått en tydlig dementi från Littorin eller inte. Expressen skriver i dag att en bandinspelning av samtalet mellan pressekreteraren och Aftonbladet ”bevisar att Littorin talade sanning om dementin”.

Men det finns dementier och det finns Dementier. Många journalister ogillar starkt att ofta tvingas tala med pressekreterare, informationschefer och andra företrädare för den som de egentligen ska bevaka. I mindre viktiga frågor är det ofta både praktiskt och accepterat att nöja sig med ”pressisen”, men är digniteten hög (vilket den nästan alltid är när det handlar om nyhetsscoop) så är en kommentar/dementi direkt från den det berör (telefon eller live) betydligt mer värdefull för mediet. Förmodligen tänkte Aftonbladet så här: om de nu är så säkra på att anklagelsen är felaktig - vad hindrar Littorin från att personligen säga det till vår reporter?

Littorins uttalanden på Visby flygplats (när han sannolikt är chockad, i alla fall oförberedd) kan inte med bästa vilja i världen uppfattas som en säker dementi. (”Nej nej, men snälla - sluta...) och de sista frågorna besvaras med ”inga kommentarer”.

Det är inte så att jag helhjärtat stöder Aftonbladets agerande i den här affären, långt därifrån. Jag tycker också att det är väldigt lomhört av Aftonbladet att helt missa pressekreterarens försök till dementi. Jag skriver försök, eftersom hon samtidigt bad att få mer av tidningens ”bevisning” för att verkligen känna sig säker på vad det var som skulle bemötas med en dementi.

Men stora nyhetsredaktioner i Sverige har hög svansföring, och många journalister anser också att det är de och inte politikerna som ska ”sätta agendan”. Om Littorin är otydlig på Visby flygplats så har han ju möjligheten att samla sig på kvällen eller morgonen och sedan leverera en genomtänkt dementi till Aftonbladet. Om han hade ställt upp då för tidningen (vilket Aftonbladet hade räknat med) så kanske Littorinaffären inte hade blivit en affär utan bara en plötslig avgång.

Vissa debattörer vill göra allt detta till en huvudsakligen juridisk diskussion (särskilt jurister, överraskande nog) medan andra fokuserar på pressetiken. Och nog finns det anledning att skärskåda Aftonbladets hantering av det här, och det kommer att ske.

Men journalistik och juridik är olika verksamheter, även om det olyckligtvis förekommer många gemensamma termer, till exempel brott, vittne, skuld, bevis. Den som har följt Lena Mellins resonemang har till och med kunnat höra henne säga att "vi har inte påstått att Littorin har köpt sex, vi har berättat att vi har träffat en kvinna som påstår att han har köpt sex". Eftersom AB inte vet med säkerhet kan de inte publicera anklagelsen utan att åtminstone ha fått den utpekades egen ståndpunkt i saken. Det är inte juridik, det är pressetik.

Men det allra tydligaste i affären är hur dynamiskt (sam-)spelet är mellan politiken och medierna. De är beroende av varandra, de utnyttjar varandra och de tävlar om vem som driver vem. Men trots de täta kontakterna och att de ofta verkar på samma spelplan så kan de inte förstå varandra när det skorpar till sig.

”Ja men du har ju inte dementerat fast vi har väntat i flera dagar.” ”Han har ju visst dementerat, det gjorde han ju redan på flygplatsen!” "Nej, så tolkade inte vi honom. Och sen sökte vi honom hela kvällen och vi fick aldrig tala med honom!” ”Ja men jag berättade ju i telefon med er nyhetschef att han aldrig har köpt sex!” Osv osv. Politikern och hans medarbetare förstår inte Aftonbladets ställföreträdande utgivare och hennes medarbetare. Men de förstår inte att de inte förstår varandra.

Vad det sedan gäller statsministerns första pressträff så har jag ju beskrivit den som lika vilseledande som Littorins och dessutom stel och kantig, okänslig. Några har tolkat mig som att jag skulle ha ansett att Reinfeldt ensidigt skulle ha gått ut och berättat om att det fanns en anklagelse om sexköp. Men så har jag inte menat (jag kanske har uttryckt mig otydligt - det är absolut en möjlighet). Jag ville att Littorin själv skulle ha varit öppen om att avgångstidpunkten hade samband med en kvällstidnings brottsanklagelse mot honom, och detta kunde då statsministern bara instämma i.

Eftersom krishanteringen inleddes så olyckligt så hade Fredrik Reinfeldt väldigt litet manöverutrymme. Det verkar än i dag oklart om han tror på sin gamle vän i sexköpsfrågan eller inte, och den oklarheten (om jag rätt tolkar honom) har väl ytterligare begränsat honom.

Men det stora felet är att statsministerns medarbetare inte gav Littorin stöd och viss styrning vid pressträffen i Visby. Då hade det kunna bli någorlunda rätt från början, vilket kunde ha skonat framför allt Littorins familj.

Så min huvudprincip för all kommunikation står sig väl: berätta spontant om det som är väsentligt och överdriv inte vissa faktorer för att kunna dölja det som har störst eller stor betydelse. Det är inte för mycket öppenhet som har lett till denna smärtsamma affär.

Min förra chef hade ett bra motto för handlande i svåra lägen (och det blir inte sämre för att det lär vara lånat av en gammal KGB-chef): kall hjärna, varmt hjärta och rena händer.

SÅ BORDE LITTORINS AVGÅNG HA KOMMUNICERATS

2010-07-10T19:40:00.012+02:00

Många olika intryck och känslor slår till samtidigt när Littorinaffären går in på fjärde dygnet. Det går inte att finna några vinnare i detta, utom möjligen dem som tycker att det är bra att en valrörelse överskuggas av vältrande i privata tragedier. Men det sorgliga är att Sven Otto Littorin och regeringen tycks ha bidragit till att förlänga plågan och förvärra skadan. Min kollega Paul Ronge kallar det i sin blogg för en "iskall och cynisk krishantering".

De flesta kände till den oförsonliga vårdnadstvisten med exhustrun, och det är i efterhand svårt att förstå att arbetsmarknadsministern ens försökte klara sitt tunga uppdrag medan privatlivet var i uppror. Jag tror att det var dumdristigt att inte ta timeout när tvisten blev hätsk och utdragen.

Tuff och omänsklig

Med detta i bakgrunden är det lätt att förstå att Littorins ministertid har varit tuff och stundtals omänsklig. Han berättade i onsdags att han haft flera djupa depressioner och att han inte är en Snövit. Men hans huvudbudskap var att hans barn hade jagats av skrupellösa journalister och att den otäcka erfarenheten, i kombination med vårdnadstvist och medial granskning, innebar att gränsen var nådd. Nu skulle han bli en privatperson igen.

När jag skriver det här har jag just nåtts av nyheten att hans ombud i vårdnadstvisten, advokat Birgitta Hållenius, meddelar att Littorin förnekar brott. Det var ett besked i elfte timmen, och dessutom överlämnat av fel person. Ändå måste vi som nu diskuterar affären utgå från att vi inte kan vara säkra på om han köpt sex eller inte.

Därför tänker jag mig två scenarier, för hur Littorins och statsministerns kommunikation hade kunnat se ut i onsdags morse och förmiddag:

Om han är skyldig

"Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har tidvis varit i dåligt mentalt skick, och jag har vid några tillfällen inte klarat att handla så som ett statsråd förväntas göra.

Min vardag har också tidvis inneburit en hård medial granskning, som också har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan. Men eftersom jag tyvärr - vid ett tillfälle - har betalat för sex så är ju svaret på frågan ja, det har jag gjort. Och jag beklagar det hela mycket djupt förstås. Och det är tillräckligt för att jag ska vara en belastning för regeringen och för mitt parti.

Det här tillhör ju i princip privatlivet, men en ledande politiker får inte bryta mot lagen. Jag är också rätt säker på att den här händelsen kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga tillkortakommanden och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor."

Ovanstående budskap präglas av öppenhet och ansvar. SOL medger att ett mediums frågor har haft inverkan på hans och statsministerns beslut att avgå nu. Han medger sina handlingar och tar ansvar för dem, samtidigt som han berättar att han anser att mediegranskningen delvis varit omänsklig.

Men om Littorin är oskyldig till sexköp eller liknande gärningar, så kunde det här vara ett ansvarsfullt och klargörande budskap:

Om han är oskyldig

"Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har också tidvis varit i dåligt mentalt skick, särskilt i våras.

Min vardag har också återkommande inneburit en hård medial granskning, som har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan vilket jag ångrar nu efteråt. Men jag blev så chockad och illa berörd av anklagelsen som jag betraktar som ren smutskastning så jag gick bara därifrån. Men när jag har reflekterat över den här nya anklagelsen så har jag kommit fram till att jag nu är en belastning för regeringen och för mitt parti.

Låt mig säga detta klart och entydigt: Jag har INTE köpt sex av den här kvinnan och inte heller av någon annan. Jag är oskyldig till brott mot sexköpslagen. Tidningens uppgifter är osanna, har ingenting med verkligheten att göra. Men i vårt politiska klimat just nu räcker det ofta med en misstanke eller en anklagelse för att skadeskjuta ledande företrädare, och jag befarar att dom här osanna anklagelserna kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga svårigheter och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor."

Littorin hade kunnat välja den avgångsförklaring som passar. Och det hela hade kunnat kommenteras av en statsminister som visar hjärta, i stället för den distanserade kyla som han visade både i onsdags och i förmiddags. Jag utgår i exemplet från att Littorin till sin statsminister sagt sig vara oskyldig till medieanklagelsen.

Reinfeldt kunde ha sagt:

"Jag förlorar i dag en uppskattad medlem av regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill entledigas, och jag är överens med honom att det är det bästa som kan ske eftersom han just nu inte har möjlighet att göra sitt jobb med det fokus och det förtroende som är önskvärt.

Skälet är att han har levt under mycket hård press efter sin skilsmässa för fem år sedan, och igår blev han konfronterad av ett nyhetsmedium som påstod att han har begått brott mot sexköpslagen. För mig har han bedyrat att han är oskyldig, och jag har haft långa resonemang med honom om medieuppgifterna. Men dessa anklagelser, tillsammans med den påfrestning som han redan lever under i form av en uppslitande vårdnadstvist, gör att han helt enkelt inte orkar stanna kvar som minister. Och om man inte orkar, då ska man avgå.

Jag har uppskattat Sven Otto i många år, både som vän och arbetskamrat. Jag kommer att sakna honom, men en arbetsmarknadsminister måste ha fullt fokus på jobben. Då får man inte vara för betungad eller distraherad av turbulens i privatlivet. Därför avgår Sven Otto Littorin."

Jag hade föredragit en krishantering som var rak och öppen med plats för känsla för den som är i centrum för historien. Om Littorin och Reinfeldt hade agerat så här i onsdags så hade kanske Aftonbladet hållit inne med vittnesmålet från ”Anna, 30”.

Men nu kom fokus i Littorins budskap på reportrars yrkesetiska övergrepp på de tre barnen, och Littorin låtsades inte om Aftonbladet och sexköpsanklagelsen. Och statsministern intog en kall, närmast oberörd attityd till sin forne kumpan och partikamrat. Hans ordval har understrukit detta, han säger att Littorin ”angivit privata skäl” och andra kanslisvenska ordvändningar. Detta sammantaget tycks ha triggat Aftonbladet att publicera anklagelserna stort uppslaget.

Förutom att en öppnare och mänskligare krishantering hade varit bättre för regeringen och Sven Otto Littorin, skulle det ha möjliggjort en början på valrörelsen som i större utsträckning handlade om Sveriges och Europas framtidsfrågor.

MINA SEMINARIER I ALMEDALEN

2010-07-01T23:35:00.001+02:00

Här är de seminarier och andra arrangemang där jag medverkar i Visby under Almedalsveckan:

månd 5 juli: 12.15-13.10 Stadsmissionen, Fattigast av alla - ensamstående kvinnor. (Hästgatan 1, Innergården)

13.30-14.30 Säkerhetspolitiskt sommartorg – Den vilande plikten. (Cramérgatan/Hamnplan)

17.30-18.15 Systembolaget/IQ – Samtal med Systembolagets ordförande (Landshövdingens trädgård, Strandgatan 1)

20.00-21.00 Säkerhetspolitiskt sommartorg – Vem är framtidens soldat och sjöman? (Cramérgatan/Hamnplan)

tisd 6 juli: 14.30-15.30 Kronans Droghandel, Gröna läkemedel, är det dags? (Donnerska Huset)

onsd 7 juli: 09.00-10.00 Flyget - samhällsnytta eller slagpåse? (Wisby Hotell, Marknadsbolaget)

10.30-12.00 Teknikföretagen, Ingenjören värd sin vikt i guld? (Hamngatan 3, Svenskt Näringsliv)

torsd 8 juli: 09-10 IF Metall, Människan i det nya klassamhället (LO-fackens hus, Hamnplan 5)

12-14.30 Vattenfall, Europas energiutmaning (m/s Sigyn, Visby hamn)

fred 9 juli: TV4 fredagspanel 08.15
TU mediemaktspanel 1700 (Hotell Almedalen)

ALMEDALEN, JAG TRÖTTNAR INTE!

2010-07-01T22:50:00.000+02:00

Men jag befinner mig sedan några dagar i Almedalen-coma. Jag har nio uppdrag i år för åtta olika uppdragsgivare. Och i tisdags var jag i Borlänge och ledde en debatt om frihet på Peace and Love Forum.

Så det har inte blivit något bloggat på ett tag. Däremot kan jag inte avhålla mig från att twittra. Kolla gärna på twitter.com/Sdopping!

Vi hörs nästa vecka!

FACEBOOK ÄR MÄKTIGARE ÄN BROSCHYREN!

2010-06-03T23:44:00.006+02:00

Försvarsmakten tar nu på allvar steget in i den digitala, interaktiva eran. Den här veckan drar FM i gång årets stora utåtriktade kampanj, som ytterst har ett synnerligen hedervärt syfte: nämligen att göra det möjligt att göra jobbet. Försvarsmakten ska från nästa år rekrytera runt 6 000 personer per år. Sextusen! Det finns ingen arbetsgivare i Sverige som är i närheten av det rekryteringskravet!

För att det ska gå behöver Försvarsmakten vara och uppfattas som en attraktiv arbetsgivare. En modern arbetsgivare tar sina medarbetare på allvar, för en ständig dialog och erbjuder attraktiva uppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag har nyss laddat ner en app till min iPhone, som utmanar mig att testa om jag har det som krävs för att kunna lösa uppgifter i Försvarsmakten.

Den nya kampanjen kommer nog att vinna fina reklampriser om ett halvår eller ett år, men innan dess kommer Försvarsmakten på sedvanligt manér hudflängas. Antingen är reklamen obegriplig eller för suggestiv eller så bedöms bara TV-reklamen för sig eller så anklagas myndigheten för att lägga statliga miljoner på opinionsbildning (vilket tydligen är fult numera).

Det nya i sommarens kampanj är att Försvarsmakten inbjuder till diskussion. Vad tycker du om försvarets uppgifter? Anser du att den svenska demokratin behöver försvaras? Kan militära maktmedel behövas för det, eller ska svenska soldater och sjömän ägna sig åt annat? Att bistå vid naturkatastrofer, är det en rimlig uppgift? Ska vi fortsätta att satsa hårt på fredsfrämjande insatser utomlands eller är det hemmavid som försvaret ska verka i första hand?

Jag är glad att att se att Försvarsmakten inte står och stampar utan visar att ledordet ÖPPENHET tas på allvar. Alla är välkomna att diskutera den förändrade Försvarsmakten och det sker under full öppenhet med Facebook som viktig plattform. De unga människor som tillhör huvudmålgruppen för rekrytering har i många fall helt andra åsikter om försvarets uppgifter än de som är något äldre. Det är alldeles nödvändigt att det förs en livlig (och gärna kunnig) diskussion om vårt militära försvar. Och den är alldeles för viktig för att bara skötas av politiker!

Försvarsmakten har gjort en bred undersökning bland svenska folket, och jag vet att flera av resultaten har överraskat. Bland annat är synen på behovet att försvara vårt eget territorium mycket varierande i befolkningen.

Varumärket Försvarsmakten har haft det besvärligt i ett antal år, vilket nog medför att en och annan kommer att mer eller mindre avsiktligt missförstå den nya kampanjen. Men jag vet att den är på allvar. Ju livligare diskussion som uppstår på Facebook och på andra håll, desto bättre för Försvarsmakten. Det går inte att rekrytera 6 000 unga årligen om försvarets kommande uppgifter inte diskuteras - både av dem som ska lösa dem och alla vi andra som som förväntas ha nytta av att uppgifterna blir lösta.

Redan nu finns det information och tester på www.forsvarsmakten.se och om du svarar på testet kan du koppla resultatet direkt till din profil på Facebook. Det har jag själv redan gjort. Där framgår vad jag själv tycker är viktigast bland tänkbara uppgifter för Försvarsmakten.

P.S. 15 juni - nu har medierna vaknat, bl a SvD och Resumé skriver om hård kritik mot kampanjen (syftar enbart på TV-reklamfilmerna vad jag förstår). Hoppas att pseudodebatten så småningom leder vidare till en relevant debatt om Försvarsmaktens nya uppgifter och nya personalförsörjningssystem. D.S.

P.S.2 Nu har Resumés chefredaktör Viggo Cavling kommenterat kampanjen och kritiken mot den. Han hävdar att kampanjen är suverän och att kritiken i morgonens SvD är strunt. D.S.

JAN GUILLOU FÖRLORADE MOT EXPRESSEN

2010-06-01T19:12:00.005+02:00

I dag har Pressens Opinionsnämnd friat Expressens publiceringar om Jan Guillous samröre med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Fyra ledamöter var skiljaktiga, men majoriteten friade Expressen. Här är nämndens resonemang:

”Opinionsnämnden anser liksom PO att ämnet för publiceringarna hade stort allmänintresse.
Jan Guillou har gjort gällande att han genom publiceringarna, och då främst genom uttrycken ”hemlig sovjetagent” och ”KGB-agent” (rätteligen ”KGB-uppdrag”; nämndens anmärkning) på tidningens löpsedlar och förstasidor, osant utpekats som spion och därmed som skyldig till grov brottslighet.
Såvitt framgår var utgångspunkten för artiklarna Arne Lembergs anmälan till Säpo år 1967. Anmälan hade utmynnat i ett ställningstagande från Säpo av innebörd att det som Lemberg beskrivit knappast kunde anses vara brottsligt. Säpos slutsats återgavs i Expressens publicering.
Jan Guillou fick genom tidningen del av Lembergs uppgifter i Säpo-anmälan och fick bemöta uppgifterna. Enligt tidningen bekräftade han att misstankarna om att han tog uppdrag från den sovjetiska säkerhetstjänsten till stora delar var korrekta. Jan Guillou berättade enligt artiklarna bl.a. om hur det gick till när han lät sig värvas av KGB, om hemliga möten och om att han hade levererat två texter och fått ersättning varefter samvaron övergått i politiska samtal. Jan Guillou uppgav vidare att avsikten från hans sida med kontakterna varit att journalistiskt avslöja hur KGB opererade i Sverige. Som Opinionsnämnden har uppfattat Jan Guillou anser han att hans egna uppgifter i huvudsak redovisades korrekt i tidningen.
De omfattande publiceringarna innehöll vidare olika namngivna personers bedömningar av Jan Guillous agerande. Några av personerna antydde att Jan Guillou kunde ha gjort sig skyldig till brott. I vissa av tidningens egna kommentarer ifrågasattes Jan Guillous uppgifter om syftet med KGB-kontakterna. I artiklarna fanns även beskrivningar av personer i Sverige och utlandet som dömts för spioneri.
Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av tidningen.”

Ja, det är inte världens mest stenhårda friande. En del av förklaringen till beslutet är att ordet "agent" tycks betyda olika saker för olika personer. Denna osäkerhet tycks vara en bidragande faktor till att Opinionsnämnden inte vill fälla Expressen.

Jan Guillou själv har tagit mycket illa vid sig och känner sig utpekad som landsförrädare. Trots att han är stark och etablerad, trots att han har fått ge sin syn både i Expressen och på andra ställen, känner han sig skadad av publiceringen. Det kan man göra sig lustig över om man vill, men jag tycker att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll. När det gäller att skildra enskilda personers övertramp, tvivelaktiga extraknäck eller ungdomssynder är medierna en mycket stark makt.

Många journalister, inklusive Expressens chefredaktör, anser att den här PO-processen har visat att Yrsa Stenius är inkompetent för sitt jobb. Den slutsatsen drar jag inte, men jag är orolig för att det blir mycket svårt att rekrytera nästa PO.

P.S. Jan Guillou har kommenterat nämndens utslag för Svt Kulturnyheterna. D.S.

LÄNGE LEVE TALESMÄNNEN! (återpublicering)

2010-05-25T20:00:00.005+02:00

Bevare oss från dessa talespersoner, skrev jag i ett inlägg i Göteborgs-Posten i december 2008. Sedan dess har farsoten förvärrats, och det finns knappt en reporter eller programledare i radio eller TV som törs använda ordet talesman av rädsla för att stöta sig med dem som kräver rättning i språkleden. Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt nu. Gör inte talesman till ett strängt maskulint ord, vädjar jag i denna text. Den har tidigare inte varit publicerad på min blogg, så jag erbjuder den här för eventuellt nytillkomna läsare!

2008-12-12
När jag var barn var det noga att skilja mellan lärare och lärarinna. På 60-talet kunde inte en kvinna vara skådespelare. Och ingen sjuksköterska var man. Det fanns en tydlig koppling mellan yrkesbeteckning och kön, helt i strid med de jämställdhetssträvanden som har sådant tydligt företräde i dag.

Det där känns fånigt och avlägset i dag, tänker du kanske. Inte riktigt. Missriktad välvilja från medier och debattörer gör att vi är på väg ner i diket igen.

Sedan några år uppträder en ansenlig del av journalistkåren och andra mediearbetare som om ordet talesman skulle vara oanvändbart om befattningen innehas av en kvinna. I radionyheter och på tevenamnskyltar liksom i pressen i övrigt överöses vi av taleskvinnor och talespersoner. Två helt nya yrken har uppfunnits, som varken fanns eller behövdes för tio-femton år sedan.

Oönskad återgång
Detta har enligt min mening inneburit en oönskad återgång till gamla tiders könskopplade yrkesbeteckningar. Ordvalet följer nu inte av uppgiften eller kompetensen utan av innehavarens kön. Om det handlar om jourbefattningar, som presstalesmän för polisen eller andra offentliga huvudmän (sorry!) växlar ordet dessutom trots att uppgiften är densamma.

Då måste man fråga sig: är rollbegreppet talesman oanvändbart för kvinnor? Nej, jag anser inte det (inte än, är jag dessvärre föranledd att säga).
Den som har motsatt uppfattning uppmanas härmed att argumentera så att det blir begripligt för alla, inklusive mig. Är det för att ordledet man ingår? Detta är enligt min mening inte relevant. Talesman har aldrig varit ett yrke reserverat för män. Målsman skulle skriva under vissa skoldokument när jag var liten, och det var självklart att det dög med vem som helst av föräldrarna.

Kan en kvinna i Sverige inte vara polisman eller ombudsman? Kan hon vara gärningsman? Mytoman?
Är marinens alla sjömän av mankön? Heter det herr talkvinna eller fru talman i Sveriges riksdag?

Talesman är könsneutralt, precis som talman. Även om rådande trend riskerar att förstöra den neutrala innebörden.

Begreppet talesperson är förvisso också könsneutralt, men vad är vinsten med att införa dessa nya begrepp? Ingen, anser jag. Däremot har deras tillkomst ett pris, eftersom könet nu blir en nödvändig förutsättning för att en individ ska kunna besätta vissa tjänster. Och det är ju just den typen av låsningar som vi vill komma bort från!

Språkligt virus
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man - så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon. Om en polis inte kan skriva ordet gärningsman i rapporten utan att först ha könstestat den misstänkta brottslingen har en ny typ av sexism tagit ett starkt grepp över standardspråket.

Att en kvinna kan vara brandman och en man kan vara sjuksköterska (och att en transperson kan vara god man) är en sund utveckling som bejakar varje människas rätt att slippa pressas in i förutbestämda könsstereotyper. Den ängsliga taleskvinnotrenden saboterar denna modernisering. Och indirekt är det samma sak med talespersonsraseriet.

Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt 2008. Alltså: gör inte talesman till ett strängt maskulint ord! Du tror att du är progressiv men du spelar omedvetet för motståndarlaget.
Länge leve talesmännen!

Staffan Dopping,
nyligen avgången informationsdirektör vid Försvarsmakten,
blivande kommunikationskonsult
Copyright © 1995 - 2009 Göteborgs-Posten

DET ÄR INTE VILKS' YTTRANDEFRIHET SOM JAG VÄRNAR

2010-05-23T20:14:00.005+02:00

Debatten efter överfallet på Lars Vilks är yvig. I dag publicerar både Jan Guillou och Johanne Hildebrandt kolumner om efterspelet till dramat på Uppsala universitet, och huvudfrågan kokar ner till hur vi ser på den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Ingen klok debattör ifrågasätter värdet av en långt gående yttrandefrihet, men många slirar på greppet i just Vilks-fallet eftersom de ogillar hans budskap och syften. Men det är ju den sammanblandningen som är fatal.
Det är ingen svårighet att passionerat försvara yttrandefriheten när någon åsiktsmässig bundsförvant har utsatts för hot eller misshandel. Men när någon vars åsikter vi ogillar, eller ställer oss frågande till, har tystats - det är då som vårt engagemang för yttrandefriheten får sitt elddop.

Det är alltså inte Lars Vilks' yttrandefrihet som jag vurmar extra för, utan allas vår yttrandefrihet. Hur dumt jag än uttrycker mig på en scen ska jag inte få attackeras av en blodtörstig mobb. Om det finns grader i detta så har vi ju snabbt relativiserat yttrandefriheten.

Det finns klara poänger i Jan Guillous kolumn i dag. Visst hade Lars Vilks kunnat utmana andra grupper i samhället än muslimerna. Jag får också dålig smak i munnen av Vilks' uttalanden om att det är för många muslimer i Sverige. Men om kritiken mot Vilks' yttranden blir huvudbudskapet i en debatt om hur vi ska svara när yttrandefriheten kränks, då har vi medverkat till att ytterligare devalvera denna frihet som många medborgare har offrat livet för.

Jag har en stark känsla av att många i Sverige inte förmår uppskatta yttrandefriheten, eftersom de inte upplevt något annat. Lars Vilks behöver inte utnämnas till hjälte för att vi älskar och värderar yttrandefriheten.

POLITIKERVECKAN ÄR DÖD - LEVE ALMEDALSVECKAN!

2010-05-10T13:19:00.001+02:00

Att Almedalsveckan inte längre domineras av de politiska partierna skaver hos många politiska reportrar, som längtar tillbaka till den tid då dagens breda, öppna och angelägna samhällsdebatt inte fanns i Almedalen. Vi måste avvisa alla försök att “återpartifiera” veckan.

Almedalsveckan fortsätter att växa. Trots att Visby är en liten stad tycks denna unikt öppna tradition inte ha nått smärtgränsen.
Men Almedalens utveckling till en mötesplats för samhällsdebatt av alla slag ses inte med blida ögon av en hel del politiska journalister. De längtar tillbaka till den tid då de politiska partierna dominerade veckan, och dit längtar kanske några av partierna också.
Men förändringarna har varit till fördel för medborgarna, som här kan delta i praktisk demokrati med diskussion och delaktighet i högsätet. Därför är det nu viktigt att avvisa eventuella försök att ”återpartifiera” veckan.

Just nu lägger många medieredaktioner sista handen vid planeringen för att bevaka Almedalsveckan i Visby, som inleds söndagen den 4 juli med moderaternas dag och tal av statsminister Fredrik Reinfeldt. Men veckan är numera så mycket mer än partipolitik. Den har blivit en pulserande mötesplats som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor.
Detta gillas inte av alla.

Vilka glasögon kommer årets reportrar i Almedalen att bära? Kommer de att se hela vidden av det lyckade experiment i demokrati och delaktighet som äger rum här?

Vilken sorts journalister som sänds till Gotland kommer att spela stor roll för svenska folkets bild av diskussionerna som förs i seminarierum, tält, trädgårdar, i gränder och på serveringar i sommarfagra Visby. Det val av reportrar som görs av Svt, DN, Ekot och andra bestämmer till stor del mediebilden av Almedalsveckan.

I många år hette det Politikerveckan. Under de första åren var i stort sett bara partierna på plats här, men snart arrangerades ekonomiska seminarier när de politiska journalisterna ändå var på plats för att bevaka partiledartalen och numera hålls mer än tusen seminarier på denna enda vecka.

De sju riksdagspartiernas tal i parken Almedalen är fortfarande hjärtat i Almedalsveckan, och det ”hör till” att man är på plats och lyssnar till talet även om man är i Visby för att skapa uppmärksamhet för sig själv eller sin organisation. Men sedan flera år initieras merparten av alla seminarier och evenemang av en brokig samling organisationer, företag och rörelser, både penningstarka och rent ideella.
Jag ser ingen nackdel i att partierna inte längre dominerar allt under veckan.

Men stora delar av det som inte rör partipolitiken brukar negligeras eller avfärdas på nyhetsplats i medierna, förmodligen därför att redaktionerna slentrianmässigt sänder sina tyngsta politiska reportrar till Visby. Dessa reportrar brukar av gammal vana (?) fortfarande använda begreppet Politikerveckan i sina texter och rapporter, trots att arrangören Gotlands kommun sedan länge har bytt namn till Almedalsveckan – just för att understryka att detta är en mötesplats för alla tänkbara samhällsområden.

Jag har givetvis ingenting emot att erfarna politikreportrar som Mats Knutson, Henrik Brors eller Inger Arenander också reser till Gotland och punktmarkerar partiledarna och annat partifolk som kommer till Almedalsveckan. Men jag vill att Svt, DN, Sveriges Radio och andra också skickar allmänreportrar och miljöreportrar och kriminal- , kultur- och socialreportrar etc eftersom Almedalsveckan är en unik plats för möten och dialog också på dessa områden.

Allt i Almedalsveckan är inte politik. Men allt är samhälle och levande debatt. Öppet, angeläget och gratis i en av Nordens vackraste städer.

Politikerveckan är död. Leve Almedalsveckan!

PRESSETIKEN DEBATTERAS PÅ PUBLICISTKLUBBEN

2010-05-09T23:21:00.002+02:00

På måndag den 10 maj debatteras pressetik och det blåsväder som Allmänhetens Pressombudsman (PO) hamnat i, och detta sker i Publicistklubbens regi. Sannolikt kan debatten följas via webben om man går in på publicistklubbens hemsida.
Jag har tidigare skrivit om min syn på både bristande pressetisk hantering och om kritiken mot PO Yrsa Stenius och jag kommer att vara på plats i Kulturhuset under PK-debatten, som börjar 19.30.
Jag kommer att twittra direkt från debatten, och det kan alla som vill följa på internet på denna URL: www.twitter.com/Sdopping - men ännu bättre är kanske att göra en sökning via så kallad hashtag (#) på www.twitter.com. Då söker du med taggen #pkdebatt och kan följa också andra som twittrar från debatten.

Varför tycker jag att pressetik är så viktigt? Två skäl:
1) En väl fungerande etisk självsanering är förutsättningen för att svenska medier ska slippa täta ingrepp i tryckfriheten.
2) God pressetik kommer att bidra till stärkt förtroende mellan medier och mediekonsumenter. (Dessutom undviks oacceptabla publicitetsskador för enskilda som annars kan få sina liv sönderslagna av besinningslösa medier.)

FÖRSÖK INTE STJÄLA TILLBAKA POLITIKERVECKAN!

2010-05-07T10:48:00.000+02:00

Jag älskar Almedalsveckan! Förmodligen mer än många politiska reportrar, som verkar tycka att det är störande att det rent partipolitiska numera bara är en ingrediens bland många under den pulserande veckan då hela Visby är platsen för samhällsdebatt, opinionsbildning och ett unikt experiment i öppenhet.

Jag har skrivit om det här i ett inlägg i dag på Politikerbloggen. Läs gärna!

LÄNKTIPS: Henrik Oscarsson: Schyman, SOM och jämställdheten

2010-04-30T22:07:00.001+02:00

Både Aftonbladet och Gudrun Schyman har tydligen svårt att förstå skillnaden mellan orden viktig och viktigast. Först missförstå, sedan kritisera forskaren för den av journalister deformerade beskrivningen av SOM-undersökningen. Tröttsamt...

Henrik Oscarsson: Schyman, SOM och jämställdheten

OM DRIFTEN ATT DELA OCH UTTRYCKA SIG OCH MASKINER SOM ÄR VÅRA VÄNNER

2010-04-29T11:23:00.009+02:00

Jag sitter på Le Café i Sturegallerian och kommunicerar med min omvärld. Jag samtalar och lägger upp bilder på Facebook, jag följer och reagerar på Twitter-flödet och jag ser vad medierna har hittat på i dag.

Digitala infödingar och immigranter
Tidigare i morse var jag på ett frukostseminarium på JMW Kommunikation om sociala medier. Brit Stakston, strateg på JMW och Eva Forss från Microsoft talade om hur de nya kommunikationsmöjligheterna förändrar tillvaron för de flesta. De påminde om att det finns två kategorier användare, de som levt hela sitt liv med datorer och internet (digitala infödingar) och vi lite äldre som har tagit till oss de nya verktygen i vuxen ålder (digitala immigranter). Vi ska helst kunna finnas på samma plattformar och berika varandra!

När jag för några år sedan upptäckte att människor gjorde egna hemsidor och la ut bilder och privatberättelser om sig själva tyckte jag först att det var lite fjantigt. Ego ego, vem har intresse av det där? Och är det inte att be om integritetskränkningar?

Djupt mänskligt behov
Nu när jag själv är aktiv på Facebook och Twitter förstår jag att det dels är ett djupt mänskligt behov att få berätta om sitt liv och dela med sig till andra. Och också att nätverksbyggande inte är så effektivt om det bara handlar om iskalla fakta, vi som samtalar i offentligheten är samtidigt människor.

Men de nya medierna förändrar också situationen för företag, myndigheter och kommunikatörer. Vi som producerar information, åsikter och opinioner är så många fler nu, och informationssamhällets infrastruktur möjliggör för till synes resurssvaga att bli hörda - om de lyckas trycka på de rätta knapparna.

Trycka broschyr är fel knapp!
Om det har varit ett mantra i åratal på informationsavdelningarna att det handlar om att få i gång en dialog med målgrupperna och helst få det att växa till en relation så är det nu inte bara en vacker vision - det är en konkret nödvändighet just nu!
"Vi måste trycka en ny broschyr" har aldrig varit så lamt och otillräckligt som i dag. Det är andra knappar som vi trycker på nu, om det ska få effekt.

Den teknik som jag har tillgänglig i dag är fantastisk. Jag förundras över hur väl vi förstår varandra, jag och min iPhone. Jag och min MacBook. Minns ni hur ingenjörsaktiga de första ficktelefonerna var? Ericsson Hotline, som skickade ut en gäll signal varje gång som telefonen (eller stationen, som servicefolket sa) kom utanför täckningsområdet.

I dag har popstjärnornas 80-talsverser blivit sanning. Om vi har svårt att kommunicera med varandra i dag - så inte är det en följd av tekniken!

Du kan glömma dina ensamma stunder, du kan lita på teknikens under.. (Wilmer X)

Maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis - maskinerna är våra vänner, naturligtvis
Tryck på en knapp, så startar en motor - tryck på en knapp, så räknar en dator

Tryck på en knapp, lyftkranen rör sig - tryck på en knapp, läkaren hör dig
Tryck på en knapp - Maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis!

Du ska inte längre slita i ditt anletes svett, du ska ägna dig åt vetenskap och konst
Du ska inte längre släpa på Sisyfos sätt, du ska ägna dig åt kärlek och kultur
Maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis, maskinerna är våra vänner - naturligtvis!
(Kjell Höglund, mitt versurval)

FINMEDIERNAS WALKOVER ÖPPNAR FÖR KVÄLLSTIDNINGARNAS ÖVERTRAMP

2010-04-25T19:26:00.004+02:00

Prinsessan Madeleines bröllop är inställt eller uppskjutet därför att hennes relation skakas av en kris. Det finns uppgifter om att hennes fästman för omkring ett år sedan hade ett olämpligt umgänge med en norsk kvinna, som nu har trätt fram i en norsk tidning.
Hovet vill inte kommentera uppgifterna, men hävdar att Madeleine och Jonas Bergström fortfarande är ett par. Paret har dock inte synts tillsammans i offentliga sammanhang sedan Nobelbanketten i december.

Ovanstående nyhetstext kunde ni inte läsa på Svt Text eller höra i Ekot i onsdags, när båda kvällstidningarna trumpetade ut att norska Tora, 21 sa sig ha haft en amorös natt i Åre med prinsessan Madeleines partner Jonas. Nej, de redaktioner som ser sig som seriösa tyckte att pressetiken bjöd att de inte sa flaska om prinsessans skakiga relation.

Deras tystnad kanske många känner sympati för, men samma medieföretag spred glatt otrohetsstoryn så att säga "på köpet" när de i morgonsoffer eller magasinsprogram bjöd in PR-experter och hovreportrar för att diskutera hur det går när andra medier håller på så här och sprider privat information om en medlem i kungafamiljen. Skenheligt och principlöst, om ni frågar mig.

I dag har jag medverkat i en pressetisk diskussion som sänds i kväll i Svt Agenda. Jag samtalar med Aftonbladets chefredaktör och med förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius. Aftonbladet är den tidning som har skrivit näst mest om Madeleines kärlekskris och om anklagelserna mot Jonas Bergström om att ha varit alltför intim med en annan kvinna.

Eftersom diskussionstiden i Agenda är begränsad så hann jag bara uttrycka en del av min syn på mediernas publiceringar. För den som är intresserad redogör jag här för min principiella inställning till de pressetiska avvägningar som "Jonasgate" utgör exempel på.

Ett visst allmänintresse
Ja, det finns ett visst allmänintresse när en prinsessas relation är skakig, eftersom hon har en plats i tronföljden och eftersom ett höst- eller vinterbröllop var utlyst. De kungligas privatliv är svårt att avskilja från deras officiella roll. Så allmänintresse finns.

Men det var inte så stort eller starkt så att det var motiverat med det våldsamma intrång i privatlivet som onsdagens kvällstidningar gjorde på det ena uppslaget efter det andra.

En balanskonst, både gasa och bromsa
Pressetik är en balanskonst. Meningen med de etiska reglerna är att balansera mellan två värden som står emot varandra: vikten av att informera allmänheten om händelser och skeenden av vikt (det är det som är allmänintresset), men också behovet att skydda människor från att skadas av publicitet. Medierna har alltså en skyldighet att gasa och bromsa samtidigt. Avvägningen är givetvis subjektiv, men den är därför inte alldeles godtycklig. Och den skall göras, det är det som är pressetik i praktiken.

En kunglig förlovning är per definition en offentlig sak, den kungörs alltid på en presskonferens och den måste godkännas av regeringen om det gäller en person som är nämnd i successionen. Så om en kunglig förlovning är på väg att hävas så finns det ett allmänintresse. Ett VISST allmänintresse.

Pressetik ska inte vara digitalt. Tyvärr agerar många medier som om det vore allt eller inget.

Seriösa lämnade walkover
Ett annat problem är att respekterade, seriösa redaktioner har lämnat walkover. I och med att DN, Ekot, Rapport m fl var helt tysta på nyhetsplats fram till i lördags så lämnade de fältet fritt för Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning att sätta gränsen, och det fanns inga goda exempel på hur en balanserad och återhållen rapportering om den havererade kungliga förlovningen skulle kunna se ut.

Från noll till smaklöst
Men kvällstidningarna accelererade tidigt efter att norska Se og Hör hade tryckt norska Toras kiss and tell-historia (Svensk Damtidning på nätet var allra först, vilket inte är något att yvas över när det handlar om dålig pressetik.) Från noll till smaklöst på 24 timmar.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort kraftiga övertramp, menar jag. Dels har det nog funnits en hel del felaktiga uppgifter, men oavsett det är omfattningen och intrången i privatlivet - både i text och bild - av den magnituden att det självklart innebär mycket stora publicitetsskador. Jag bedömer att de kommer att fällas i Pressens Opinionsnämnd, men det hjälper föga prinsessan Madeleine och Jonas Bergström.

Politiska krav på lagstiftning
Jag fruktar att vi snart får höra politiska krav på att skärpa lagstiftning och straffsatser för mediers kränkningar av privatlivet. Det är lätt att motivera, eftersom mediernas självsanering uppenbarligen inte fungerar. Det är en förlust för yttrandefriheten, men medierna har med öppna ögon drivit fram utvecklingen.

Här är de för Madeleines förlovningsbrytning mest relevanta paragraferna i de etiska reglerna för press, radio och TV:

Press, TV och radio skall... ”kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”...

Respektera den personliga integriteten.
Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Var varsam med bilder.
Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial.

Ge korrekta nyheter
Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.
Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Hela dokumentet med de etiska spelreglerna finner du här på PO:s hemsida.

PRESSEN PÅ PRINSESSAN

2010-04-24T13:42:00.001+02:00

I dag meddelar Hovet på hemsidan att prinsessan Madeleine och Jonas Bergström går skilda vägar. Förlovningen är bruten. Detta efter fyra dygn där spekulationsvågorna gått höga. Dag 1 meddelade hovets informationschef att de "är ännu ett par".

Jag är inbjudan till Svt Agenda på söndag kväll för att diskutera medierna, i första hand kvällstidningarna, och deras agerande i fråga om prinsessan och fästmannen ur pressetisk synvinkel. Jag kommer att diskutera med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, och vad jag förstår medverkar också förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius.

Se på Agenda kl 21.15 i Svt2!

HAR VI MED PRINSESSANS LIV ATT GÖRA?

2010-04-21T13:59:00.002+02:00

Pressetik är ett slags format för att komma fram till vad som bör publiceras i medier och vad som inte bör göra det. Men det är mindre stelt än juridik, eftersom två tämligen diffusa storheter ska vägas mot varandra: det publicistiskt önskvärda kontra värdet av att människor slipper skadas av sårande eller integritetskränkande publicitet.

Vad betyder det här för prinsessan Madeleine? Gör kvällstidningarna och vissa andra redaktioner rätt som nu återger uppgifter om att prinsessans fästman hoppat över skaklarna med en norsk kvinna? Ja och nej.

Jag hörde nyss statsvetaren och hovexperten Roger Lundgren i SR P4 Extra. Han påminde om att prinsesssan Madeleine har en plats i successionsordningen, hon kan teoretiskt bli statschef om både Victoria och Carl Philip skulle avlida. När hon förlovade sig i sensomras kunde det ske först efter att regeringen hade samlats till ett beslut i frågan. Madeleines val av blivande make blir i detta ljus en angelägenhet för alla medborgare så länge vi har monarki, resonerade Roger Lundgren.

Jag har respekt för det resonemanget, det finns ett allmänintresse (med vilket menas ett legitimt allmänt intresse för att få kunskap om saken, alltså inte samma sak som ren, osofistikerad nyfikenhet). Men hur är det med publicitetsskadan för Madeleine och hennes fästman, den blivande hertigen?

Ja, som alla vet finns det grader i helvetet. Den smärta som det innebär att få djupt personliga omständigheter redovisade i nationella medier är sannolikt oerhörd för de inblandade. Och för personer med dessa roller kan det tyvärr inte hjälpas att de kommer att omfattas av en del publicitet som sårar och kränker.

Men när rapporteringen blir enorm i volym och intimitet, som i dagens kvällstidningar, då blir publicitetsskadan ännu större än vad som måste accepteras. Enligt min mening är det rätt ATT berätta att prinsessans fästman är misstänkt för otrohet (förutsatt att det finns mycket stark grund för uppgifterna, givetvis). En viss, med detaljer återhållsam rapportering, vore pressetiskt korrekt. Men om dammluckorna öppnas och vi får vara med om flera dagars frossande i den sönderslagna kärlekslyckan, paparazzibilder återpubliceras och "vänner" till paret får spaltutrymme för att fylla på med fler solkiga historier - då är det ett rejält pressetiskt övertramp. Tyvärr tyder allt på att det är just det som kommer att ske nu.

Pressetiken är alldeles för ofta antingen eller. Berätta nästan inget alls eller släpp alla gränser och fläk ut människors innersta sida upp och sida ner. Det är att hantera den publicistiska uppgiften ansvarslöst, anser jag.

Så det är både rätt och fel, det som sker i medierna just nu.

REDAKTÖRER, LÄR ER PRESSETIKEN!

2010-04-13T15:42:00.007+02:00

Den etiska självsaneringen inom de svenska massmedierna är till för att hålla staten borta från det fria ordet så långt det går. Om publicisterna själva tar ansvar för att inte förtala människor eller skada dem genom publicitet på annat sätt så blir poliser och justitiekanslar sällsynta gäster på redaktioner och mediehus, vilket de allra flesta tycker är väldigt bra.

Men nu håller en hel del journalister på att kasta ut barnet med badvattnet eftersom det pågår ett drev mot sittande Pressombudsman Yrsa Stenius. Hon har dels föreslagit Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressens publiceringar om Jan Guillous kontakter med KGB, dels velat fälla två Gävletidningarnas publiceringar om en man som häktades som misstänkt för att ha anlagt en stor brand år 2005. Hon har gjort sig omöjlig på posten som PO, hävdas det.

Själv tycker jag att det används ett verbalt övervåld mot Stenius, och att det tycks som om en del debattörer inte har satt sig in i vad pressetik innerst inne går ut på. Ja, det ser tyvärr ut som om en del högljudda debattörer inte har koll på vad det står i de spelregler som gäller nu.

Igår skrev Katrin Säfström, ansvarig utgivare för Tidningen Folket och tidigare ledamot av Pressens Opinionsnämnd, på sajten medievarlden.se om PO-ämbetet och Yrsa Stenius agerande. Hon är bland annat indignerad över att PO ansåg att Arbetarbladet och Gefle Dagblad hade skrivit om den misstänkte pyromanen på ett sätt så att han kunde identifieras, vilket i det här fallet var motiv för att fälla tidningarna. I sitt inlägg på Medievärlden skriver Säfström att "om det är så att en person anses utpekad när en tidning uppger: ålder, bostadsort (i en stad med 200 000 invånare) tidigare jobb (i en bransch där hundratals jobbar i den aktuella staden, i synnerhet i det aktuella åldersspannet) och civilstånd - då har vi tagit steget in i en ny bedömningskultur".

Säfström anser uppenbarligen att det är rimligt och juste att om en i övrigt anonym brottsmisstänkt ange personens ålder, kön, hemort och yrkestillhörighet. Om detta inte är etiskt okej så har PO och Pressens Opinionsnämnd steget in i en "ny bedömningskultur". Det tror jag inte.

Så här lyder paragraferna 15 och 16 i de etiska reglerna för press, TV och radio:
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Det framgår alltså av en av de paragrafer som både Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har ställt sig bakom att tidningarna ska avstå från att berätta om yrke, ålder, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. Förutsatt, förstås, att den pressetiska bedömningen inte har lett till att det har varit rimligt att publicera namnet!

Ovanstående paragraf bryter medierna dessvärre ofta emot, vilket jag har kritiserat i en rad inlägg under årens lopp. Men av en chefredaktör och ansvarig utgivare förväntar jag mig kunskap om samtliga de 17 paragraferna i de etiska publicitetsreglerna.

Ett av problemen med den svenska pressetiken är att många medier rutinmässigt bryter mot sina egna etiska regler. (En av de inledande paragraferna stadgar att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, för att nämna ett exempel.)

I skenet av detta blir det både plågsamt och sorgligt att beskåda när etablerade journalister nu försöker störta Yrsa Stenius från PO-posten med motiveringen att hon skadar det pressetiska systemet. Här skulle det vara klädsamt om publicisterna sopade rent framför egen dörr och pluggade in de etiska regler som de säger sig måna så starkt om.

P.S. Ovanstående inlägg är också publicerat på Medievärlden, och där finns också några kommentarer. Gå gärna in och kommentera där! D.S.

NÄTDEBATT, PRESSETIK OCH PUBLICISTKLUBBEN

2010-04-12T14:04:00.003+02:00

I kväll är det möte på Publicistklubben i Stockholm. Det är arenan för mediala och kulturella diskussioner kring allt som publiceras, i princip. För några decennier sedan var författare lika självklara gäster som journalister, men på senare år har journalisterna "tagit över".

Jag har inte varit på PK-kvällar på minst fem år, men jag betalar min medlemsavgift sedan mer än 30 år och i kväll ska jag vara på plats. Debattemat är "press under press", och samma titel har Publicistklubbens årsbok som kom nyligen. Samtidigt är Pressombudsmannen, PO just nu kraftigt ifrågasatt av vissa. Det är diskutabelt att hudflänga Yrsa Stenius som skett, anser jag, men givetvis är det angeläget att det pågår ett fritt samtal om den pressetik som hon är satt att övervaka. Dock är det sorgligt att så många nu anser att en avgång med buller och bång är det som bäst skulle gynna medierna och pressfriheten.

I PK:s årsbok finns det uppenbarligen en del texter som kopplar ihop snaskig och förljugen journalistik med internet, och det har retat många (unga) journalister och andra som publicerar sig på nätet. En del låter så arga på budskapen i årsboken att de tycks mixa denna känsla med sin ilska över Yrsa Stenius, som nyligen rekommenderade Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressen för deras publicering om Jan Guillous "agentskap" för KGB.

Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra. Å ena sidan allmänintresset, det vill säga folkets berättigade intresse av att få del av berättelser om verkligheten. Å andra sidan värdet av att skydda enskilda människor mot publicitetsskada - det är bevisligen så att viss publicitet skadar och ibland är det ändå rätt att trycka uppgifter, ibland inte. Avgörandet sker från fall till fall och kallas för att ta pressetiskt ansvar.

Ofta hör man företrädare för medierna motivera att det finns ett uppenbart allmänintresse för en viss nyhet. Det kan vara att en person har haft så hög profil i en generellt viktig fråga och det är därför mer "allmänintressant" än om personen varit en annan. Gott så, men de glömmer ofta att publicitetsskadan kan vara större än vanligt för just denna person, och därför måste det ske en avvägning mellan allmänintresse och publicitetsskada. Oftast väger de ansvariga utgivarna bara allmänintresset och "glömmer" att värdera nivån på den presumtiva publicitetsskadan.

Sånt här kan Yrsa Stenius utan och innan, men många journalister har en lättsinnig syn på pressetikens gnetiga vardag. Det är möjligt att Stenius inte är den bästa personen på posten som Pressombudsman. Men att hon drog en viss pressetisk slutsats om Expressens rapportering om Jan Guillous KGB-kontakter är inte ett bra skäl för att sparka henne.

Risken är dessutom att hela förtroendet för det pressetiska självsaneringssystemet far ut med badbaljan. Det var länge sedan som vi stod så nära en inskränkt tryckfrihet som just nu!

BJÄSTA-OSKARS ANMÄLAN MOT UPPDRAG GRANSKNING

2010-04-07T18:23:00.000+02:00

Jag är lite fundersam när jag läser om den anmälan som den våldtäktsdömde "Oskar" i Bjästa har lämnat in till Granskningsnämnden. (Det bästa hade varit om jag hade kunnat läsa anmälan i original, givetvis).

Jag såg Uppdrag Granskning om den besinningslösa mobbningen av våldtagna Linnéa och blev djupt berörd. Samtidigt brukar jag inte falla i farstun för alla Uppdrag Gransknings historier, de har haft minst sagt tendentiösa skildringar i frågor där jag själv har haft insyn. Jag har undrat om just detta Uppdrag Granskning var en skildring som är fri från grova förenklingar och utelämnade fakta.

Men om jag förstår saken rätt - och om Oskars anmälan är korrekt refererad i nyhetsmedierna - så är hans främsta kritik mot Svt att han kunde identifieras genom programmet. Han är alltså kritisk mot att han inte är tillräckligt anonymiserad.

Jag tror att det är väldigt svårt att berätta den här historien på ett meningsfullt sätt utan att gå så pass nära de berörda människorna på det sätt som Uppdrag Granskning gjort - i alla fall om mediet är television. Men betyder anmälan att Oskar alltså inte har några invändningar mot de fakta som programmet levererade? Godtar han beskrivningen av sitt eget handlande som Svt:s reportrar gav?

Jag hoppas att detta Uppdrag Granskning var så allsidigt och "nyktert" som det kändes när jag såg det. I så fall bör det blir Stora Journalistpriset nästa.

Jag känner stark avsky för de dödshot som framförts mot Oskar och hans familj i tusentals mejl. Det finns en mobb-mentalitet i samhället som är djupt obehaglig.

Men dessa förhatliga hot har Uppdrag Granskning inget ansvar för. Särskilt om den våldtäktsdömde Oskar inte invänder mot sakligheten i programmet.

FÖRHASTAD SLUTSATS OM MÖRKNING

2010-03-22T22:28:00.001+01:00

Häromdagen ringde Försvarsmaktens pressekreterares telefon upp en känd journalist på TV4. Av allt att döma var det en oavsiktlig uppringning, en sådan som kan ske när man av misstag kommer åt en knapp på sin mobil.
Det som journalisten då fick höra har han själv och Aftonbladet tolkat som ett tecken på att Försvarsmaktens informatörer försöker hålla tillbaka viktig information om det som hände den 7 februari när två soldater och en afghansk tolk sköts ihjäl. Det är nog en högst förhastad slutsats.

Jag förstår att en och annan nu tänker att här ska Dopping reflexmässigt gå i försvar för sin gamla arbetsplats och sina före detta kolleger. Tro vad ni vill, men i journalistik är det ändå en fördel om det är mer vetande än tro och gissningar. Det finns enligt min mening ytterst svagt stöd för hypotesen att informationsstaben vill ”mörka” information.

Över huvud taget har väsentliga delar av journalistkåren fått för sig att det är en vanlig sysselsättning för professionella informatörer att ägna sig åt ”mörkning”. Flera namnkunniga journalister har många gånger anklagat Försvarsmakten och mig personligen för just detta. Om det är något som var min ledstjärna under mina dryga tre år som informationsdirektör så är det raka motsatsen till mörkning. Det är nämligen uselt kommunikationsarbete att hålla tillbaka information, särskilt sådan som handlar om negativa eller tragiska händelser. Jag tror knappast att staben har bytt princip sedan dess.

Hur ska man då tolka samtalet som TV4-journalisten fick höra i sin telefon (och som påpassligt lyckades få det hela inspelat)? Ja inte är det självklart att det vi hör är två tjänstemän som vill undanhålla information. Snarare är det två frustrerade informatörer som med stigande upprördhet konstaterar att de själva saknar önskvärda fakta och preliminära bedömningar i väntan på den slutliga rapporten. Och som till följd av sin egen brist på information håller på att gå upp i limningen.

Det faktum att det pågår polisutredning och förundersökning samtidigt med Försvarsmaktens utredning kan mycket väl vara den faktor som skapar den här plågsamma situationen för informatörerna. När två svenska myndigheter är inne och sliter i samma händelse är låsningar och ansvarskollisioner tyvärr nästan regel. Jag tycker också att det är vårdslöst av medierna att bortse från att Försvarsmakten är tvungen att respektera förundersökningssekretess. Eller att ha noll förståelse för principen att först redovisa utredningsrönen för de stupade soldaternas anhöriga.

Men nu är läget sådant att den svenska journalistkåren har bestämt sig för att Försvarsmaktens informatörer har för vana att mörka. Och om de bär de glasögonen så är det rätt sannolikt att de till slut tycker sig ha ramlat över indicier för just det.

Ändå borde journalisterna som tar heder och ära av informatörer titta sig i spegeln och fråga sig: kan jag vara säker på att mina anklagelser mot dessa personer är sanna? Tänk om de kunde tänka sig att överväga möjligheten att det avlyssnade samtalet trots allt var uttryck för något annat – kan de ändå vara lika tvärsäkra på sina snabba slutsatser?

FÖRSVARA ALLA FRIHETERNA!

2010-03-10T16:30:00.000+01:00

Den breda uppställningen bakom vår grundlagsfästa yttrandefrihet gör mig mycket glad. Vi måste benhårt hålla fast vid det som utgör avgörande inslag i vår demokrati.

Men jag upplever ofta att några av de andra fri- och rättigheterna som nämns i vår regeringsform har ett svagare stöd. Då tänker jag särskilt på mötes- och demonstrationsfriheten. Inte sällan drar beslutsamma medborgare ut på staden för att "stoppa nazister" eller "störa demonstrationer". Flera gånger har sådana aktioner också omöjliggjort politiska möten. Det är sällan som jag på nyhets- eller debattplats upptäcker några tydliga avståndstaganden från sådant sabotage.

Oavsett vad jag tycker om andras politiska åsikter måste jag ha respekt för mötesfriheten, om jag ska kunna kalla mig själv för fullblodsdemokrat. Och att missunna andra rätten att demonstrera utan störningar - hur motiverar man det från grundlagssynpunkt?

Värna alla fri- och rättigheter i den svenska regeringsformen!

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, menings- yttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syf- ten,
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller till- sammans med andra utöva sin religion.

FASCINERANDE TRANSPARENS

2010-03-09T15:53:00.002+01:00

För oss som är med på socialmediet Twitter har en del av mystiken kring den politiska journalistiken fallit. Många politiskt aktiva är flitiga på Twitter och flera politiska reportrar redovisar ofta vad de arbetar med och vad de är ute efter. Ibland känns det som att vara en fluga på väggen i reporterns arbetsrum.

I dag har en socialdemokratisk bloggare hävdat att socialminister Göran Hägglund räckte ut tungan åt henne i dagens interpellationsdebatt. Detta påstående har redan "vidarebefordrats" av Politikerbloggen, medan Expressens Niklas Svensson ställer frågor direkt till socialministern, som ju är den ende allianspartiledaren som är aktiv på Twitter.

Jag gissar att en och annan pressekreterare sliter sitt hår när medierna gasar förbi deras nät och konfronterar partiledare och andra högdjur direkt via sociala medier. Jag skulle tro att detta inte håller i längden, men det släpps upp många försöksballonger nu när politiksverige har upptäckt Facebook och Twitter.

De flesta politiska reportrar är nog tveksamma att visa upp så mycket av sitt arbetssätt som Niklas Svensson gör. Men det är rätt sympatiskt med öppenhet - även från journalister, eller hur?

UPPDATERING KL 16.00
Ovanstående skrev jag omkring kl 15.52. När jag hade publicerat det gick jag åter till Twitter och fann att Göran Hägglund redan hade svarat på Niklas Svenssons fråga och också blivit tackad för sitt snabba svar. Hägglund förnekar bestämt att han skulle ha räckt ut tungan mot den socialdemokratiska ledamoten.

I vanliga fall tar det timmar för en reporter att få kontakt med ett statsråd eller en partiledare. Här gick det på mindre än tjugo minuter.

Allt talar för att medial begåvning är på väg att bli en ännu viktigare faktor när partierna utser sina främsta företrädare.

OM DEN OÄLSKADE SAKLIGHETEN

2010-02-26T15:34:00.005+01:00

Korrekta fakta är inte så högt prioriterat i nyhetsverksamheten som många kanske tror. Den felaktiga rapporteringen igår om Försvarsmaktens "underskott" år 2008 är ett färskt exempel. Det tycks finnas ett politikjournalistiskt komplex som förhindrar kontroller i nyhetsrapporteringen.

Man skulle kunna tro att den absoluta grundbulten i professionell nyhetsjournalistik är att säkerställa att fakta är korrekta. Sakligheten måste vara prio 1 på varje seriös nyhetsredaktion. Eller?

I högtidstal och i policydokument har nog sakligheten sin rätta plats, men inte i den dagliga praktiken. Jag vet inte varför det är så här, men konstaterar att det är påtagligt många osakligheter som sprids på nyhetsplats – i alla fall på områden där jag sitter inne med egen kunskap. Och jag konstaterar också att lusten/förmågan att rätta till felen är låg.

Färskaste exemplet är gårdagens nyhet om Försvarsmaktens budget. För 2009 blev det ett stort överskott, ännu större än vad som var förväntat. Försvarsministern berättade om försvarsekonomin under en ”pressfika” igår.

Jag har inga synpunkter på de fakta som då spreds om budgetåret 2009. Men enligt flera medier (TT, dn.se och SR Ekot bl a) framförde försvarsministern att Försvarsmakten för året 2008 noterade ett ”underskott” med 1,5 miljarder kronor. Jag har hört det sägas förr, men det blir inte sannare för det.

Först något om begreppen, för det händer ju att människor talar förbi varandra och det kan vara oavsiktliga missförstånd. Jag försöker att ha en ”mainstream”-tolkning av vanliga ord, och då betyder ordet underskott att man faktiskt har gjort av med pengar som man inte hade i sin budget. Man har dragit över sin budget och skapat ett minus (som någon måste betala).

Jag är ganska säker på att en stor majoritet av svenska folket uppfattar begreppet underskott på det sättet. Och även de flesta journalister. (Om jag har fel i detta så är jag tacksam för påstötningar.)

Men om vi godtar denna min tolkning av begreppet underskott – då är ”nyheten” igår torsdag om ett underskott i Försvarsmaktens budget för 2008 ett falsarium.

Myndigheten hade stora problem detta år, och hade det inte vidtagits åtgärder så kunde det ha blivit ett underskott. Men genom att köra hela verksamheten på sparlåga och göra en intern överföring av pengar från materielsidan till driften kunde Försvarsmakten klara sig utan att dra över med en enda krona. Det är lätt att konstatera i årsredovisningen, för det blev även 2008 pengar över (!)

Ändå trumpetar Ekot på sin webb ut (utan att nämna att det kommer från ett uttalande av Sten Tolgfors) att Försvarsmakten för 2008 hade ett underskott på 1,5 miljarder.

Ändå skriver dn.se i en TT-signerad text om samma underskott, även om uppgiften där ligger i ett pratminus av Tolgfors. Ändå skriver Malin Siwe i ett ledarstick att Försvarsmakten ”år efter år har dragit över budget”.

Det som publiceras om 2008 är helt enkelt inte sant.

Jag skrev redan igår ett blogginlägg om felaktigheterna i Ekot och meddelade redaktionen via Twitter att det var fel uppgifter. Jag mejlade på kvällen TT om samma sak, när jag upptäckte att Ekot tycks ha fått sina siffror från TT. I dag på morgonen mejlade jag DN:s ledarredaktion, eftersom den också spritt felaktiga fakta.

På förmiddagen hade ingen hört av sig. Jag ringde själv upp TT och fick klart för mig att reportern i fråga var väl medveten om att Försvarsmakten hade klarat sig utan överdrag, det vill säga ett prognostiserat underskott hade förvandlats till något helt annat.

Så jag frågar mig: varför tycks korrekta fakta i praktiken vara ett lågprioriterat mål hos flera tunga redaktioner? Står det inte rätt högt upp i de pressetiska spelreglerna att det är självklart att ge korrekta fakta? Och är det inte rätt bråttom att rätta sig?

Faktum är att när det har blivit fel från början i någon fråga på nyhetsplats så är det vanligt att det fortsätter att vara fel, det är min erfarenhet sedan jag lämnade journalistiken 2005.

Det tycks finnas något slags politikjournalistiskt komplex, som förhindrar korrigerande och kontrollerande faktorer att slå sig in i nyhetsrapporteringen.

Det talas mycket om att journalistikens uppgift är att ”granska makten”. Det behövs givetvis, men jag skulle gärna sätta upp ”kontrollera fakta” allra högst upp på flaggstången.

Allmänheten förtjänar att bli rätt informerad. Och ingen makthavare bör komma undan med att föra folk bakom ljuset.

SJÄLVASTE MINISTERN VILSELEDER OM FÖRSVARSPENGARNA

2010-02-25T19:41:00.004+01:00

Genom att Ekot på Twitter tidigare i dag hänvisade till en nyhet om försvaret (som Försvarsmakten brukar benämnas av journalister) fick jag upp ögonen för ett rejält falsarium i Ekots nyhet. Redaktionen hävdade nämligen att Försvarsmakten under 2008 gick med UNDERSKOTT - 1,5 miljarder. Jag råkar veta att Försvarsmakten inte har dragit över sin totala budget på åratal, inte heller 2008.

Därför skrev jag ett kort inlägg tidigare i dag om att Ekot vilseleder. Nu har jag läst fler nyhetstexter och det tycks som att budgetuppgifterna i dagens nyhetsflod härrör från försvarsminister Tolgfors själv. Enligt TT berättade han under en "pressfika" om både 2009 års överskott och jämförde då med 2008 års "underskott".

Vems ansvar är det att publiken får rätt uppgifter? Upphör journalisternas ansvar för faktakoll om ett ansvarigt statsråd är den som är källan till osakligheten? Jag önskar förstås att landets försvarsminister inte ska föra någon bakom ljuset, men jag förutsätter också att seriösa journalister har beredskap för att ifrågasätta de siffror som läggs fram.

Jag vet inte hur precis Sten Tolgfors var under "fikat" i dag, men så som han har tolkats av TT och Ekot blir det rena falsariet. Försvarsmakten hade 2008 en kraftig obalans mellan sina två huvudanslag, vilket föranledde myndigheten att kraftigt dra in på förbandsverksamheten (inklusive övningar, flygtimmar mm). Efter en långdragen diskussion fick myndigheten till slut flytta över ett antal hundra miljoner från materiel- till förbandsanslaget. Men: INTE EN KRONA DROG MAN ÖVER TOTALBUDGETEN 2008! Det är alltså 100 procent osant att påstå att Försvarsmaktens ekonomi när 2008 var över slutade med underskott. Tvärtom blev det när året var slut också då ett överskott!

Det har tyvärr skett ett antal gånger att såväl politiker som journalister har spritt bilden av att Försvarsmakten då gjorde av med pengar som den inte hade. Det var fel då och det är fel nu.

Det som har skett i dag är att försvarsdepartementet har berättat hur väldigt mycket pengar som blev över för 2009. Och det är ju trevligt för en regering, förstås. Men frågan är hur ärligt det är gentemot skattebetalare och väljare att samtidigt sprida ett osant påstående om att Försvarsmakten året före gick med underskott (på sin totala budget, vilket den allmänna tolkningen är).

Jag är bekymrad. Både över att försvarsdepartementet inte anstränger sig mer för att ge korrekta siffror. Och över att journalistkollektivet inte ens bemödar sig om att kolla med myndigheten själv. Därför blev allmänheten återigen felinformerad om läget i försvaret.

EKOT VILSELEDER OM FÖRSVARSMAKTENS BUDGET

2010-02-25T15:42:00.003+01:00

I dag berättar Ekot om att Försvarsmaktens budgetöverskott för förra året blev större än väntat, hela 2,5 miljarder kronor. Detta är ju gott och väl. För statskassen är det angenämt att en stor myndighet ett år ger betydande pengar tillbaka.

Men i samma inslag/nyhetstext berättar SR Ekot att Försvarsmakten 2008 hade ett underskott på 1,5 miljarder kronor. Det är sant att det fanns en kraftig obalans mellan olika anslag 2008 och att Försvarsmakten tvingades dra in kraftigt på förbandsverksamheten för att klara kostnadsutvecklingen. Men det är inte sant att det uppkom något underskott i myndighetens totala budget - trots att många journalister och politiker slirade på fakta så drog Försvarsmakten inte över med en enda krona 2008. Därför är det förrädiskt och vilseledande att ge den ekonomiska knipan benämningen underskott - nästan alla som är icke insatta tolkar det som att man har "dragit över" sin budget. Vilket Försvarsmakten inte har gjort på åratal.

Det är tråkigt att denna felaktighet om Försvarsmaktens budgetdisciplin ska trumpetas ut ännu en gång. Återstår att se om det kommer att rättas på ett öppet och iögonenfallande sätt.

OM ATT MEDIER STAVAR FEL PÅ NAMN

2010-02-15T22:51:00.002+01:00

Hur ofta upptäcker jag inte att journalister felstavar människors namn i sina texter? I dag hade nyhetskanalen.se en artikel om att Cristina Stenbeck väntar tvillingar, men både i rubrik och text stavades hon Christina.
So what, tänker kanske en del. Vad spelar det för roll om det finns ett h eller inte, man förstår ju ändå vem som åsyftas? Ja, det är inte felinformation som är problemet just här. Utan det är två saker: a) förtroendet för mediet sjunker och b) misstanken infinner sig om att alla fakta kontrolleras lika illa som namnet.

I högtidstalen ägnar sig ju alla makthavare åt att tala om vikten av att behålla och förvalta förtroende, även mediemaktisar gör det. Och då kan man ju undra hur det kommer sig att även stora medier ofta missar på namnen. Som TV4, som Svenska Dagbladet, som SVT Text.

Jag gör bedömningen att dessa medier helt enkelt inte har några rutiner för att säkerställa att det blir rätt med namnen. De utgår från att den ensamme reportern/skribenten alltid gör rätt.

Att detta är en orealistisk utgångspunkt vet alla som har korrekturögon. Ändå gör många medier på detta sätt.

Frågan är då: är medierna i allmänhet noggrannare med andra fakta än namnen? Finns det kontrollrutiner för andra påståenden och uppgifter än inblandade personers namn? Skulle inte tro det. Om det funnes sådana rutiner skulle sannolikt också felstavade namn korrigeras.

Så tyvärr avslöjar de felstavade namnen en generell opålitlighet hos medierna. Det är svårt att tänka sig att kontrollen allmänt skulle vara god, men att de medvetet hoppade över namnen och lät dem bli lite hipp som happ. Särskilt som namn på etablerade personer är synnerligen lätt att kontrollera.

Så felstavade namn, som Cristina Stenbecks, är ett lackmustest på ett mediums allmänna trovärdighet. Det är bra om både medierna själva och allmänheten förstår detta, så att vi inser att vi inte kan utgå från att det vi läser på nyhetsplats är korrekt.

NU HAR JAG SKRIVIT OM AFGHANISTAN IGEN

2010-02-14T22:47:00.001+01:00

Måndag den 15 februari utkommer en kulturtidskrift som heter Fönstret. Den ges ut av ABF och är en intressant och varierad tidning om politik, samhälle och kultur.
I november fick jag en fråga av tidningens chefredaktör om jag kunde tänka mig att skriva en artikel om vad Sverige gör i Afghanistan. Chefredaktören hade upptäckt mig på Facebook där jag då (i november) var i full färd med att diskutera Afghanistan.

Artikeln påbörjades i december och var färdigskriven på trettondagen (alltså långt innan två svenska soldater stupade utanför Mazar-i-Sharif). Den finns att läsa HÄR. Gå ner i vänsterspalten på startsidan och klicka på "ESSÄ" under rubriken "OPINION".

FÄRGADE GLASÖGON SKYMMER AFGHANISTAN

2010-02-10T14:19:00.000+01:00

Newsmill har bett mig att skriva om hur jag tycker medierna hanterar sin uppgift när det gäller Afghanistan och den svenska militära insatsen där. Jag har beskrivit det som att den multinationella insatsen filtreras genom ett antal färgade glasögon.

Du kan läsa hela texten HÄR.

AFTONBLADET VÅGAR INTE GE RÄTTELSE

2010-02-09T12:15:00.002+01:00

I dagens papperstidning luras Aftonbladets läsare att tro att tidningen i en dagsfärsk intervju på plats i norra Afghanistan fått talibanledaren Wazir Gul att ta på sig attentatet i söndags då två svenska officerare och en lokalanställd tolk dödades. Det visar sig att den intervju som publiceras i dagens tidning är gjord någon gång förra året och alltså inte har gjorts efter dödsskjutningen.
Detta är illa, mycket illa.

Det som är bra är att Aftonbladet erkänner misstaget i webbtidningen där en korrigerad version nu ligger ute. Bra att ni tar ansvar, Aftonbladet!

Men i det sammanhanget är det pinsamt att ni försöker förringa falsifikatet och nu talar om att det är en "otydlighet" eller "oklarhet" som rättas till. (Chefredaktör Jan Helin till resume.se: – Detta beror på en olycklig redigering av intervjun. Vi ska göra den tydligare... aftonbladet.se: Aftonbladet beklagar oklarheten...)

Även andra medier har en vana att nedtona felaktiga publiceringar genom att komma med ett "förtydligande". De undviker ordet rättelse så långt det går. Det är svagt. En rättelse bör kallas för rättelse.

SÅ SKREV JAG OM NAMNPUBLICERING 2002

2010-02-05T23:08:00.006+01:00

Trots min kritik mot den ensidiga rapporteringen kring förre polischefen Göran Lindberg är jag sedan länge av den åsikten att det är för LITE namnpublicering i svenska medier. Hur detta hänger ihop kräver en del utrymme för att förklara.

Här återpublicerar jag ett debattinlägg i tidningen Journalisten år 2002. Det mest aktuella exemplet på pressetisk träta var då fallet med en diplomat som greps i Indien misstänkt för valutasmuggling i stor skala.

Journalister hycklar om namnpublicering

Staffan Dopping, för närvarande knuten till P1 morgon, SR, vill i det här inlägget kasta in bränsle i den, som han menar, tämligen lama interndebatten om pressetik i allmänhet och namnpublicering i synnerhet.

På håll kan det se ut som om svenska journalister är försiktigare och tar mer hänsyn än kollegerna i andra öppna och demokratiska länder. Men den svenska pressetiken – eller rättare sagt den praktiska hanteringen av våra spelregler i tidningar, radio och TV – är väl så brutal. Det är dags att medierna vaknar upp och inser att låg benägenhet att publicera namn på personer som är föremål för exempelvis brottsmisstanke inte är samma sak som god pressetik.

En jämförelse mellan Sverige och några länder i vår närhet visar att de svenska medierna tillhör de mest återhållsamma när det gäller att publicera namnet på personer som är föremål för brottsmisstanke, åtal, fällande dom eller andra påståenden om olämpligt uppträdande. Mitt bestämda intryck är att vanan att anonymisera uppgifter har stöd av en stor majoritet inom journalistkåren, särskilt bland de yngre. För egen del beklagar jag det, eftersom jag anser att både de omskrivna och mediernas publik förlorar på det här.

Ett färskt exempel på problematiken kring namnpublicering/anonymisering fick vi i rapporteringen om Rolf Gauffin, pensionerad diplomat som greps på flygplatsen i New Delhi misstänkt för valutasmuggling. Nu när det har gått några veckor har visserligen nästan alla publicerat Gauffins namn och bild. Men till en början var det flera tunga redaktioner som avstod (bland andra SvD, Aftonbladet och Ekot). Deras rapportering under tiden närmast efter gripandet visar hur en svensk typredaktion förhåller sig till brottsmisstankar och till våra etiska regler, de så kallade ”spelreglerna” för press, radio och TV.

Låt mig kort redovisa min egen inställning: Jag anser att det ofta är bättre att namnge än att anonymisera. Det är otroligt viktigt att inte döma människor på förhand. Därför måste artiklar och inslag redovisa fakta, både de som är till fördel och de som är till nackdel för den person det handlar om. All rapportering ska vara juste mot den som är inblandad.

Tyvärr kryllar de svenska medierna av exempel på hycklande journalistik och en lättsinnig tillämpning av de pressetiska reglerna. Jag citerar ur publicitetsreglerna i Pressens spelregler:
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.”

Läs dessa två paragrafer tillsammans! De visar väl rätt tydligt vad pressetiken kräver? Nämligen att vi bestämmer oss. Antingen är det okej att den person vi skriver om kan identifieras eller också är det inte okej. Det beslut vi fattar måste vi ta konsekvenserna av. Men detta görs alltför sällan. Majoriteten av journalistkåren vill både ha kakan och äta den.

Fallet Gauffin visade att de medier som inte skrev ut hans namn gjorde en hel del för att han ändå skulle kunna identifieras, i strid med paragraf 16 i publicitetsreglerna. Exempelvis skrev Svenska Dagbladet den 13 december att ”den i dag 75-årige mannen var ambassadör i Damaskus i Syrien då anställda 1990 uppmärksammade utrikesdepartementet på en rad misstänkta oegentligheter på ambassaden…”

Också Sveriges Radios Ekoredaktion berättade om mannens ambassadörspost i Syrien och att han var andreman vid svenska ambassaden i New Delhi under delar av 80-talet. Aftonbladet fick med ännu en post i meritförteckningen (12 dec): ”Den 75-årige mannen var i många år en av våra främsta diplomater. Han har varit ambassadör i Beirut och Damaskus och pressråd på ambassaden i Paris.”

Ingen av dessa tre publicerade till en början diplomatens namn. Men vi fick med gott om person- och karriärfakta som pekar på Rolf Gauffin och ingen annan. Tusentals människor kunde direkt räkna ut vem det var. För de flesta av oss var hans namn inte bekant, men var och en kunde ta reda på hans namn med hjälp av de publicerade uppgifterna.

Vad blir slutsatsen? Struntar journalisterna i de pressetiska reglerna? Känner de inte till innehållet? Eller väljer de ut de paragrafer som passar och hoppar över de andra?

Jag vet inte vilket skäl som dominerar. Men jag vet att merparten av de journalister som konsekvent motsätter sig namnpublicering har uppfattningen att de besitter den högsta pressetiken. Varje gång jag har förespråkat att namn anges har jag bemötts med avståndstagande grimaser och höjda ögonbryn. Kort sagt: bland svenska journalister är namnpublicering fult, anonymisering fint. Men anonymiseringen är ju, som framgått, en formsak. En väsentlig del av artiklar och inslag ägnas åt att hjälpa läsaren att förstå vem som avses.

Jag har många gånger lusläst artiklar av typen ”känd musikalstjärna körde rattfull”, ”folkkär skådespelare fast för knarkinnehav” eller ”teaterstjärna misshandlade känd kvinnlig artist”. I sådana artiklar skildras i detalj pinsamma, dramatiska och ibland djupt tragiska händelser. Arbetskamrater intervjuas och beklagar sig, polis och åklagare ger sin preliminära bedömning och personen själv får ibland chansen att säga att anklagelserna är oerhörda eller något liknande.

Ofta utvecklas ett märkligt kodspråk i dessa texter. Reportern vet att läsaren vill veta och bidrar därför med uppgifter som ringer in huvudpersonen. Men eftersom tidningen ”officiellt” inte pekar ut honom/henne så blir det ett slags chicken race. Hur liten kandidatkrets vågar vi beskriva innan det blir alltför uppenbart vem vi menar?

Det här utgör, som vi alla vet, en grogrund för häftiga spekulationer. Misstankar kommer att riktas mot personer som inte har någonting med saken att göra.

Att det blir så här är emellertid inte så konstigt om man tittar närmare på ett antal faktorer som påverkar oss när vi skriver. Journalister har en självklar drift att få berätta hela historien. Att trycka på bromsen (eller på datorns raderaknapp) är mot vår natur!

Dessutom är det ju ofta mycket intressant vem nyheten handlar om. Annars kunde man ju skriva ”En äldre svensk man har gripits på en asiatisk flygplats misstänkt för ett ekonomiskt brott”. Men det blir lite tunt, va?

Det spelar ju en viss roll att han har varit diplomat… ambassadör till och med. Både i Damaskus och i Indien, där han ju greps. Och han har ju gjort skumma saker förr, det är väl relevant att ta upp? Och hans tid som minister i New Delhi var ju mitt under Bofors-affären – hmm… och diplomatpasset som dörröppnare vid gränsen – så fräckt! Presskort hade han visst också… ja, när man skärskådar en nyhet kan det visa sig att det är just den här personen som gör nyheten stor.

Därför blir det obegripligt när journalister hävdar att namnet inte har något allmänintresse och sedan kutar till datorn och späckar texten med faktabakgrund och detaljer som gör att personen kan identifieras. Tyvärr ingår i mönstret att det ofta blir en mer skoningslös rapportering om huvudpersonen till formen är ”avidentifierad”. Reportrarna fläskar gärna till så att den omskrivnes gärningar framstår som skummare, grövre. Dessutom saknas ofta personens egen version. Är det bara jag som tror att det skulle bli en mer nyanserad skildring om namn publicerades i större utsträckning?

Men, tänker du, det förekommer ju ändå att namn publiceras, eller hur? Visst, men ofta av mindre respektabla skäl. Den ena typen skulle man kunna kalla för svinaktighetskriteriet. En eller flera redaktioner har kommit fram till att den här personen har betett sig särskilt uschligt och vi har också hittat försvårande omständigheter så… ut med namnet!

Vad är problemet med det då? Tja, vår uppgift är inte att avkunna domar. Att publicera någons namn ska inte vara samma sak som att slå fast att vederbörande är en skurk.

Den andra typen är som fallet Gauffin… rapporteringen i den första fasen innehåller så många identifierande fakta att personen efterhand blir utpekad bakvägen så att säga. Namnpubliceringen blir då en nödvändighet, påtvingad av vår egen ”höga pressetik”.

Mönstret är alltså en inledningsfas där namnet inte skrivs ut, ofta med en ensidig bild av händelseförloppet. Eftersom personen är anonym finns ingen risk för publicitetsskada… men hoppsan, han var visst inte anonym längre. Oj då, det blir ohållbart att köra på i det spåret. Bäst att skriva vem det är, nästan alla vet ju redan…

Men vad är det här för pressetik? Hur kan man brösta sig inför allmänhet och människor i våra grannländer och påstå att svensk press är på en högre nivå än andra i fråga om publicitet som kan skada?

Som jag ser det skulle en ökad namngivning bli en stimulans, en press på medierna att informera om händelser och personer balanserat och rättvist. Risken för enögdhet, förenklingar och överdrifter minskar om människor inte förvandlas till ”profiler” eller ”33-åringar”. Om man på redaktionen ändå finner att en sådan publicitet skulle kunna medföra ej tolerabla skador för enskilda människor kanske det bästa är att inte publicera alls. Eller att verkligen börja skriva så att det faktiskt inte går att identifiera personen.

Svenska journalister och mediechefer har frivilligt valt att höja tröskeln för namnpublicering, men det har inte lett till en bättre pressetik. Det uteblivna namnet har blivit en öppning för hård och endimensionell journalistik i stället för skydd mot publicitetsskador.

STAFFAN DOPPING

OVANSTÅENDE TEXT SKREVS ALLTSÅ FÖR DRYGT ÅTTA ÅR SEDAN OCH PUBLICERADES I TIDNINGEN JOURNALISTEN 1/2002

DREVET MOT DEN HÄKTADE POLISCHEFEN

2010-02-05T10:45:00.002+01:00

Nyhetsexploateringen av fallet Göran Lindberg är utan sans. Nu skuldbeläggs han för "två nya offer i sexhärvan". Grunden: två målsägarbiträden har utsetts.

Läget: förundersökning pågår, misstänkt man är häktad, uppgifter om eventuellt brott mot två personer föranleder att två advokater kopplas in. Brottsmisstankesjournalistiken är den mest inhumana mediesektorn.

TILLÄGG KL 15.49:
Jag hoppas att ingen misstar mina inlägg som om jag ville "försvara" Lindberg. Jag utgår från att det finns fog för de åtgärder som rättsväsendet vidtar. Jag hävdar inte heller att det är fel ATT rapportera om att det finns misstankar mot honom och vad de går ut på i stort. Min kritik riktar sig enbart mot volym och ensidighet i mediernas skoningslösa skurkstämpling mot en människa. Här kan man tala om att pressen ger ordet publicitetsskada ett ansikte!

PRESSETIK I LÅGSÄTET

2010-01-28T17:25:00.004+01:00

Att publicera påståenden om att en människa har begått brott innebär för nästan alla människor en allvarlig publicitetsskada. Pressetik handlar om att göra en avvägning mellan det önskvärda i att undvika att vålla sådana skador å ena sidan, och värdet av att publicera viktiga och angelägna korrekta uppgifter.

I dag har en före detta polischef häktats misstänkt för bl a våldtäkt. Igår var han en "före detta hög chef i rättsväsendet". I morse blev han före detta polischef i de flesta medier, och nu på torsdag eftermiddag är han namngiven av UNT, Expressen, Sveriges Radio m fl.

Jag är å ena sidan glad över att flera medier den här gången inte uppträder så förutsägbart som brukligt är, men jag är bekymrad över att en rad publiceringsbeslut tycks vara baserade på grumliga resonemang.

Den misstänkte personen har haft höga poster inom polisen, och har dessutom haft en stark profil i jämställdhets- och kvinnofridsfrågor. Det tycks ha påverkat en rad utgivare i deras beslut.

Om en brottsling har haft höga förtroendeposter, och har byggt sin ställning på hög moral, personlig trovärdighet och en progressiv syn i genderfrågor - då blir det givetvis "extra ohållbart" att begå våldtäkter och/eller planera våldtäkt mot minderåriga. Då är nyheten rimligen ännu större än om gärningsmannen varit en "vanlig Svensson".

Men. Ponera att den före detta polischefen är oskyldig. Eller i alla fall att han i lagens mening inte kommer att dömas för de påstådda brotten. Då är publicitetsskadan ännu större än annars - just för att han har haft de positionerna han haft och för att han har profilerat sig i likabehandlings- och trakasserifrågor. Alltså blir det tyngre i båda vågskålarna (avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskada) när nyheten handlar om en polischef som misstänks för våldtäkt.

Av det här skälet bör utgivare fundera igenom väldigt noga när de beslutar sig för att identifiera den misstänkte. (Redan att skriva hög polischef som ofta talat om jämställdhet, och den tydliga kopplingen till Uppsalamedier var i praktiken så nära ett namngivande man kan komma.)

När nu Sveriges Radio Uppland, Expressen, UNT m fl namnger den häktade mannen så kan man ju undra om det underliggande motivet är något av:

a) Vi är rätt säkra på att han är skyldig till brotten, så då är det givet att allmänintresset vinner över integritetsbehovet hos privatpersonen. Han ska självklart dömas skyldig i domstol, men det är i det här fallet närmast en formalitet.

b) Vi har ingen aning om huruvida han är skyldig, men när de finns allvarliga brottsmisstankar mot personer som haft så höga poster som NN blir allmänintresset extraordinärt - därför publicerar vi brottsmisstankarna och bedömer att privatlivets helgd har en svagare styrka. Blotta misstanken om brott räcker här för att vi ska ta risken att kvadda hans privatliv.

c) Ja han är visserligen inte dömd än, men självaste rikspolischefen har ju redan gått ut och sagt att det hela är "förskräckligt". Så saken verkar ju vara i det närmaste klar.

d) Vi har redan skrivit så många detaljer om honom så att det blir allt svårare att hålla honom anonym i texterna. Nu när UNT valde att namnge så gäller det att inte vara sist på tåget.

Ja, det är några tänkbara "interna" förklaringar till det som idag publiceras på nyhetsplats. Det som händer nu i medierna liknar, i mina ögon, en folkdomstol. Rapporteringen domineras helt av det som talar för att den häktade mannen är skyldig.

Det KAN vara rätt att identifera honom, med de principer som ligger till grund för pressetiken. Men då MÅSTE det vara en balanserad och allsidig rapportering, där den häktades inställning till åklagarens påståenden redovisas på ett väl synligt sätt. Det faktum att utredningen är på ett mycket tidigt stadium bör leda till att artiklarna inte redigeras på ett sätt som ger allmänheten intrycket att saken är klar.

Pressetik är inte som en lampknapp, på/av. Bör inte vara i alla fall. Pressetiken ger utgivare mycket stort ansvar, och mycket stora möjligheter, att göra nyanserade bedömningar av vad som är motiverad publicitet och vad som inte är det. De nyanserna finner jag mycket lite av i den nyhetsrapportering som jag följt fram till 17-tiden i dag.

HÅNA OCH DRIVA MED ÄR INTE SAMMA SAK

2010-01-25T12:34:00.000+01:00

Resumé hävdar i dag att ICA hånar modekedjan Gina Tricots avgående modell i nya reklamfilmen. Begreppet HÅNA missbrukas numera konsekvent av många medier, och jag ser ingen vinst för oss ordbrukare om det blir en begreppsförskjutning.
Jag tycker att filmen är kul, som vanligt höll jag på att säga. En effektiv drift med Gina Tricot och samtidigt den vanliga utbudsannonseringen. Men hånfull är den inte.

OM PRIVAT OFFENTLIGHET OCH DIGITAL VÄNSKAP

2010-01-22T08:35:00.005+01:00

Hur offentlig är jag när jag kastar ur mig en kommentar på Facebook eller Twitter? Vad är det för typ av relation som jag har med mina över 200 "vänner" på Facebook? Är det okej att citera digitala bekanta och med deras mer eller mindre genomtänkta statusrader som bas konstruera en kulturartikel?

Jag har grubblat en del på begreppet vänskap sen jag kom med i Facebook. Först blev jag oerhört överraskad när för mig okända personer sökte kontakt för att med en knapptryckning bli min vän. Jag ombads också att "bekräfta" att vi var vänner, trots att vi i allmänhet aldrig hade setts. Länge har jag haft som huvudprincip att "ignorera" vänskapsförfrågningar om jag inte känner till personen eller uppfattar att vi har något gemensam som knyter oss samman.
Även om det nog var obetänkt av Edvard Unsgaard (som är min vän på Facebook) att uttrycka sig som han gjorde om avföringen, städerskan och arbetslinjen så blev jag inledningsvis illa berörd av att hans spontana och förmodligen lite skämtsamma statusrad på FB lyftes upp till storpolitik.
Precis som Bo Madestrand skriver i dag i DN Kultur har jag sett FB som ett "semioffentligt rum, där man kan småprata och skvallra, ungefär som på krogen". De flesta av oss formulerar oss annorlunda om vi sitter på en barstol än om vi står i en talarstol - vilket är helt naturligt och inte automatiskt innebär att vi är oärliga i någon av situationerna.
Men räcker det att klicka på "ignorera förfrågan" från okända vänaspiranter för att undgå risken att bli "åsiktsoutad" i den stora offentligheten? Jag gissar att svaret är nej, för jag märker att min egen syn på begreppet vänskap framstår som starkt daterad när jag är i sammanhang där yngre, digitalerfarna personer dominerar.
Ändå tycker jag att det bör finnas ett slags lojalitet mellan personer som kallar sig vänner, även på Facebook. Debatt är bra, skilda åsikter är bra - men om du känner att du vill ta heder och ära av någon som du följer för att han är din vän på Facebook, då bör du nog avveckla vänskapsstatusen med en lika enkel knapptryckning som när den uppstod.
Man skadar inte sina vänner i offentligheten.
Kanske Facebook skulle skapa en ny relationskategori, vid sidan av "vännerna". Vad sägs om "ytligt bekant utan lojalitetsplikt"?

TVÄTTÄKTA TWITTER FÖR DEN SOM GITTER

2010-01-19T17:58:00.007+01:00

Eftersom jag gillar snabbkommentarer - sådana som ligger direktsändningen nära - har jag lockats in i Twitter-världen. Jag är ren nybörjare där, men för den som vill utsätta sig för mina vakna och lagom beska iakttagelser så är det bara att FÖLJA MED. @Sdopping heter jag på Twitter.

FOLK OCH FÖRSVAR

2010-01-15T11:18:00.007+01:00

På söndag inleds årets rikskonferens i Sälen om försvar och säkerhet. Det är i sina bästa stunder en arena för öppen, viktig och konstruktiv debatt om sådant som skapar säkerhet och stabilitet. Jag var i egenskap av Försvarsmaktens informationsdirektör med i Sälen tre år i rad, och det var en fantastisk känsla att få umgås och samtala med "försvarsetablissemanget" under flera dygn. Det surrealistiska var när jag fick klart för mig att den "nyhetistiska" skildringen av konferensen ofta uppehöll sig vid bisaker eller mer eller mindre allvarligt menade utspel men utelämnar helheten.

När Svt började sända i stort sett hela konferensen förbättrades läget, eftersom intresserad publik hade möjlighet att hänga med i diskussionerna utan att de hade valts ut, tuggats om och spottats ut i form av nyheter. Ändå har jag förståelse för om en normalorienterad medborgare har svårt att få grepp om försvars- och säkerhetsfrågorna baserat på det som kommer ut från det vackra och ombonade Högfjällshotellet.

I år har de politiska partierna höjt svansföringen i Sälen, och det är givetvis på grund av valåret. Både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är på plats (Reinfeldts favorituttryck) och jag får intrycket att socialdemokraterna kommer att förtydliga sin utrikes- och säkerhetspolitik under konferensen - Sahlins tal på måndag eftermiddag kan bli något linjetalsliknande. En analys av Isaf-uppdraget i Afghanistan med efterföljande debatt tvingar rimligen de politiska högdjuren att sätta ner foten i den omsusade frågan.

Årets konferens ska sändas i Svt Forum (vad det nu är, jag ska forska om det) men sänds också på Folk och försvars webb (www.folkochforsvar.se). Redan på söndag eftermiddag är försvarsministern och ÖB på scenen.

Tyvärr har jag en del onda aningar inför konferensen. Jag är inte säker på att valårsfeber är den energiinjektion som höjer diskussionsnivån, särskilt som svensk försvarsdebatt ofta dyker rakt ner i materielbeslut, nostalgigräl och detaljstrider, men hoppar över omvärldsanalysen och ett klargörande av vilken roll Försvarsmakten ska ha. Många tar sig friheten att formulera sina högst personliga tolkningar av båda företeelserna.

Jag har några gånger på denna plats skissat på min egen syn på de militära stridskrafternas roll i dagens Sverige. Jag har skrivit ett längre inlägg om Försvarsmaktens internationella verksamhet för ett kulturmagasin som utkommer om några veckor. Jag kommer att lägga en länk till den texten när den publiceras den 15 februari.

Under den tiden som jag var anställd i Försvarsmakten tyckte jag att den offentliga försvarsdebatten var bedrövlig. Både mediefolk och politiker bär ansvar för det (och också Försvarsmakten själv och andra centrala aktörer, givetvis). Jag ska göra vad jag kan för att bidra till att debatten närmar sig den nivå som samhällsområdets vikt motiverar.

SVT KORRIGERAR SIG - I SMYG......

2010-01-07T23:18:00.004+01:00

Sent i kväll har Svt text dramatiskt ändrat sitt innehåll i text-tvsidorna 107 och 108 om elförbrukningen. Den tidigare felaktiga informationen har bytts ut mot korrekta fakta, där relevanta effektuppgifter redovisas i stället för de tidigare hopblandningarna mellan megawatt och megawattimmar.

Det är ju bra när stora redaktioner korrigerar sig. Men det är trist att det sker helt i det tysta, för det nämns inte ett ord i texten om att Svt i många timmar har spritt helt grundlösa påståenden om energiförbrukningen under torsdagen. Jag har noll respekt för den typen av rättelser som är omöjliga att upptäcka för publiken!

TEXT-TV VILSELEDER OM ELFÖRBRUKNINGEN

2010-01-07T18:08:00.002+01:00

Lita inte på nyhetsjournalisterna! Ofta chansar de bara. Just nu felinformeras vi om det ansträngda svenska eldistributionssystemet. Svt text meddelar att Sverige i dag förbrukar omkring 25 400 megawattimmar el. Men det är EFFEKTEN som är extremt hög i dag, och effekt är inte ett mängd- utan ett intensitetsmått. 25 400 MEGAWATT är något helt annat än lika många megawattimmar.
Svt Text hänvisar till TT och Svenska Kraftnät, men det är någon journalist som har förvrängt Svenska Kraftnäts korrekta information (www.svk.se) och förmodligen velat uttrycka sig "folkligare" eller "begripligare".
Är det en struntfråga att Sveriges största nyhetsmedier blandar ihop megawatt och megawattimmar? Tja, döm själv. Undrar vad LO skulle säga om Rapport förväxlade timlön med årslön...

EXPRESSEN HÖJER RIBBAN

2010-01-04T16:32:00.005+01:00

Albert Einstein lär ha sagt att man bör förenkla allt så långt som möjligt - men inte längre. En god princip, tycker jag. Kvällstidningarnas förenklingsvurm passerar tyvärr oftast den gränsen med råge.

Expressen lovar i dag att bli bättre på att bevaka Afghanistan. "Svenska medier har, om vi ska vara ärliga, inte varit särskilt bra på att skriva om detta", medger chefredaktören Thomas Mattsson på sin blogg. Om en månad kommer tidningen att ha en medarbetare kontinuerligt på plats i det fattiga och av ständiga strider härjade landet.

Om man inte läser chefredaktörens blogg eller näst sista stycket i reportern Terese Cristianssons långa text i dag kan man få intrycket att tidningens afghanredaktion redan har etablerats. Men en van läsare som jag upptäcker snabbt att innehållet inte är producerat på plats, bland annat finns inga dateringsorter på de fyra tidningssidorna och merparten av bilderna är tagna av Försvarsmaktens suveräne fotograf Marco Nilsson. Även om initiativet är gott så förekommer de vanliga glidningarna och slentrianbeskrivningarna.

Isafstyrkans uppdrag beskrivs som att "skapa fred". Hela bilden präglas av krig och fred-terminologi, vilket är ovanligt irrelevant för den här operationen. Dessutom följer Expressen sin tradition att inte informera om att omvärlden bedriver två skilda operationer i Afghanistan, varav Sverige och ett 40-tal andra länder bara ingår i den ena, alltså Isaf (som ju syftar till att stödja den afghanska lagliga regeringens uppbyggande av ett fungerande samhälle).

Rubrikmässigt blir det givetvis betydligt tristare att utgå från fakta, som innehållet i FN:s resolutioner om Afghanistan. Men det skulle onekligen höja informationsvärdet om situationen inte förenklades mer än möjligt. De centrala FN-resolutionerna handlar huvudsakligen om att verka för att afghanerna tillförsäkras demokratiska fri- och rättigheter och att lag och ordning ska råda som så snart det går ska övervakas av afghanerna själva. Att parallellt skapa säkerhet och utveckling i Afghanistan, det är vad de 500 svenska soldaternas och hela Isafs arbete går ut på.

Det förblir tyvärr nästan osynligt i medierapporteringen om Afghanistan. Och så länge en vanlig journalistisk arbetsmetod är att börja med att beställa fram klipp på det som tidigare publicerats i samma ämne - så länge hyser jag en kontrollerad pessimism om att medierna ska klara av eller ha lust att se på Afghanistan-insatsen med nya ögon.

FJANTIGT AV VIGGO

2009-11-19T17:46:00.004+01:00

I dagens Resumé skriver chefredaktören Viggo Cavling om Försvarsmaktens rekryteringskampanjer. Han tycks inte förstå att uppgiften att rekrytera personal är en förutsättning för att det över huvud taget ska vara möjligt att lösa myndighetens uppgifter, både här hemma och internationellt.

Det är lite fjantigt av Viggo att kalla den kommunikationen för propaganda. PR, okej - eftersom det handlar om att kommunicera med och bygga relationer med allmänheten. Men det är inte fråga om om att med massiv annonsering försöka ändra svenska folkets åsikter. Nej, kampanjmiljonerna motiveras helt och hållet med att de behövs för att Försvarsmakten ska kunna göra det jobb som den ålagts av statsmakterna. Syftet är alltså inte opinionsbildning (i den gängse meningen).

Han upprepar också sin skepsis mot Combat Camera, och säger sig vara säker på att aldrig få se blödande svenska soldater från försvarets specialförmåga inom visuell information. Det tror jag inte han ska vara så säker på.

Combat Camera har väldigt tydliga principer för sin verksamhet och för vad som lämnas ut till exempelvis medieredaktioner. Och om redaktionerna väljer att tacka nej så är det helt okej, givetvis. Combat Camera är nämligen inte tillkommet för att leverera bilder och video till svenska medier, utan har som huvuduppgift att vara ett taktiskt och operativt ledningsstöd på olika nivåer i Försvarsmakten. Visuell information i realtid från bl a insatsområden möjliggör exempelvis smartare planering, högre operativ effekt och också effektivare skydd av personalen. Det är rätt goda skäl för att skaffa den förmågan. Att man sen erbjuder material till medierna är en bonus. Skulle det vara bättre att hemlighålla materialet?

Tänkt att så många journalister tror att allting handlar om dom...

VIKTIGT ATT FÖRNYA MEDIEETIKEN

2009-11-03T09:12:00.003+01:00

Pressetik är mer än bara ett system för att hålla undan det värsta ogräset från våra medier. Systemet med pressens "självsanering" infördes faktiskt i en smått hotfull atmosfär, för det fanns när PO-funktionen infördes för 40 år sedan en politisk vilja att införa en striktare statlig kontroll över medierna. Bättre då att stå för kontroll och sanktioner i egen regi, tyckte journalisterna och mediebranschen i allmänhet. Kanske kan det få politikerna att hålla fingrarna borta.

Och det har i stort sett blivit så, men med rätt hårfin marginal om ni frågar mig. Självsaneringen fungerar egentligen rätt rackligt, och mediernas förståelse för pressetikens innersta kärna brister i många fall. Jag är rätt övertygad om att politiska krav på justerade gränser för tryckfriheten återkommer om inte det självsanerande systemet får mer tänder.

Det är klokt att utöka PO:s övervakningsområde till hela mediebranschen, inte bara pressen. Men det räcker inte. Många journalister tror att de har pressetiken i ryggmärgen och låter de etiska spelreglerna bli en hyllvärmare. Här krävs analys, diskussioner, workshops - öppenhet!

VAR HÄLSAD, NORMALTID!

2009-10-25T11:45:00.000+01:00

Jag ser fram emot normaltiden. Jag är SÅ trött på alla som envisas med att kalla den för "vintertid". Det är sommartiden som är avvikelsen. När den avvikelsen avaktiveras inträder normaliteten. Välkommen, kära normaltid! Oavsett snö eller barmark, regn eller blåst - normaltid är du och normaltid skall du heta!

FÖRVIRRAT OM TRYCKFRIHETEN

2009-10-20T12:58:00.003+02:00

Många har med rätta tagit till orda i debatten om Sverigedemokraternas obehagliga inlägg igår i Aftonbladet. Jämförelsen med 30-talets Tyskland är av allt att döma befogad. Nu är tid för var och en att fundera över var vi står i fråga om dels värdegrund, dels synen på tryck- och pressfrihet.

Att Aftonbladets chefredaktör valde att publicera i strid med rådet från advokat Peter Althin är uppseendeväckande. Menar han att det kan vara okej att begå ett tryckfrihetsbrott (hets mot folkgrupp) för att han därigenom låter SD avslöja hur hemska de är?

Om du inte är säker på att du INTE begår det förhatliga brottet hets mot folkgrupp så bör du hålla inne med en publicering, anser jag.

Jag hörde på Ekots tidningskrönika att någon ledarskribent ansåg att det skulle vara "censur" att inte publicera Jimmie Åkessons debattartikel. Jaha, det måste innebära att vederbörande vill avskaffa alla tryckfrihetsbrott. Pressfriheten blir total, allt är tillåtet?

Tryckfriheten har starkt stöd i Sverige just därför att den inte är gränslös. Man får inte förtala enskilda eller hetsa mot olika folkgrupper. Det tycker jag är bra. Och ribban för att det ska vara åtalbart är tämligen hög, så friheten är omfattande. Men inte total. Pressen ska inte kunna vara ett verktyg för att kränka grundläggande mänskliga rättigheter.

Om du håller med om detta synsätt så var Aftonbladets publicering rimligen oförsvarlig. Särskilt om Jan Helin faktiskt själv bedömde att den kunde vara brottslig.

Men det finns argument och utrop nu i den allmänna debatten som jag alls inte förstår, till exempel att medier inte ska "ge utrymme" till Sverigedemokraterna. Att erbjuda en rimlig och balanserad rapportering om detta politiska parti är självklart för stora medier, om de tar sin informationsuppgift på allvar. Men det är samtidigt viktigt att publicisterna markerar var de själva står i fråga om de grundläggande demokratiska värdena. Detta sker bäst i en öppen debatt. Men en debatt som inte "ger utrymme" åt tryckfrihetsbrott.

JAG GER UPP I MEDIASTRIDEN

2009-10-10T14:02:00.003+02:00

I många år har språkmännens rekommendation varit "ett medium, flera medier". Samtidigt tycks journalister och andra i den pratande klassen älska latinska pluraländelser, så det blir "media" allt oftare. På 80-talet gick jag med i Kaj Karlholms medieklubb - det enda kravet för medlemskap var att man brukade formen medier och inte media.

Jag har varit uthållig och principfast, men nu ger jag upp. Jag hör ibland mig själv säga "media", ofta för att inte i onödan skapa friktion med den person som jag för tillfället samtalar med. Dessutom är ju media inte helt fel, så länge det handlar om plural.

Men - det finns en gräns som jag inte passerar! Jag kommer aldrig att tala om media som singular. Det är ju fnoskigt att bruka latinska pluraländelser och samtidigt avslöja att man inte förstår skillnaden mellan ental och flertal.

Så att jag ger upp i mediastriden innebär inte att jag kommer att säga som Ekots röster i Sveriges Radio nyss, som hänvisade till uppgifter i "svensk media". Det är ungefär lika elegant som att säga svensk grodor, svensk problem eller journalistisk inkompetenser. Och jag VET att Sveriges Radios språkvårdare sedan länge starkt avråder från att säga svensk media. Ändå låter det som det gör i radion.

Förlåt, Kaj, att jag sviker medieklubben när du sedan länge är död och inte kan föra mig tillbaka till den rätta vägen! Men jag startar i dag en ny klubb: svenska media-klubben. Jag ger aldrig upp engagemanget för ett språk som fungerar.

INTE ALLS TRÅKIGT PRIS

2009-10-09T14:19:00.003+02:00

Säga vad man vill om Nobelpriset, men de möts alltmer sällan med gäspningar. Särskilt litteratur- och fredsprisen, förstås. Både Svenska Akademien och Stortingets Nobelkommitté har förmåga att skapa "snackisar".

Dagens fredspris till president Obama är i mina ögon en kioskvältare, fast jag såg att en Metro-reporter hade räknat ut vem som var pristagare genom att artisterna till fredsgalan i Oslo indirekt pekade ut presidenten. Är fredspriset i allt högre utsträckning en pekpinne och en press på vinnaren att förändra sitt beteende i framtiden? Det känns inte som om det är belöningen för väl utförda fredsgärningar utan snarare en uppmaning och en restriktion inför det som komma skall.

När Peter Englund igår presenterade litteraturpristagaren Herta Müller avbröts han av stormande applåder. Trots att journalister ofta förklarar att de ska vara oberoende och inte vara supporter till någon så är det av någon anledning comme il faut i Börshuset i oktober varje år att klappa händerna åt makten. Märkligt, men lite gulligt. Det säger en hel del om litteraturprisets varumärke.

CIVILA SAMHÄLLET FINNS O FUNKAR

2009-10-02T21:04:00.003+02:00

Det finns både journalister och politiker i Sverige som menar stat och kommun när de talar om "samhället". Som tycks se privatpersoner, företag och intresseföreningar som något ovidkommande i debatten. Rätt ruskigt, tycker jag. Samhället är större än staten och den offentliga sektorn. Faktum är att du och jag också är del av samhället.

Ett färskt exempel på att enskilda kan ta en samhällsroll är ett opinionsarbete som jag själv och ett antal andra föräldrar i Nacka har drivit för att skydda våra barn från beroendeframkallande energidrycker.

Vi har inte kallat in en enda myndighetsperson i detta, utan vi har uttryckt oss i debattartikel, i tidningsartiklar och i direkt dialog med livsmedelshandlare. Vi har vädjat till Coop, Vi-butiker, Hemköp och Lidl att de ska göra sin del för att inte barn i 10-12-årsåldern utvecklar ett fullt beroende av Red Bull, Battery, XL och andra socker- och koffeinbombdrycker.

Hemköp införde snabbt en åldersgräns, de andra har tvekat och grunnat på saken. Men i dag bestämde chefen för Coop Extra här i Orminge att hans butik inför en 15-årsgräns nu på måndag. Heder åt Fredrik Hedenberg för det beslutet!

Det är inte olagligt att sälja energidrycker till barn. Det finns ingen rekommendation från handelns centrala branschorgan om att avstå från att sälja Red Bull och de andra taurindryckerna till barn. Ändå har Pressbyrån, Hemköp och nu Coop Extra bestämt sig för att ta ett socialt ansvar och samverka med oss föräldrar.

Jag är väldigt glad för Coop Extra-chefens beslut. Jag är också nöjd med att kunna visa att det går att åstadkomma resultat utan att partier, tillsynsmyndigheter eller staten blandar sig i. Det finns ett civilt samhälle och vi kan som enskilda medborgare påverka tillvaron för oss själva och våra barn.

Så här skriver Coop Extra i ett mejl sent i eftermiddag:

Vi på Coop Extra Orminge inför en åldersgräns på 15 år för alla energidrycker av typen Red Bull, Monster, Battery, X-ray, Burn, Afternoon wake up cal eller liknande dryck.

Detta gäller från och med måndag den 5/10-09.

Vi hoppas att alla handlare lokalt här i boo följer efter , vi ser också gärna att vi har en gemensam syn på åldersgränsen.

Vi har samverkat om åldersgränsen och typ av dryck med föräldragruppen som tagit tag i problemet.

Vi hoppas på stöd och förståelse från alla inblandade parter.

Fredrik Hedenberg

Butikschef

COOP EXTRA ORMINGE

Tack igen, Fredrik. Nu väntar vi på Food Market och Mattorget, två Vi-butiker som har grubblat på det här. Vi väntar också på Lidl, som fram till nu inte i något sammanhang har medgivit att de har något samhällsansvar. Går ett sådant att förena med "konceptet"?

Jag är glad i dag. Och jag kan utlova att jag som kund kommer att favorisera handlare som ser socialt ansvar som en del av ett framsynt företagande.

UFFE LARSSON GJORDE SKILLNAD

2009-09-29T12:42:00.003+02:00

Uffe Larsson är född samma år som jag. Igår dog han - föll ihop i hemmet och hittades livslös. Pang - så är han borta.

Han var en entreprenörstyp, minst sagt. På 80-talet hade vi ganska tät kontakt - vi hjälpte och hade nytta av varandra. Jag var programledare på Radio Stockholm och han sprutade ur sig underhållningsidéer och ville marknadsföra och dra till sig publik och sponsorer. I praktiken blev han en återkommande radioprofil som bjöd på gratis underhållning när han hade vägarna förbi. Så spontant var det i Radio Stockholm under "de gyllene åren".

Då var han stor och tjock och redan tunnhårig. Han spelade mycket på de där svagheterna, även om vemodet och känsligheten ofta trängde fram i röst och blick. Han var otroligt varm, rolig och uppmärksam så jag tror aldrig att jag sa nej när han ringde och erbjöd sig att göra ett studiobesök.

Sedan gick det många år utan att vi hade någon kontakt - så när som på ett hej under något premiärkalas eller så. Men för något år sen ringde han plötsligt en dag och ville få Försvarsmaktens sponsorstöd för något teaterprojekt, om jag minns rätt. Jag kunde inte hjälpa honom, men det blev ett långt och böljande samtal om de vägar som vi rört oss på sedan 80-talets ungdomliga lättsinne.

Uffe Larsson var så mycket entreprenör så att han lätt kunde uppfattas som jobbig när han ringde och ville "ha draghjälp". Men han var i första hand generös och omtänksam. Och påfallande ärlig och rättfram, inget "slingeling". Jag hade känslan av att han följde sitt hjärta och gjorde sitt allra bästa. Jag saknar honom.

FN ÄR INTE NATO

2009-09-26T13:27:00.004+02:00

Nu har Lars Ohly sagt tre eller fyra gånger att den militära insatsen i Afghanistan är FN-ledd. Han är gäst i Ekots lördagsintervju och är djupt kritisk mot Sveriges militära insats i Afghanistan.

En märklig felsägning, eftersom just kopplingen till Nato varit ett huvudskäl till vänsterpartiets kritik mot Isaf-insatsen (som ju handlar om att stödja Afghanistans valda regering i arbetet att bygga upp ett fungerande samhälle). Ett FN-mandat ligger till grund för Isafs insats, men operationen leds som bekant av Nato.

Jag anser att Sverige inte för krig i norra Afghanistan. I så fall har FN:s säkehetsråd sanktionerat ett krig genom sin resolution, och sådana mål och syften ingår inte i mandatet som är till grund för Isaf.

Och civil närvaro I STÄLLET FÖR militär säkerhet låter oklokt. Den militära komponenten, som Sverige professionellt levererar sedan ett flertal år, är avsedd att möjliggöra de civila insatserna.

NU SKA JAG BLOGGA OFTARE

2009-09-22T23:55:00.001+02:00

Igår flyttade jag över mina gamla blogginlägg till den här platsen. Det är smidigare och jag kan också med lätthet blogga från min iPhone.

Så räkna med att jag kommer att sprida mina visdomsord till era törstande sinnen med kortare intervall framöver!

DEPRIMERANDE DEBATT

2009-09-22T21:04:00.003+02:00

Jag kom in mitt i kvällens "Debatt", och det är givetvis inte ett idealiskt sätt att ta del av ett samhällsprogram. Men jag förstår att en av diskussionerna gällde hur Sverigedemokraterna ska "hanteras".

Jag har inget knivskarpt svar på hur Jimmie Åkessons främlingsfientliga förening bäst ska mötas. Men jag är säker på att det inte görs genom att kränka den grundlagsfästa mötes- eller föreningsfriheten.

Därför blir jag bestört när en etablerad vänsteraktivist som Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet Socialisterna försvarar de sabotage som genomförts mot Sverigedemokraterna. Tanken att mötes- och demonstrationsfriheten bara gäller vissa grupper och sådana opinionsyttringar som faller mig själv på läppen är grotesk men inte ovanlig. Sen säger Lundberg utan att hans yttrande får en enda hörbar kommentar: "Det är en demokratisk skyldighet att stoppa ett parti som inte är demokratiskt".

Jag känner mycket stark motvilja mot Sverigedemokraterna. Men hur är demokratisynen hos dem som anser att en politisk huvudfiende är rätt instans för att avgöra om en annan politisk organisation är demokratisk?

Banna inte mörkret. Tänd ett ljus.

VEM SKA BETALA KALASET?

2009-09-22T15:18:00.000+02:00

Jämställdhetsministern går sin egen väg efter Micael Bindefelds famösa 50-årsfest på Mallorca. "Jag har inte för vana att betala när jag går på kalas hos vänner", säger Nyamko Sabuni enligt Expressen. För tidningen innebär detta beslut att hon "vägrar" att betala, i motsats till Mona Sahlin och kulturministern.

Det är djärvt, kanske till och med riskabelt, av Nyamko Sabuni att stå fast vid att det är okej att låta sig bjudas på såväl fin fest som boende och resa. Men hon har onekligen en poäng. Hon och Micael Bindefeld sägs ha varit vänner sedan länge. Ja just - vänner - alltså mer än ytligt bekanta på Facebook. Jag har ett privatliv också när jag är statsråd, hävdar Sabuni. Jag gissar att Lena Adelsohn Liljeroth inte uppfattar sin relation till Bindefeld som lika nära och privat - och hon valde därför att göra en "Mona" och betalar själv för att eliminera mut- och jävsmisstankar.

Ja så länge de vet varför de har fattat sina beslut och vill och kan kommunicera kring det så är väl det mesta frid och fröjd. Jag bedömer att alla de tre politikerna har gjort rätt. Åtminstone rimligt rätt.

SvD:S GROVA ANKLAGELSE VAR FALSK

2009-09-21T21:01:00.001+02:00

090903

Så har det alltså slagits fast från självaste Justitiekanslern: Svenska Dagbladets sensationella anklagelse i mitten av januari mot Försvarsmaktens informationsstab var en anka. Påståendet om brott mot grundlagens efterforskningsförbud saknade grund, slår JK fast efter en prövning som föregåtts av en sju månader lång förundersökning utförd av City åklagarkammare. Det ska bli intressant att se hur tidningen kommer att rätta till sitt misstag/fadäs/lögn (välj det begrepp som passar).

Anklagelsen gick ju ut på att den stab av informatörer i Försvarsmakten, som jag ledde fram till den 8 december i fjol, skulle ha ägnat sig åt att medvetet bryta mot reglerna i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen genom att jaga journalisters källor bland soldater i Afghanistan. Svenska Dagbladet publicerade i flera artiklar påståenden om att informationsstaben ”begärt” att det skulle samlas in mejl mellan medier och soldater och detta på ett sätt som skulle ha inneburit ett brott mot förbudet för myndigheter att efterforska mediers källor.

Det som i själva verket hade hänt (och som jag redovisade i en artikel på Brännpunkt den 23 mars) var att den soldat som fått mejl från SvD:s journalist självmant hade bett om kommunikativt stöd av sin press- och informationsofficer på campen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Det går knappast att tala om efterforskning av källa, när ”källan” själv kontaktar en medarbetare inom myndighetens informationstjänst för att få hjälp att svara en påstridig reporter.

Men det var just den bilden som Svenska Dagbladet målade upp i januari: lömska informatörer, utan respekt för grundlagen, som maktfullkomligt försöker dammsuga in alla eventuella kontakter mellan soldater i internationell tjänst och medieredaktioner på hemmaplan. Detta var alltså den bild som tidningen SvD gav på nyhetsplats av Försvarsmaktens informationstjänst.

Nu har JK beslutat att förundersökningen ska läggas ned:

Justitiekanslerns bedömning

Med hänsyn till resultatet av förundersökningen finner Justitiekanslern att

det inte har framkommit att något brott mot efterforskningsförbudet skulle ha förekommit. Justitiekanslern beslutar därför med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att förundersökningen ska läggas ned.

Ärendet avslutas härmed.

Från JK finns inte en stavelse som utgör stöd för det som Svenska Dagbladet påstått vara fakta. Ingen efterforskning har skett, punkt slut. Svenska Dagbladet har på nyhetsplats publicerat rappakalja (och har också på ledarplats refererat till ”avslöjandet”).

För mig personligen är det givetvis tillfredsställande att jag har stöd av ett JK-beslut när jag förbehållslöst har uttalat att Svenska Dagbladets anklagelser är struntprat, påhitt. Men det är också en lättnad för de hårt arbetande informatörerna i Försvarsmakten, som på senare tid har intensifierat ansträngningarna för att modernisera kommunikationen i myndigheten. Öppenhet, resultat, ansvar lyder de centrala värdegrundsorden. De ska vara vägledande också för informationen. Och under min tid som informationsdirektör ägnades mycket möda åt att kraftfullt betona hos både förbandschefer och informatörer i hela landet vikten av den största respekt för Tryckfrihetsförordningens bestämmelser och anda.

När SvD slungade ut sin osanna anklagelse om brott mot efterforskningsförbudet följde ett 50-tal svenska medier efter. De återpublicerade SvD:s påståenden, och många beskrev tidningens uppgifter om otillåten mejlinsamling som ett ”avslöjande”. Det samlade Mediesverige valde att tro på anklagelsen om att Försvarsmaktens informationsstab bröt mot grundlagen. Nu vet vi att det var fel.

Om SvD inte kraftfullt erkänner sitt misstag, och det på ett sätt som inte kan missas av publiken vare sig på papper eller på nätet, så har tidningen förlorat en stor del av sin heder. En rättelse bör dignitetsmässigt vara i paritet med det fel som har begåtts. Då duger inte en rund och resonerande korrigering på sidan 2.

Alla kan göra fel. Men hur man tar ansvar för sina fel varierar högst betydligt.

SVERIGES FREDSSOLDATER OCH ORD PÅ GLID

2009-09-21T20:57:00.001+02:00

090727

När det smäller till i Afghanistan rycker medier och politiker till och börjar tala om vårt förband i Mazar-e-Sharif i norra delen av det outsägligt fattiga och outvecklade landet. Men många av dem som skriver berättelsen om det som sker glider förrädiskt på orden.

Jag påstår inte att det är medvetet. Men tyvärr förblir Sveriges Afghanistaninsats gåtfull och svårbegriplig för en majoritet av befolkningen, trots all trycksvärta när svenska soldater öppnat eld utomlands.

Ordval och signalord

Det finns en rad oklarheter och glidningar när journalister och politiker skildrar enskilda dramatiska händelser i Afghanistan. Nästan undantagslöst bidrar de till att måla upp en icke-relevant bild av vår nuvarande säkerhetspolitik. Med nästan omärkliga ordval och signalord undviker de att berätta om det som i dag präglar Försvarsmaktens operativa verksamhet, medan inslag som sedan länge övergivits till synes lever kvar i språkbruk, faktaurval och perspektiv.

Exempel 1: Sverige deltar numera endast i multinationella insatser på det militära området. Att genomföra insatser ”tillsammans med andra” är själva grundbulten i den säkerhetspolitik som ställdes om 2003 och 2004. Det var ett kraftigt brott med det gamla, stenhårt blågula försvaret.

Blågult perspektiv

Ändå talas det ständigt om den ”svenska styrkan” i Afghanistan – som om Sverige ensamt hade att hantera säkerhetsutmaningarna i det krigshärjade landet. Ja, när det är fokus på helikopterkapacitet så ger rapporterna oftast intrycket att svenska soldater inte kan sjuktransporteras i något annat än svenska helikoptrar.

Det blågula perspektivet är påfallande dominant. SOM OM EU:S SÄKERHETSSTRATEGI FRÅN DECEMBER 2003 INTE FANNS – den som blev starten för Sveriges TILLSAMMANS MED ANDRA-strategi. Den som bl a manifesterades i Nordic Battlegroup.

Exempel 2: Sverige har inte längre ordet alliansfrihet i sin övergripande säkerhetsdeklaration, ännu mindre ”neutralitet”. Vi är ”militärt alliansfria” – ingenting annat.

Neutraliteten väcks upp på nytt

Ändå kunde vi på SVT Text-TV förra veckan läsa nyheten att försvarsminister Tolgfors, som vill närma EU till Nato, inte ser att det skulle ”påverka neutraliteten”. Ordet fanns inte med i försvarsministerns uttalanden, det fanns inte ens med i det TT-telegram som fick stor spridning. Ändå hittade en texttv-medarbetare på att belysa Tolgfors-utspelet i ljuset av ”neutraliteten”. Som avskaffades för många år sedan. Jag har också hört nyhetsankare i Svt tala om neutralitet som om det var ett uttalat mål än i dag.

Exempel 3: Den blåa baskerns era hänger kvar. Många journalister tycks tro att alla Sveriges militära utlandsinsatser är ”fredsbevarande”.

Fred kan behöva tvingas fram

Men efter Srebrenica blev det isande tydligt för världssamfundet att plikten att rädda civila liv kan vara omöjlig att upprätthålla om soldaterna bara har mandat att ”bevara freden”. Så gott som alla internationella insatser, oavsett om de har FN- eller Nato-hatt, är numera fredsframtvingande. Det är betydligt öppnare insatsregler än de som gällde förr, och det finns skäl till det. Ändå använder många journalister (och också politiker, ruskigt nog) ordet fredsbevarande om nu pågående insatser. Utan att de ens har brytt sig om att kolla.

Exempel 4: Sverige utkämpar inte ett ”krig” i Afghanistan. Vi deltar i en multinationell säkerhetsbyggande operation, som bygger på ett FN-mandat och som syftar till att möjliggöra för Afghanistans lagliga regering att bygga upp ett demokratiskt samhälle.

Isaf bygger upp ett samhälle

Det är inte svårt att läsa FN-resolutionen om vad Isaf-insatsen i Afghanistan syftar till, och de som besökt förbandet i Mazar-e-Sharif har alla kunnat se vad som är operationens fokus – nämligen att skapa säkerhet, skydda och möjliggöra humanitärt arbete och biståndsinsatser, och att utbilda och stödja landets eget samhällsbyggande. Ändå skildras operationen ofta som ”Sveriges krig i Afghanistan”. Det faktum att USA också ingår i en annan afghanoperation tas till intäkt för att beskriva Sveriges verksamhet där med samma begrepp och syften.

Nyheterna borde vara rena

Visst, det finns en debatt om de komplikationer som naturligen finns när så många utländska aktörer samtidigt verkar i ett land som Afghanistan. Bilden är inte entydig och verkligheten är inte svartvit. Men det jag kommenterar här är NYHETSRAPPORTERNA. Och de borde ju vara renade från polemiska ordval och synsätt, eller hur?

Summa summarum: Sveriges försvars- och säkerhetspolitik 2009 är en helt annan än den som gällde på 80- och 90-talen. Operationer i Afghanistan, Tchad och Aden-viken är väsensskilda från dem på Cypern och i Libanon på 80-talet, exempelvis.

För att kunna skydda civilbefolkningen krävs numera vanligen ett fredsframtvingande mandat. Operationerna har nästan undantagslöst FN-mandat, även om de skulle ledas av Nato. Svenska soldater tar betydande risker varje dag, för att bidra till arbetet för fred och stabilitet.

Allt detta görs i multinationellt samarbete, och just detta i sig bygger säkerhet och stabilitet i Sverige och i vårt närområde, enligt den säkerhetsstrategi som regeringen ställde sig bakom för cirka fem år sedan.

Jag ser inte hur svenska folket ska kunna få en realistisk bild av våra pågående militära utlandsinsatser om inte journalister och politiker slutar att glida på orden. Oavsett om det beror på okunskap eller en vilja att vrida tiden tillbaka.

HÅLL DIN FART – FÖR VÅRT KLIMAT!

2009-09-21T20:55:00.000+02:00

090720

Klimathotet hänger just nu över alla andra politiska framtidsfrågor. Förväntningarna på våra politiker är högt ställda, och det närmaste halvåret är ovanligt betydelsefullt med tanke på klimatkonferensen i december i Köpenhamn.

Men störst effekt och trovärdighet uppnås om alla är delaktiga och visar engagemang också i praktisk handling. Det är alltid bekvämast att lägga allt ansvar på politikerna, men jag vill att vi alla, du och jag, ska bidra till en önskad utveckling. Och i klimatfrågan är det ovanligt lätt, i alla fall om vi tillhör dem som kör bil ibland.

Trafiksäkerheten

Jag tillhör en minoritet bland Sveriges bilförare. Jag håller alltid fartgränserna. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att aldrig medvetet överträda tillåten hastighet. Mitt viktigaste skäl till att vara så ”fartstrikt” var till en början trafiksäkerheten – det är sedan länge belagt att ju lägre medelhastighet i vägtrafiken, desto färre omkomna och svårt skadade. Jag har helt enkelt sett det som moraliskt omöjligt att försvara ett beteende som ökar riskerna för fler döda i trafiken.

Men det finns också en trivselaspekt i fartfrågorna, speciellt på 50- och 30-sträckor som alltid ligger invid bostäder. Bullret från biltrafiken ökar betydligt vid högre fart, och jag anser mig inte ha rätt att utsätta boende för mer akustisk nedskräpning än nödvändigt.

Färre döda borde räcka

Egentligen borde ju värdet av att bidra till färre döda och skadade räcka för att motivera bilister att aldrig överträda hastighetsgränser. Men det är uppenbart att det för en majoritet krävs mer. Kanske klimatutmaningen är den ”extrapuff” som skulle kunna förmå fler att hålla farten.

Belastningen på klimatet blir klart högre när en bil körs i högre farter. Dagens förbränningsmotorer fungerar helt enkelt så, vilket innebär att jag bidrar mindre till växthuseffekten om jag kör i 70 än i 90, exempelvis. Enligt DN den 20 juli är besparingen 700 000 ton koldioxid per år om alla Sveriges bilister håller fartgränserna. Observera – det är inte krypkörning vi talar om. Bara att vi inte kör fortare än maxfarten!

Kan du leva med insikten?

Om du tillhör dem som kräver klimatresultat av Fredrik Reinfeldt och andra ledande politiker – kan du då leva med insikten om att du själv pytsar ut onödigt mycket koldioxid i atmosfären för att du njuter av höga farter? Hur ser det moraliska resonemanget ut i så fall?

Jag har egentligen ytterligare ett skäl att hålla fartgränserna. Det legala. Jag anser att det är rätt att ansvariga samhälleliga instanser utfärdar regler för det gigantiska samarbetsprojekt som vi kallar vägtrafik. Jag anser att Vägverket har större förutsättningar att göra rimliga bedömningar i fartgränsfrågor än jag själv och alla andra individer som trafikerar landets vägar. När en fartgräns har beslutats i laga ordning är det rimligt att vi respekterar den. För hur blir det om varje enskild bilist får mandat att fatta individuella fartgränsbeslut?

Alltså: jag har bestämt mig för att aldrig överträda Vägverkets och kommunernas hastighetsgränser. Tänk om vi kunde bli många. Det är ett agerande som räddar liv – uppåt 150 per år om beteendet skulle komma att omfatta alla bilister i Sverige. Vill du vara med i den livräddningsaktionen eller föredrar du att stå utanför?

Ett tungt skäl har tillkommit

Och nu finns det som sagt ett lika tungt skäl till, om inte tyngre: att bidra till att rädda jorden från klimatkatastrof. Det räcker givetvis inte som enskild åtgärd, men det är ett bidrag och det har en mätbar effekt.

Det är dags att förskjuta svenska bilisters ofta lättsinniga syn på fartgränserna. Det handlar ju inte bara om människoliv. Det handlar om hela vår planets överlevnad.

Håll din fart. För vårt klimat.

FÖRSVARSDEBATT SOM STAMPAR

2009-09-21T20:53:00.000+02:00

090714

Under Almedalsveckan på Gotland hade jag nöjet att besöka Säkerhetspolitiskt sommartorg, paraplybegreppet för tolv organisationer som tillsammans skapar en försvars- och säkerhetspolitisk arena i sommarfagra Visby. Efter bara två säsonger känns skapelsen etablerad, efterlängtad och – självklar.

Den sista dagen innehöll ett seminarium med brett anslag. Rubriken var ”Korten på det försvarspolitiska bordet”. Försvarsminister Sten Tolgfors inledde med en grundlig, men hastig, genomgång av målbilden för ett militärt försvar i stark förändring. Efter honom opponerade sig hela den rödgröna oppositionen, i lite olika tonarter, men det var uppenbart att försvarsministerns stolthet över den nya Försvarsmaktens höga beredskap inte hade sin motsvarighet bland socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De tycktes helt enkelt inte se några säkerhetspolitiska motiv till att skruva upp tillgängligheten till uppemot 50 000 soldater och sjömän insatsklara på cirka en vecka.

Det var rätt beklämmande att åse den starka splittringen i svensk försvarspolitik. Trots eniga försvarsberedningsrapporter framstår divergenserna om vad vi ska ha det militära försvaret till större än på många år. Och när de två största partierna träter så våldsamt om försvarspolitiken kan en sak sägas tämligen säkert: det är inte möjligt att uppnå en folkförankring om försvaret, vare sig det vi har i dag eller det som ska vara fit for fight 2014.

En tanke slog mig under det säkerhetspolitiska grälet i Björkanderska magasinet i Visby. Kan det vara så att de politiska partierna är kraftigt oeniga om själva omvärldsbilden? Om den strategiska dynamiken i vårt närområde, om Rysslands förmågor framöver, om graden av osäkerhet kring en möjlig utveckling i hela norra Europa?

Jag ville ställa den frågan till de närvarande politikerna, men tyvärr fanns det inte plats för mer än tre inlägg från auditoriet så min fråga hänger inte ens i luften. Seminariet berörde över huvud taget situationen runt om vårt land bara bisatsmässigt, om ens det.

Om det är så att partierna i riksdagen har en betydande oenighet om vårt omvärldsläge – då borde försvarsdiskussionen handla om det. Trätor om helikopterversioner, upphandlingar av stridsfordon och storleken på stående förband i alla ära – men om resonemangen inte grundas på den verklighet som vi lever i, då blir de inte bara irrelevanta. Hela försvarsdebatten blir också obegriplig för större delen av svenska folket.

ETT SKARPT EXPERIMENT I DEMOKRATI

2009-09-21T20:52:00.001+02:00

090629

Hurra för Almedalsveckan! Den pulserande mötesplatsen som bara växer år för år förtjänar beundran och stöd, men succéer som den här hamnar gärna i onåd hos förståsigpåarna. Det har blivit dags att ”ta ner” den på jorden, tycks många mena sedan flera år. Men Almedalsveckan är ett fantastiskt lyckat experiment i delaktighet och demokrati, som hela den fria världen (åtminstone våra europeiska grannar) borde ta efter.

Jag deltar i år för femte gången i evenemanget som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor. Den hette länge politikerveckan, men har ni noterat att den beteckningen har kopplats bort? Nu är det bara Almedalsveckan (men det låtsas inte TV4 och Svt Rapport om utan säger att politikerveckan har dragit i gång).

Ärrade Almedalsrävar har skaffat sig egna ”mat- och sovklockor” för en helgjuten dag i sommarfagra Visby. Efter en närande frukost i lämplig miljö är det läge att scanna dagens seminarieprogram – ibland kan dagens första seminarium kombineras med frukosten och då uppstår synergifördelar. Så fort man rör sig i centrala Visby stöter man på folk som man känner – eller gärna vill känna – och spontana möten och visitkortsbyten sker hela tiden.

Sedan börjar gissningarna om vad dagens partiledartal ska innehålla för utspel – fast det är ju redan på presskonferensen några timmar tidigare som eventuella nyheter brukar komma. Klockan 17 varje dag har PR-proffsen på Prime ett redan klassiskt rosévinsmingel, som är en utmärkt laddningsdepå . Sedan promenad till den vackra parken för själva partiledartalet. Och därefter kommer den både roliga och klargörande utfrågningen av partitalaren, oftast strålande genomförd av Lars Adaktusson under rubriken ”Efterfrågat”. Imitatören Göran Gabrielsson garanterar skrattnivån. Allt gratis, förstås.

Problemet är att det är nästan omöjligt att klämma in en middag i programmet. Särskilt om man är i Visby också för att jobba.

Men bortsett från de rent privata nytto- och glädjeämnena i ett Almedalsbesök finns också en ostridig samhällsnytta. I Visby arrangeras under denna vecka inte mindre än tusen seminarier, och så gott som alla är öppna för vem som helst. Alla är gratis, och vanliga intresserade medborgare är lika välkomna som politiker, journalister och lobbyister att komma med inlägg eller begära klarlägganden. Det är ÖPPENHET i sin prydno. Det är praktisk demokrati, där diskussion och delaktighet sitter i högsätet.

Att det är lobbyisters och PR-byråernas Mecka är i mina ögon inget som sänker betydelsen. Eftersom de flesta uppträder med öppet visir och respekterar traditionen av öppenhet och delaktighet så är det bara att tacka och ta emot. När journalister beskriver Almedalsveckan så förekommer inte sällan magsura kommentarer om att PR-maffian regerar och att det är omöjligt att ragga politiska nyheter i detta sammelsurium av möten och utspel.

Ja, om den levande demokratins högsta syfte hade varit att generera nyheter och underlätta journalistens produktionsförutsättningar – då hade kritiken varit motiverad. Men om man värdesätter medborgarens möjligheter att ta till sig fördjupad kunskap i viktiga samhällsfrågor, och själv kunna diskutera med makthavare, experter och förtroendevalda, då borde berömmet ligga närmare till hands.

Almedalsveckan är unik i hela världen. Låt inte förstelnade Janteattityder bidra till att försvaga denna fantastiskt öppna och demokratiska mötesplats!

INGEN REKLAM FÖR PRESSETIKEN

2009-09-21T20:46:00.000+02:00

090422

Jag skulle gärna vilja höra argumentet från de utgivare som menar att det är befogat att ange att den svårt skadade mannen i skottdramat igår i Gamla Stan är greve, men att han inte ska namnges. Om hans identitet ska skyddas (av legitima pressetiska skäl får man anta) så ska han ju inte identifieras bakvägen via titel, yrke, kön osv framgår ytterst klart av sextonde paragrafen i de spelregler som både Journalistförbundet, PK och Tidningsutgivarna ställt sig bakom.

På samma sätt blir jag betänksam när den misstänkte skytten pekas ut som medieprofil respektive reklamman. Jaha, vad jag ska göra med den kunskapen om jag i övrigt förväntas ha förståelse för att identiteten inte ska publiceras? Ska jag fundera i banorna ”det är en reklamman av den här typen som nu är anhållen för mordförsök i två fall”?

Antingen finns det ett tillräckligt allmänintresse för att identifiera – och då ska man göra det. Eller också är skälen för att skydda privatlivets helgd starkare, och då ska personen vara så anonym som det bara går. Man måste bestämma sig när man har ett publicistiskt ansvar.

Många medier och journalister vill både ha kakan och äta den, vilket leder till en osmaklig förening av suddig anonymisering och identifierande personuppgifter. Denna ”mellanmjölksprincip” är numera så vanlig så att jag misstänker att det finns gott om journalister som faktiskt tror att det är god eller i alla fall hygglig pressetik att förfara så.

Såvitt jag förstår av det jag tagit del av fram till nu så finns ingen allmänintressant ”reklamvinkel” på den tragedi som utspelades igår. Och då är den misstänktes yrkesbakgrund givetvis irrelevant.

Men driften att berätta det man som reporter vet är ofta stark, vilket är begripligt. Det är därför som de pressetiska reglerna finns och också är utomordentligt tydligt formulerade.

Men vi ser allt oftare glidningar som i dag och avståndet ökar mellan pressetikens högt ansedda regler och den publicistiska praktiken. Det är ytterst farligt för pressfriheten om dubbeletiken blir norm.

DEN OERHÖRDA ANKLAGELSEN

2009-09-21T20:32:00.001+02:00

090323

I januari påstod Svenska Dagbladet på nyhetsplats att den informationsstab som jag ledde fram till den 8 december i fjol skulle ha brutit mot grundlagen genom att efterforska tidningens källor. Det skulle ha skett genom att staben begärde att all mejltrafik mellan SvD och en soldat i Afghanistan skulle ”samlas in”. I dag skriver jag i ett inlägg på debattsidan Brännpunkt att den anklagelsen är en fabrikation utan stöd i verkligheten. Du kan läsa min artikel HÄR.

Jag nämner också ett annat exempel på angrepp och misskreditering av Försvarsmaktens informatörer, nämligen när fyra redaktörer i december anklagade informationsstaben för sabotage och desinformation. Jag har kommit fram till att båda dessa händelser är tecken på stridigheter mellan journalister och informatörer. Det handlar rimligen om journalistiska utfall som har avsikten att skada förtroende för Försvarsmaktens professionella informatörer.

I anslutning till mitt inlägg på SvD Brännpunkt i dag har redaktionschefen och ansvariga utgivaren publicerat en kommentar eller ett ”svar”. Och svaret är goddag yxskaft.

I all korthet har jag tre huvudbudskap:

1. Tidningens mycket allvarliga påstående om att Försvarsmakten skulle ha brutit mot grundlagens förbud att efterforska källa är grundlöst.

2. Min övertygelse är att anklagelsen är författad med avsikten att skada Försvarsmaktens informationsstab.

3. Den här händelsen, och några andra, ser jag som tecken på en hårdnande relation mellan professionella informatörer som grupp och vissa redaktioner.

Tidningsledningen förvränger i sitt svar mina ord om syftet med Försvarsmaktens webbplats. Men i fråga om mitt påstående att tidningen är ute och cyklar när den utslungar en grov anklagelse mot Försvarsmaktens informatörer har redaktionschef och ansvarig utgivare ingenting att säga.

Nu ska jag själv göra en tolkning. Jag tolkar SvD:s kommentarstext som att tidningen står fast vid anklagelsen att Försvarsmaktens informationsstab har begått grundlagsbrott. Men underligt nog säger de inte det rakt ut. Jag hoppas att arbetsbelastningen hos JK inte får till följd att JK-utredningen dröjer alltför länge.

Fotnot: Jag har också skrivit en text om mediernas agerande generellt i försvarsfrågor och vad som kännetecknat den bevakningen. Den kan du läsa på den mediekritiska sajten Second Opinion (www.second-opinion.se).

SVERKER STÅR FÖR ÖPPENHET

2009-09-21T20:30:00.000+02:00

090307

I sex år framåt med början i slutet av mars heter Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson. Det är en rekorderlig karl, som jag har haft nöjet att arbeta med under de dryga tre år då jag tjänstgjorde i Försvarsmakten.

Sverker är som de flesta långväga generaler på många sätt präglad av den historia och kultur som genomsyrade det militära försvaret under större delen av förra seklet. Men han är inte sämre karl än att han förändras och utvecklas med den tid som han lever och verkar i, och den Sverker som jag har lärt känna står för öppenhet.

Och med öppenhet menar jag inte att lite menlöst öppna dörren för den som vill titta in, utan en aktiv hållning som innebär att lämna bunkern, gå ut på samhällsarenan och ge sin berättelse.

Sverker Göranson är också bra på dialog, och han personifierar det situationsanpassade ledarskapet. Jag tror att många anställda i Försvarsmakten kommer att gå till jobbet nu med känslan att de ”känner” ÖB.

Sverker har emellertid en liten kommunikativ egenhet. Man kan tro att han ser en EU-koppling till varenda diskussion som rör förband och förmågor. Men ofta är det IO han menar och inte EU; hans utpräglade skånska gör det dock lite svårt att höra skillnaden. Jag är ändå övertygad om att han brinner lika mycket för Europeiska Unionen som för InsatsOrganisationen.

NAMNGE AV RÄTT SKÄL!

2009-09-21T20:21:00.000+02:00

090224

Några medier har valt att namnge den 51-åring som är misstänkt för att ha dödat en 29-årig kvinna i Gällivare i höstas. Och det må vara hänt. De vedertagna etiska reglerna för medierna http://www.po.se/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet slår fast att man noga ska ”överväga” konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Medierna bör avstå från sådan publicering om inte ett ”uppenbart allmänintresse” kräver att namn anges.

Det här kan ju låta som att tröskeln för att berätta vem som har gjort något eller är misstänkt ska vara synnerligen hög. Men det beror på. Om exempelvis ett mord får helsidor i så gott som alla stora medier under en period så måste det nog anses vara ett stort allmänintresse, åtminstone om man hyser någon som helst respekt för mediernas förmåga att spela en väsentlig roll i samhället.

Och allmänintresse ska uttydas på det kvalificerade sättet, ungefär ”legitimt intresse i allmän mening”. Vilket är något annat än nyfikenhet.

Men både tillämpningen av pressetiken och debatten om den har länge varit svajig. Många journalister gör det lätt för sig och har hoppat över fasen ”läsa på”. Ofta ser vi hur upprörda röster angriper de medier som valt att namnge t ex en misstänkt mördare, medan alla andra etiska tvivelaktigheter förblir okommenterade.

För det första ska man inte stirra sig blind på enskildheten namnpublicering. Den övergripande paragrafen i de etiska spelreglerna handlar om respekt för den personliga integriteten. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.” Vissa händelser ska över huvud taget inte skildras i medierna, därför att den skada det vållar på dem som berörs inte motsvaras av ett tillräckligt starkt allmänintresse – så tolkar jag denna grundregel.

Men OM det finns skäl att publicera så måste ju mediet göra en bedömning av vilka fakta som är relevanta att föra vidare till allmänheten. OM identiteten, namnet, är ett sådant faktum så bör det givetvis publiceras. Mediernas uppgift är ju att sprida uppgifter om händelser och skeenden.

Men om identiteten INTE behöver föras vidare till publiken, då träder en senare etisk paragraf i funktion, nr 16: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” Denna paragraf har alla journalister indirekt ställt sig bakom, genom att Journalistförbundet och Tidningsutgivarna sluter upp bakom dessa regler.

Så OM det är fel att namnge personen som är misstänkt för Gällivare-mordet – vad krävs då av en ansvarsfull och återhållsam publicering? Ska man skriva att mannen är 51? Ska man skriva att han är jägare? Ska man fylla spalterna med uppgifter om mannens förflutna som gör att tusentals personer kan identifiera honom genom alla personliga fakta om tidigare jobb, konflikter och utseende? Svaret är nej. Om han inte ska identifieras ska han inte identifieras.

Detta framgår av pressens etiska spelregler som finns på varenda redaktion runt om i landet. Läses de? Vet ej. Följs de? Svar nej.